^tritoner i Andra Kammaren, N:o 220

Motion 1908:220 Andra kammaren

^tritoner i Andra Kammaren, N:o 220.

1

N:o 220

Af herr B. A. Petrén, om ändring af 37 och 39 §§ regeringsformen.

Efter det nya representationsskickets genomförande har flera
gånger genom i Andra Kammaren framburna motioner väckts förslag
om upphäfvande af den Konungen i 37 § regeringsformen tillerkända
rätt att upphöja män i adligt stånd samt tilldela adelsmän
friherrlig och friherrar greflig värdighet.

Motioner i sådant syfte hafva nämligen framlagts:
vid 1889 års riksdag af herr P. Andersson i Högkil,
vid 1893 års riksdag af herr Joh. Nydal och
vid 1904 års riksdag af dels herr Oskär Berg och dels herr
David Holmgren.

Förstnämnda motion afstyrktes enhälligt af konstitutionsutskottet
med den motivering, att motionären ej ens påstått, att ifrågavarande
kungliga prerogativ efter det nya representationsskickets genomförande
begagnats på ett sätt, som gjorde dess afskaffande önskvärd^
samt att enligt utskottets uppfattning den föreslagna grundlagsändringen
ej vore högst nödig eller nyttig; och bifölls detta
utskottets utlåtande af båda kamrarna utan votering.

Den fyra år därefter väckta motionen afstyrktes likaledes af
konstitutionsutskottet, med ungefär enahanda motivering, som ofvan
angifvits. Mot detta utskottets utlåtande anmäldes emellertid reservation
af nio dess ledamöter från Andra Kammaren. Medan Första
Kammaren utan debatt biföll utskottets utlåtande, antog åter Andra

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 69 Höft. (N.is 220—221.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 220.

Kammaren nu för sin del utan votering ett af fyra utaf reservanterna
(herrar Jonsson, Elowson, Vahlin och Hedin) formuleradt förslag
till grundlagsändring i motionens syfte.

Af dessa reservanters yttrande tillåter jag mig här återgifva
följande välgrundade uttalanden:

»Ett fortgående utjämnande af klasskiljaktigheter och med dem
sammanhängande företrädesrättigheter och härigenom öppnandet för
alla medborgare af lika möjlighet att utan vare sig hinder eller
fördel af börd eller stånd kunna göra sina personliga egenskaper
gällande är en rättsuppgift, som företrädesvis genom senare tids
reformarbete så inom vårt som andra länder allt mer förverkligats
och hvars stora betydelse för mänskligt framåtskridande icke torde
af någon underkännas. Men äfven om denna personliga likställighet
är hos oss både garanterad i lag och äger fullt stöd i den allmänna
meningen, torde dock kunna påvisas, att adlig börd för ägare däraf
ännu understundom förmedlat en framgång, som endast kunnat
vinnas genom underkännande af andras bättre rätt.

För bibehållande af en utmärkelse af dylik art som adelskap
kan icke heller numera hos oss anföras några giltiga skäl. För
verklig framstående förtjänst kan en blott tom titel icke medföra
ökadt anseende eller vara någon eftersträfvansvärd belöning, men
däremot kan dess ägande för mången medföra en falsk uppskattning
af så egen som andras personlighet och därigenom förmedla
en äfven vid bedömande af viktiga samhällsfrågor felaktig uppfattning
af allmänna rättsgrundsatser.

Det har af dessa skäl synts reservanterna, att i svensk grundlag
åtminstone icke längre borde lämnas något medgifvande till en
fortgående utveckling af adelsinstitutionen, så mycket mindre som
denna institution i följd af senare ändringar i vårt statsskick, hvarigenom
just de förutsättningar, på hvilka den grundats, underkänts,
numera helt och hållet förlorat konstitutionel betydelse.»

De vid 1904 års riksdag väckta motionerna vunno tillstyrkan
af konstitutionsutskottets flertal, under det att sju af dess ledamöter
från Första Kammaren i afgifven reservation utan motivering hemställde,
att motionerna ej måtte föranleda någon Kiksdagens åtgärd.
Då utskottets utlåtande förekom till afgörande inom kamrarna, bifölls
detsamma af Andra Kammaren utan debatt, men afslogs af
Första Kammaren efter votering, därvid 90 röster afgåfvos för afslag
å och 19 röster för bifall till utlåtandet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 220.

