Ungdomars självständighet och frigörelse

Motion 1984/85:705 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion
1984/85:705
Lars Werner m. fl.

Ungdomars självständighet och frigörelse

En svensk medborgare är myndig vid 18 år. Han eller hon är då i fullt mått
ansvarig för sina handlingar och sitt liv. Den medborgarrättsliga myndigheten
går dock inte parallellt med den sociala frigörelsen. Detta skapar problem
och påverkar i betydande mån ungdomars villkor i samhället.

Att myndighetsåldern en gång sänktes till 18 år hade sina bestämda
bakgrunder i verklighetsförhållandena. Ungdomars tidigare fysiska och
psykiska mognad var en viktig faktor. Det rimmade också med en strävan att
göra ungdomen mer delaktig i samhällets angelägenheter. Inte minst
skolreformerna satte - åtminstone teoretiskt - som ett mål att främja de
ungas självständighet och förmåga att ta demokratiskt ansvar.

Nu hotas emellertid detta ungdomens självständiggörande av en rad
sociala och politiska fenomen. Den ekonomiska krisen och den kroniska
undersysselsättningen i ekonomin drabbar hårt de unga, inte bara materiellt
utan även genom att inge dem tvivel om att de är önskade och behövliga i
samhället. Den förlängda utbildningsperioden i livet - som i sig naturligtvis
har en positiv innebörd - gör i förening med hotet om arbetslöshet deras
ekonomiska grund osäker.

Statens och kommunernas reaktion på den ekonomiska krisen försvårar
samtidigt strävan att ge stöd åt ungdomens frigörelse. Å ena sidan kräver
man medborgerlig ansvarighet av de unga. Å andra sidan drabbar besparingspolitiken
en rad för de ungas självständighet betydelsefulla ting. Särskilt
betänklig är situationen i detta avseende under de första myndighetsåren. I
stället för att, som logiskt vore, stödja självständiggörandet och självansvaret,
söker staten överföra försörjningsansvaret på föräldrarna. Det leder till
inställningen - senast manifesterad av utbildningsministern vid en ungdomsuppvaktning
nyligen - att staten inte skall uppmuntra 18-20-åringar till ett
självständigt liv.

En sådan politik hade möjligen låtit sig föra i ett samhälle med en annan
social struktur än dagens. Ett återvändande till en högre grad av föräldraberoende
står emellertid i dag i strid mot utvecklingen och leder oundvikligen
till sociala problem och konflikter. Många medborgare i åldrarna 18-20 år är i
dag beroende av att för sin utbildning eller arbete vara bosatta på andra orter
än föräldrarnas hemort. Många kan heller inte av sociala och personliga skäl
bo hemma. Föräldrahemmet kan inte erbjuda dem den miljö som svarar mot
deras rimliga livsanspråk och behov. De olika generationernas synsätt och
krav går inte ihop. De ungas behov av ett eget privatliv och egna
personrelationer kan inte tillgodoses. Föräldrasituationen kan också vara

Mot. 1984/85:705

13

sådan, att hemmaboende är ekonomiskt och praktiskt omöjligt.

Dessa problem skall ses i ljuset av att staten i dag intar en alltmer restriktiv
hållning till just 18-20-åringarna. Deras möjligheter att erhålla samhällsstöd,
lån m.m. har inskränkts. I stället söker staten avvärja en del av de
ekonomiska följderna härav genom att rikta sitt stöd åt föräldrarna (t. ex. via
förlängda bidragsförskott och underhåll). Att föräldrar uppbär pengar för
myndiga barns räkning är en motsägelse. Det strider mot ett tidsenligt socialt
synsätt och mot de tankar som ligger bakom myndighetsbegreppet. Det avser
att dölja ungdomars verkliga situation och problem. Det skadar ungdomar
som redan lever självständigt och accentuerar hemmaboendes föräldrabindning
och beroende.

Dessa sociala tendenser måste motarbetas. Den medborgerliga myndighetsställningen
måste vara utgångspunkten för att anpassa den sociala och
ekonomiska grunden för ungdomars liv. Detta är givetvis en fråga om ett
brett spektrum av åtgärder, vilka måste genomföras gradvis. Ett väsentligt
steg vore dock att redan kommande budgetår återinföra rätt till studiemedel
för 18-20-åringar, även när de utbildas i andra former än vid högskolorna. I
första steget bör detta ske för dem som redan har ett självständigt boende.

En sådan reform skulle betydligt underlätta många ungdomars situation
och bidra till deras självständighet. Det skulle innebära att man bröt med
många osunda former av personligt beroende och utvecklingshämmande
begränsningar.

Kostnaden för reformen har beräknats till ca 860 milj. kr., varvid man dock
kan tänka sig ett stegvis genomförande, som inte ger motsvarande merkostnad
första budgetåret. Vpk har i andra motioner till budgetpropositionen lagt
förslag, vilka totalt sett skulle möjliggöra att den föreslagna åtgärden kunde
genomföras utan sämre budgetsaldo. Reformen vore ett viktigt steg mot
erkännande och självständiggörande av dem vilkas uppgift det är att svara för
att samhällets civilisatoriska och demokratiska nivå i framtiden åtminstone
inte skall behöva bli sämre än nu.

Mot bakgrund av det anförda föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ungdomar mellan 18 och 20 år bör ha principiell rätt till studiemedel
även för annan utbildning än vid högskola,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att som ett
första steg fr. o. m. hösten 1985 ungdomar som lever och bor
självständigt bör ges rätt till studiemedel.

Stockholm den 21 januari 1985

LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk) BJÖRN SAMUELSON (vpk)

MARGO INGVARDSSON (vpk)