Trafiknykterheten

Motion 1988/89:Ju640 av Elver Jonsson och Rune Thorén (fp, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Ju640

av Elver Jonsson och Rune Thorén (fp, c)
Trafiknykterheten

Sverige har en lång tradition ifråga om trafiksäkerhetsarbetet. De statliga
insatserna har på ett föredömligt sätt kompletterats och förstärkts av frivilliga
organisationer. Resultatet har blivit att vårt land kan redovisa en hög
trafiksäkerhetsnivå. Detta gäller i stort sett hela trafiksäkerhetsfältet.

Men fortfarande utgör trafikolyckorna en belastning för samhället och
skapar stora personliga tragedier. Ansträngningarna att höja säkerheten på
vägarna måste därför öka ytterligare.

En viktig faktor i olycksbilden är alkoholen. Även om andelen alkoholpåverkade
förare i den löpande trafiken är mindre i vårt land än i flertalet
andra länder ligger de alkoholrelaterade olyckorna oacceptabelt högt. Beräkningar
visar att i mellan 20 och 30 % av de svåra olyckorna finns alkohol
med i bilden. Det är därför viktigt att alkoholfaktorn tillmäts ökad uppmärksamhet.
Skärpt övervakning av trafiken är en väg att åstadkomma
förbättring av situationen. Men det är minst lika viktigt från attitydskapande
synpunkt att lagstiftningen ger klara och entydiga signaler om att alkohol
och trafik inte hör ihop. Den nuvarande lagstiftningen uppfyller icke detta.

Nyare forskning visar klart att redan mycket små mängder alkohol inverkar
menligt på körförmågan. Alkoholhalter långt under det nuvarande
gränsvärdet, 0,5 promille, okar olycksrisken högst väsentligt. Den kände
engelske forskaren George Drew summerar att det inte går att påvisa någon
klar nedre tröskel, varunder påverkan inte kan visas. Körskickligheten
börjar nedsättas så snart alkohol förekommer i blodet.

Det finns därför all anledning att omsätta dessa vetenskapliga fakta i
lagstiftningen. Det finns inga rationella skäl som talar för att vi i trafiksammanhang
skall acceptera förtäring av alkohol. Införande av en 0-gräns
blir därför en logisk slutsats. En sådan gräns behöver knappast innebära
några större problem i praktiken. Vid tillämpningen av gränsen kan kopplas
vissa osäkerhetsmarginaler, som dikteras av mättekniken och rättssäkerheten.
Detta sker redan vid tillämpningen av den nuvarande gränsen. Vid
införandet av en principiell 0-gräns kan man möjligen behöva öka dessa
marginaler något.

Utöver de rent sakliga argumenten för en 0-gräns synes också den allmänna
opinionen nu vara beredd att acceptera en sådan lagstiftning.
Konsumentorganisationerna, som arbetar med trafiksäkerhetsfrågorna, har
uttalat sig i sådan riktning. Gjorda opinionsmätningar visar också att gemene
man vill ha en sådan skärpning av lagstiftningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att införa en principiell/pedagogisk 0gräns
beträffande trafiknykterhet,

2. att riksdagen beslutar att påföljdsgränsen för rattonykterhet
sätts till lägsta rättssäkra gräns,

3. att riksdagen beslutar att nuvarande rattfyllerigräns om 1,5 %o
sätts till högst 1,0 %o,

4. att riksdagen beslutar att de nya reglerna på trafiknykterhetens
område bör föregås och följas upp av en aktiv informationskampanj i
samarbete med bl.a. myndigheter och ideella trafiksäkerhetsorganisationer.

Stockholm den 25 januari 1989

Elver Jonsson (fp) Rune Thorén (c)

Mot. 1988/89
Ju640

14