Utbildningen av svårt rörelsehindrade grundskoleelever

Motion 1986/87:Ub347 Lars Leijonborg (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Ub347

Lars Leijonborg (fp)

Utbildningen av svårt rörelsehindrade
grundskoleelever

De flesta ungdomar med handikapp går numera i samma skolor som andra
barn. Det har funnits en medveten strävan från samhällets sida att
åstadkomma en integration. I stället för att samla barn med likartade
handikapp till några få eller kanske bara en skola i hela landet försöker man
numera anpassa skollokaler, skaffa fram eventuellt behövlig extra personal
etc. så att en handikappad elev kan erbjudas utbildning på sin hemort. I de
flesta fall är naturligtvis denna integration den riktiga vägen.

I några fall har det emellertid visat sig att mycket goda resultat har uppnåtts
om undervisningen under en kortare eller längre tid bedrivs vid en skola med
avsevärt större upptagningsområde än en enskild kommun eller ett enskilt
landsting. Vid sådana skolor kan större resurser samlas och specialutbildade
lärare knytas till verksamheten. Man kan också på ett annat sätt arbeta med
att hela tiden utveckla undervisningsmetodiken och hålla nära kontakt med
den forskning som förekommer för att finna bättre hjälpmedel och metoder.
Välkända exempel på sådana centrala resurscentra är Tomteboda i Solna för
synskadade och Ekeskolan i Örebro för hörselskadade.

En institution som blivit en sådan resurs för svårt rörelsehindrade elever
från Västsverige är Bräcke Östergård utanför Göteborg. Där bor och
undervisas ett antal elever som är rörelsehindrade och - i de flesta fall handikappade
i ytterligare något avseende. Denna institution, som har
Göteborgs stift som huvudman, har anlitats av landstingen i den västra
sjukvårdsregionen, sjukvården i Göteborgs kommun och av skolmyndigheterna
i denna del av landet. Det är omvittnat att Bräcke Östergård betytt
mycket för de elever som tagits emot och att insatserna ofta blivit ett stöd i
försöken att integrera dem i samhället.

Bräcke Östergård brottas emellertid med stora svårigheter. Genom att
eleverna ofta är i behov av både medicinsk behandling och undervisning
uppstår oklarheter om vilken myndighet som har betalningsansvaret:
landstinget svarar för den medicinska delen, medan resp. kommun skall
svara för utbildningsdelen. Landstingen har inget ansvar för utbildning av
andra elever än utvecklingsstörda. En utredning av en elevs behov av
pedagogiska hjälpmedel etc. skall egentligen bekostas av hemkommunen,
men har ibland kunnat ”maskeras” som en medicinsk utredning och betalats
av landstinget. I vissa fall har länsskolnämnder utnyttjat s. k. SÅS-pengar
(särskilda åtgärder i skolan) och finansierat en vistelse på Bräcke Östergård.

Bräcke Östergård vänder sig till barn i grundskolan och torde i det
avseendet vara unik i Sverige. I Stockholm (Skärholmen) finns en gymna

sieskola med rörelsehindrade elever från olika delar av landet, och en
liknande resurs håller på att skapas i Göteborg. Men det är väl så viktigt att
möjlighet till en kortare eller längre tids institutionsvistelse finns för elever i
grundskoleåldern.

Mycket talar för att Bräcke Östergård borde utvecklas till ett nationellt
kunskaps- och resurscentrum för undervisning av svårt rörelsehindrade barn.
Där finns en unik kompetens, och där finns en nära kontakt med den
forskning som bedrivs på detta område i Göteborg. Men risken är överhängande
att denna verksamhet måste skäras ned eller kraftigt förändras på grund
av svårigheterna att hitta en stabil finansiering. Situationen kommer
ytterligare att förvärras om riksdagen bifaller regeringens förslag att dra in
det s. k. SÅS-anslaget.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till hur Bräcke
Östergård i Göteborg kan utvecklas till ett nationellt kunskaps- och
resurscentrum för undervisning av svårt rörelsehindrade elever i
grundskolan.

Stockholm den 27 januari 1987
Lars Leijonborg (fp)

Mot. 1986/87
Ub347

18