Utbildning av teckenspråkslärare och teckenspråkstolkar

Motion 1996/97:Kr602 av Lars Lilja och Annika Nilsson (s)

Ansvaret för att, på begäran, tillhandahålla
teckenspråkstolkar åt döva medborgare ligger idag på
Sveriges primärkommuner och landstingsfria kommuner.
Från statens sida finns (se handikappreformen) ett uttalat
intresse av att förbättra omfattningen av
landstingskommunernas tolkservice. I detta avseende har
staten, Socialstyrelsen, inrättat ett stimulansbidrag vilket
utgår med ett årligt belopp till landstingskommunerna för att
möjliggöra rekrytering av fler teckenspråkstolkar och därmed
utöka omfattningen av tolkservice.

Genom detta stimulansbidrag har dock en mycket paradoxal situation
kunnat identifieras. Samtidigt som staten ger bidrag till landstings-
kommunerna för att rekrytera teckenspråkstolkar finns väldigt få tolkar att
rekrytera. I dagsläget finns, runt om i landet, 821 lediga platser som
teckenspråkstolkar. I princip finns inga behöriga sökande till dessa platser.
Statens stimulanspengar läggs i stället på hög hos de flesta landstings-
kommuner, samtidigt som dessa söker med ljus och lykta efter människor att
anställa - utan att hitta några.

Anledningen till tolkbristen står i första hand förmodligen att finna i ett
föråldrat och underdimensionerat utbildningssystem. För det första tar staten
idag inget samlat ansvar för utbildning av teckenspråkstolkar. Grundutbild-
ningarna i teckenspråk ligger utspridda över landets folkhögskolor, utan att
staten har något större inflytande över utbildningarnas kvalitet. Genomgången
grundutbildning i teckenspråk ger långt ifrån någon garanti att bli antagen till
tolkutbildningen. Inträdeskraven till tolkutbildning, som anordnas av Tolk-
och översättarinstitutet vid Stockholms universitet, TÖI, är oerhört
kvalificerade och många sökande faller ifrån. Vid det senaste testet 1996
klarade 95 personer av första gallringen medan endast fem stycken blev
godkända vid den andra gallringen. Förutom att utbildningssystemet redan
från början är feldimensionerat leder detta även till att det blir svårt att
motivera ungdomar att läsa teckenspråk; endast ett fåtal ungdomar är beredda
att läsa teckenspråk i ett par år om de senare inte kan vara säkra på att de har
någon nytta av utbildningen.

Det borde rimligtvis förhålla sig så att en elev, som godkänts från
grundutbildningen i teckenspråk, automatiskt är behörig att söka in till
tolkutbildningen. Detta innebär att staten måste garantera kvaliteten på den
grundläggande teckenspråks-utbildningen. Vidare bör övervägas om
tolkutbildningen skall begagna terminsintag istället för, som idag, årsintag.
Det bör även analyseras hur behovet av fortbildning för utexaminerade tolkar
ser ut, och i samband med detta bör man överväga ett eventuellt samarbete
med högskolor och universitet kring utvecklingen av teckenspråks- och
tolkutbildningarna. Det bör även analyseras hur utbildningsbehovet ser ut hos
dem som idag är intresserade av att arbeta som teckenspråkstolkar men som
av olika anledningar faller bort vid testerna. Kan man t ex införa en extra
termin, använda sig av påbyggnadskurser eller dylikt?

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samlad översyn av teckenspråks- och tolkutbildningarna.

Stockholm den 3 oktober 1996

Lars Lilja (s)

Annika Nilsson (s)