3

Till stöd för den i nämnda utlåtande innefattade hemställan
anförde utskottet bland annat: att det icke torde kunna förnekas,
att Konungens ifrågavarande rätt, om ock under senare årtionden
blott i ett fåtal fall utöfvad, stode i strid med den allmänna uppfattning
af samhällsförhållandena, som dåmera vore gällande; att
sedan alla mer betydande adliga privilegier blifvit efter hand upphäfda
samt adeln år 1866 upphört att bilda ett riksstånd, den enda
grunden för ett förstärkande af denna samhällsklass genom nytt
adlande bortfallit; att genom den sociala utvecklingen med dess
sträfvan att med hvarandra sammansmälta de olika samhällsklasserna
allt mer befästats den uppfattning, att utdelande af adelskap
icke kunde tillföra den adlade ökning i anseende, då det personliga
anseendet vore beroende af och borde bedömas efter helt andra
grunder, och än mindre innebära någon utmärkelse för hans efterkommande,
som erhållit adelskapet genom arf; samt att, om ifrågavarande
grundlagsstadgande sålunda saknade det stöd i en upplyst
allmän mening, hvarförutom intet lagbud kunde i längden äga bestånd,
af stadgandets fortvaro och dess tillämpning därjämte torde
kunna uppstå mindre goda följder, särskildt i det af seendet att den
känsla af samhörighet inom nationen, hvilken onekligen vore af
stor betydelse för dess inre fasthet och styrka, därigenom menligt
påverkades eller i sin utveckling hämmades.

De omständigheter, som under debatten i Första Kammaren
vid 1904 års riksdag åberopades till stöd för bibehållandet af ifrågavarande
kungliga prerogativ, voro tvänne, nämligen dels att det
ej ådagalagts, att den påyrkade grundlagsändringen vore påkallad
af något verkligt behof och dels att från Riksdagens sida ej borde
tagas sådana initiativ till grundlagsändringar, hvilka innebure ett
ingrepp uti de rättigheter, som enligt grundlagens allmänna affattning
vore Konungen tillerkända, enär den väg, på hvilken man därigenom
skulle slå in, lätteligen ledde till en föga märkbar, men
säkert fortgående förskjutning i vårt samhällsskick.

Den återblick, jag härmed tillåtit mig gifva beträffande de i
förevarande fråga tidigare väckta motioner, synes mig lämna en
tydlig bild af den förändring i uppfattningen i frågan, som efter
hand inträdt. Numera torde i själfva verket ifrågavarande kungliga
prerogativ stå i en så bestämd strid med den allmänt rådande uppfattningen
af samhällsförhållandena, att ett utöfvande af prerogativet
på grund häraf måste anses för framtiden uteslutet. Då emel -

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 220.

lertid ett lands grundlagar gifvetvis böra i görligaste mån vara ett
troget uttryck för folkets rättsuppfattning i de frågor, som samma
lagar bestämma, synes det mig vara angeläget, att Riksdagen för sin
del beslutar att upphäfva prerogativet i fråga.

En yttre anledning till frågans upptagande till förnyad pröfning
vid denna riksdag föreligger enligt min mening i det nyligen
skedda tronskiftet. Medan ett beslut från Riksdagens sida om upphäfvande
af prerogativet under den förre konungens lifstid lätteligen
skulle fått en prägel af opinionsyttring med anledning af det
bruk af prerogativet, som denne konung under sin regeringstid funnit
skäligt att göra, saknas däremot ej anledning för den förmodan,
att landets nuvarande konung delar det allmänna omdömet om
olämpligheten af en fortgående utveckling af adelsinstitutionen.

Det af 1893 års reservanter formulerade förslag till grundlagsändring
i den då väckta motionens syfte följdes i allo af 1904 års
konstitutionsutskott. Väl har mot detta förslag anmärkts, att det för
upphäfvande af prerogativet i fråga erfordrades, att i regeringsformen
inrycktes ett uttryckligt förbud däremot. Jag anser mig emellertid
sakna anledning att frångå den af Andra Kammaren vid 1904
års riksdag utan meningsskiljaktighet godtagna formuleringen och
hemställer förty med stöd af hvad ofvan anförts,

att följande förslag till ändrad lydelse af §§
37 och 39 regeringsformen måtte af Riksdagen antagas
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling: §

37.

Riddarhusordningen, som fastställes etc. —
—--besluta.

§ 39.

Vill Konungen utom etc. —--—; dock

må Han ej riddarevärdighet utdela; äfvensom alla
etc.----91 § stadgadt.

Skulle’ konstitutionsutskottet gilla innebörden i denna motion,
men finna, att §§:a böra formuleras på annat sätt, tillåter jag mig
tillika hemställa, att utskottet måtte därom afgifva förslag.

Stockholm den 8 februari 1908.

Bror Petrén.