Totalförsvaret (Motion 1985/86:Fö201 Bengt Westerberg m. fl. (fp))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Fö201

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Totalförsvaret

Mot.

1985/86:Fö201

1987 års totalförsvarsbeslut blir utomordentligt betydelsefullt. Det nordiska
och nordatlantiska områdets strategiska betydelse har successivt ökat. 1984
års försvarskommitté konstaterade enhälligt i sin säkerhetspolitiska rapport
(SOU 1985:23) våren 1985 att ”i en större, öppen konflikt mellan blocken
kan det nordiska området komma att beröras redan i de inledande faserna,
eftersom stora värden står på spel för parterna och en överraskande inledning
av operationer kan ge väsentliga fördelar”.

Upprustningen i de båda stormaktsblocken och införandet av ny teknik gör
att hotbilden ter sig allvarligare än för några år sedan. Ett exempel på detta är
att de ökade räckvidderna hos det sovjetiska attackflyget nu gör att hela
Sverige kan nås med sådana enheter. Räckvidderna är dock inte tillräckliga
för att Sovjets flyg skall kunna verka långt ute över Nordatlanten. NATO har
därför betydande luftoperativa fördelar, vilket får stor inverkan på möjligheterna
att driva marina operationer i Nordatlanten. Att förhindra NATO:s
utnyttjande av flygbaser i Skandinavien blir därför i ett krisläge av stor
betydelse för Sovjet. Kan Sovjet självt besätta och utnyttja sådana baser
skulle möjligheterna att verka på Nordatlanten -1, ex. för att söka skära av
sjöförbindelserna mellan USA och Västeuropa - öka drastiskt. Exemplet
belyser att aktioner i vårt närområde främst torde hänga samman med
åtgärder som stormaktsblocken vidtar mot varandra.

Blockens upprustning, teknisk utveckling och ökad strategisk betydelse
för det nordiska området gör att det svenska totalförsvaret behöver
förstärkas för att ge ökad trovärdighet åt vår vilja och förmåga att fullfölja
neutralitetspolitiken och hävda landets integritet.

I många avseenden har Sverige ett bra totalförsvar. Det militära försvaret
har i flera avseenden god kvalitet, med inhemska lösningar som inger
betydande respekt. Flera civila totalförsvarsfunktioner ligger väl framme vid
en internationell jämförelse. Samordningen inom totalförsvaret visar flera
brister, men i åtskilliga andra länder existerar den över huvud inte.

Inte sällan anpassar sig totalförsvaret alltför långsamt till förändringar i
hotbilden. På senare år har inte minst förmågan att kunna möta överraskande
anfall kommit att betonas alltmer. Både på militär och civil sida finns
uppenbara brister, i flera fall så att förband och funktioner knappast skulle
kunna verka på avsett sätt. Det är inte bara en följd av ”bristande”
ekonomiska resurser. Obalanser är tecken på att resurserna inte används så
rationellt som vore önskvärt.

1 Riksdagen 1985186.3 sami. Nr F6201

Behov av förstärkningar

I denna partimotion kommer att beröras sådana områden och delar som
enligt folkpartiets mening bör förstärkas eller på annat sätt förändras. Det är
för tidigt att nu låsa vad som skall ingå i 1987 års totalförsvarsbeslut. Men det
man vill ha belyst inför detta försvarsbeslut behöver anges. Myndigheter
inom olika totalförsvarsgrenar har - främst genom långsiktiga perspektivplaner
eller perspektivstudier - tagit fram underlag som visar handlingsmöjligheter.
Andra förslag har på annat sätt förts fram i debatten. Totalförsvarets
personalutnyttjande, avvägningar mellan kvalitet och kvantitet, befolkningsskyddets
utformning, sjukvården och försörjningsfrågorna hör till
sådant som länge uppmärksammats från folkpartiet, i flera fall genom förslag
som innebär nytänkande i förhållande till de lösningar statsmakterna hittills
valt.

Vår avsikt med denna motion är att peka på områden som enligt vår
mening bör ägnas särskilt intresse inför nästa försvarsbeslut. Det är angeläget
att möjligheter till förbättringar kartläggs så att beslutsunderlag finns innan
riksdagen skall ta ställning 1987.

