Utbildningen i stenkonservering vid Göteborgs universitet

Motion 1991/92:Ub561 av Sten Söderberg (nyd)

Utbildningen av stenkonservatorer måste, för att uppnå
god kvalitet, grunda sig på en väl utarbetad 5-årig kursplan.
Till detta måste tillräckliga medel avsättas.

Bakgrund

Vårt kulturarv i sten består av oersättliga original från
olika århundraden. De kan vara av stort historiskt,
konstnärligt, kulturellt, religiöst eller vetenskapligt värde.
De rent ekonomiska värdena är i dessa sammanhang ofta
svårdefinierbara.

Många av våra mest betydelsefulla dekorativa
stenskulpturer undergår idag vittringsprocesser. Värdefulla
stenobjekt har gått förlorade för alltid, andra följer
långsamt efter.

För att bromsa denna utveckling måste bl a
luftföroreningarna drastiskt minska och vårdinsatserna av
stenmaterialet öka. Vårdinsatser innebär här konservering
av stenmaterialet.

Stenkonservering är en förhållandevis ung gren inom
konserveringsområdet. På 1940- och 50-talen påbörjades
mer omfattande undersökningar om den skulpterade
stenens nedbrytning och av material och metoder för
skulpturernas bevarande. Den hela tiden accelererande
skadebilden hos stenföremålen föranledde fortsatta,
utvidgade undersökningar på området.

Idag är grunden lagd till en tvärvetenskapligt uppbyggd
kunskap (kemi, geologi, fysik, teknologi, konstvetenskap m
m) med väl utarbetade grunder för hur man bör konservera
och vårda sten. Denna kunskap har sina rötter i mellersta
och södra Europa.

Allmänheten uppmärksammades om problemet med
nedbrytning av skulpterad sten genom historiska museets
utställning ''Luftangrepp'' 1987. Utställningen belyste på ett
mycket informativt sätt, hur sten påverkas av vår yttre
miljö. Som en direkt påföljd avsatte regeringen medel, vilka
disponeras av riksantikvarieämbetet för åtgärder mot
luftföroreningarnas och försurningens inverkan på
kulturminnen och kulturföremål (prop. 1987/88:104).
Dessa är avsedda för konkreta restaureringsinsatser på
skadade kulturminnen, inventering och dokumentation,
forsknings- och utvecklingsarbete m m.

Det kan ifrågasättas huruvida ovan nämnda
penningmedel nyttjas på bästa sätt, enär kritik har framförts
från olika håll. Av den anledningen anser jag det befogat att
bl a göra en förvaltningsrevision som ska visa hur
riksantikvarieämbetet hittills använt medlen.

En stenkonservators arbete

En stenkonservator befattar sig med de flesta
stenmaterial. Föremål för behandling kan vara alltifrån
skadade småskulpturer, gravstenar, dopfuntar, fristående
skulpturer i parker, portaler och annan dekorativ
utsmyckning till byggnader delvis eller helt av sten.

Tidigare var det vanligt att man högg bort all skadad sten
och satte in en ny stenbit på dess plats. Stora partier
originalskulptur har gått förlorade på detta vis. Idag har vi
andra möjligheter att bevara sten.

Till en stenkonservators huvuduppgifter hör:att
bevara så mycket som möjligt av originalstenen och dess
skulpterade ytoratt om möjligt skydda stenen mot vatten
som är den viktigaste orsaken till dess nedbrytningatt
använda konserveringsmaterial på ett kunnigt sätt, så
skador inte uppkommer senare.

Varje enskilt objekt kräver ett individuellt utarbetat
konserveringsprogram, väl anpassat till gällande
förutsättningar.

En av de viktigaste uppgifterna gäller behandlingen av
den sten som ingår i våra byggnads- och kulturminnen. Här
ställs stora krav på val av behandling och utförande.

Speciell omsorg kräver utomhus belägna stenobjekt som
under århundradens lopp varit utsatta för tidens tand.
Under det senaste seklet har starkt ökade luftföroreningar
och olämpliga insatser för att försöka laga och skydda
stenmaterialet bidragit till ett påskyndande av
skadegörelsen.

