Transporten av miljöfarligt avfall

Motion 1985/86:Jo741 Ingrid Hemmingsson (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86 :Jo741

Ingrid Hemmingsson (m)
Transporten av miljöfarligt avfall

Sedan 1975 års avfallshanteringsreform har varje enskild kommun genom
ett anmälningsförfarande kunnat ta på sig renhållningsmonopol för miljöfarligt
avfall. Sammanlagt har 120 av landets kommuner utnyttjat den möjligheten.

I samband med antagandet av den nya kemikalielagen har det kommunala
renhållningsmonopolet, när det gäller miljöfarligt avfall, utvidgats till
att omfatta samtliga kommuner från och med årsskiftet 1985/86.

Under åren som gått har ett antal företag bildats som har regeringens
tillstånd för behandling av avfallsoljor och länsstyrelsens tillstånd för transport
av miljöfarligt avfall. De företag som är lokaliserade till Östersund och
Jönköping bedriver insamlingsverksamhet i egen regi med specialutrustade
bilar, medan Halmstadsföretaget bedriver insamlingsverksamheten med
inhyrda bilar. Företagen har investerat åtskilliga miljoner i byggnader, lagercisterner,
reningsanläggningar och transportfordon, i vissa fall med statliga
investeringslån och bidrag för att kunna ta hand om avfallsoljor. Dessutom
har företagen byggt upp ett stort kunnande.

Behandlingsföretagen har centralavtal direkt med företagen. Hittills har
hanteringen bedrivits på så sätt att man köpt oljeslammet och sedan via
lagringscisterner forslat detsamma till behandlingsanläggningen för rening
och återvinning till eldningsolja.

Att alla kommuner nu blivit huvudansvariga för omhändertagande av
miljöfarligt avfall har resulterat i att kommunerna värnar om sin egen sysselsättning
och anlitar lokala entreprenörer för transporterna till men för
miljövården. Behandlingsföretagen får således inte transportavtal i de
kommuner där man har avtal med företagen om avfallet.

Enligt propositionen 1984/85:118 är syftet med det kommunala monopolet
att åstadkomma en förbättrad kontroll och hantering av miljöfarligt
avfall. I qch med de problem som nu har uppstått kommer den målsättningen
ej att kunna uppfyllas.

Avfallshanteringen försvåras genom onödiga omlastningar, kontrollmöjligheten
försämras och hanteringen blir dyr och irrationell för samhället
och kommer förmodligen att ekonomiskt även drabba säljaren.

Ett ytterligare kostsamt problem som bör nämnas är den mellanlagring
som måste ske i varje kommun och som blir följden av en kommunbegränsad
insamling. Denna mellanlagring måste göras i uppvärmda cisterner för
att oljeavfallet skall vara pumpbart till transportfordonen. Om underlaget
minskar för behandlingsföretagen så att verksamheten försvinner, sker en

samhällsekonomisk och miljömässig förlust. Det ekonomiska utfall som
verksamheten ger för företagare/säljare och behandlingsföretagen kan endast
bibehållas i konkurrens. Lägger dessa behandlingsföretag ned sin verksamhet
återstår endast SAKAB som i dag har monopol på allt miljöavfall
som går till konvertering.

Det är ej endast företag som sysslar med oljeslam som möter dessa transportproblem,
utan även företag som arbetar med bl. a. återvinning av lösningsmedel
är i samma situation.

För att åstadkomma en rationell och förbättrad hantering bör ett generellt
transportillstånd ges till företag som har regeringens tillstånd för slutligt
omhändertagande och återvinning av miljöfarligt avfall.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att de företag som
har regeringens tillstånd för slutligt omhändertagande och återvinning
av miljöfarligt avfall också ges ett generellt tillstånd att transportera
sådant avfall.

Stockholm den 23 januari 1986
Ingrid Hemmingsson (m)

Mot. 1985/86
Jo741

7