Utomhus placerad stenskulptur utgör de svåraste och
samtidigt de viktigaste problemen inom
stenkonserveringen. I vårt nordiska klimat utsätts den för
stora temperatursvängningar, omväxlande regn, frost och
värme, samt dessutom aggressiv luft. Dessa faktorer bidrar
till att bryta ner stenmaterialet. Efter fullbordad
konservering utsätts det omedelbart åter för samma
nedbrytande omständigheter som tidigare. Detta faktum
gör att kraven på konserveringsmaterialen för utomhusbruk
blir mycket höga.

I en del fall kan ett objekt som tagits omhand för
konservering flyttas från sin ogynnsamma omgivning
utomhus till en lämplig, kontrollerad inomhusmiljö. Om
skulpturen därav garanteras stabila förhållanden vad det
gäller relativ luftfuktighet, temperatur etc, minskas kraven
på konserveringsmaterialens vattenbeständighet etc.

Av det sagda framgår, att en konservator måste ha en
tvärvetenskaplig utbildning, i och med att arbetsfältet är så
mångfacetterat. Den till synes ''smala'' specialiseringen på
sten är i verkligheten påtagligt bred.

Konservatorsutbildning

Utbildningen i konservering är i vårt land förlagd till
institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Den
är av sent datum (1985). Utbildningen är 3-årig (120 p).
Institutionen är inrymd i funktionsdugliga lokaler med
modern inredning och avancerad teknisk utrustning. Vad
beträffar den 3-åriga utbildningen i konservering, stannar
denna vid att ge studenten nödvändiga allmänna
baskunskaper. Ämnet stenkonservering utgör av dessa skäl
en mindre del i utbildningen de två sista läsåren.

För att uppnå full internationell kompetens är det
nödvändigt att den 3-åriga utbildningen utökas med 2 år i
ämnet stenkonservering. Därmed erhåller studenterna en
examen motsvarande Master`s Degree. Den allmänt
vedertagna konventionen följes då, vilken föreskriver 5-årig
akademisk utbildning av konservatorer. Efter 3 års studier
blir man konserveringstekniker, utan rätt att upprätta
konserveringsprogram. Först som examinerad, efter 5 års
studier, får man full behörighet som konservator.

I sak innebär detta, att de tre första åren anpassas till
denna påbyggnad, där relevanta teoretiska och praktiska
ämnen tillkommer, så att en fullödig utbildning erbjudes i
stenkonservering. De två påbyggnadsåren är absolut
nödvändiga även med hänsyn till färdigheter i själva
utförandet av praktiskt arbete. Det är fråga om en
vetenskaplig utbildning.

När betänkandet av den statliga utredningen
''Konservatorn i centrum'' presenterats (Ds U 1981:22)
fattade riksdagen beslut om att hålla den bredare
kulturvårdande profil som läns- och kommunala museer
förespråkat vad gäller grundutbildningen. Denna policy
passar inte, när det gäller vården av vårt kulturarv i sten.
Här är specialisering en nödvändighet. Detta innebär
självfallet, att korta kurser i ämnet är att förorda enbart när
det gäller vidareutbildning av redan utbildade specialister.
I annat fall kan de göra mer skada än nytta, enär de olika
problemställningarna aldrig till fullo kan belysas under en
kort tidsperiod.

Vad som anförts i motionen bör ges regeringen till
känna. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till erforderliga lagändringar och andra åtgärder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att en
förvaltningsrevision tillsätts som bl.a. granskar hur
''luftföroreningsmedlen'' används,1

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning och
förslag om påbyggnad av den 3-åriga utbildningen i
konservering, vid institutionen för kulturvård vid
Göteborgs universitet, med en 2-årig utbildning i
stenkonservering,

3. att riksdagen hos regeringen begär, att konservator
införs såsom yrkesexamen.

Stockholm den 27 januari 1992

Sten Söderberg (nyd)

1 Yrkande 1 hänvisat till KrU