Säkerhetspolitik och totalförsvarsfrågor har på senare år behandlats av
folkpartiet i bl. a. partimotioner (senast 1983/84:2216 och 1984/85:1711), i
partiets arbetsgruppsrapport 1983 om ubåtsincidenterna i ett säkerhets- och
militärpolitiskt perspektiv samt i Bengt Westerbergs anförande inför utrikespolitiska
institutet i maj 1984 och i Boden i november 1985.

De senaste partimotionerna har gällt försvarspolitiken under innevarande
försvarsbeslutsperiod. Där har betonats att principerna för den svenska
säkerhetspolitiken kännetecknas av fasthet och konsekvens. Neutralitetspolitiken
är kärnan i denna politik. Därmed bidrar vi bäst till att säkerställa vårt
eget och övriga Nordens nationella oberoende och till att minska spänningen
i Europa. Trovärdigheten i den svenska säkerhetspolitiken ökas ytterligare
av att dess grunder bärs upp av en mycket stor riksdagsmajoritet. Folkpartiet
har med stor tillfredsställelse hälsat fyrpartiuppgörelsen i mars 1984 om
försvarspolitiken. Enligt folkpartiets mening var denna uppgörelse utomordentligt
värdefull, både som manifestation och i sak.

Upprustningen i stormaktsblocken och det tydligt ökade strategiska
intresset för det nordiska och nordatlantiska området har undan för undan
givit ett hårdare säkerhetspolitiskt klimat i vårt närområde. Samtidigt har
svenskt försvar i viktiga avseenden försvagats, främst genom en minskning av
antalet kvalificerade förband.

Utvecklingen av vår relativa försvarskraft har nått en punkt där en
ytterligare försvagning inte kan tolereras. Enligt folkpartiets mening är
bristerna i det svenska totalförsvaret i förhållande till omvärlden sådana, att
förstärkningar är välmotiverade. Därför krävs såväl rationaliseringar, omprioriteringar
som ökningar av anslagen.

Rationalisering innebär att driva en viss verksamhet effektivare än
tidigare. I flera avseenden har försvaret genomfört mer av rationaliseringar
än andra delar av statsförvaltningen, och erfarenheter från försvaret bör
därför kunna tas till vara för att nå förbättringar på flera fält. Det är
nödvändigt att fortsätta arbetet att finna ytterligare rationaliseringsmöjligheter
inom försvaret.

Mot. 1985/86

FÖ201

Omprioriteringar innebär att vissa verksamheter eller funktioner reduceras
för att ge möjligheter för andra att öka. Det finns alltid en risk i en stor
organisation att det bestående får ett väldigt övertag gentemot nya behov.
Dessa trögheter finns i försvaret lika väl som inom andra verksamheter. Det
är lätt att begära nya pengar för att skaffa något som anses ytterst angeläget,
men det är ofta svårare att erkänna att det nya i stället borde få tillkomma på
bekostnad av något annat som inte längre är lika välmotiverat som tidigare.

Beslut om ekonomiska ramar för nästa femårsperiod skall fattas 1987. Det
är väsentligt att det då föreläggs ett bra beslutsunderlag. Hur detta skall
utformas framgår av denna motion och kommer att vidareutvecklas av
folkpartiets representant i 1984 års försvarskommitté.

Vi förutsätter att ÖB ges i uppdrag att redovisa en komplett programplan
för försvarsmakten inom en ekonomisk ram om sammanlagt 115 miljarder
kronor för femårsperioden 1987-1992. Detta motsvarar i huvudsak ”plusnivån”
i ÖB 85.

Inriktning i stort för försvarsmakten

Planeringen i denna handlingsväg bör i fråga om de säkerhetspolitiska
grunderna och försvarspolitikens inriktning i stort utgå från försvarskommitténs
säkerhetspolitiska rapport. Inriktningen innebär i stora drag

- att försvar mot väpnat angrepp är totalförsvarets främsta uppgift,

- att hela landet skall försvaras,

- att försvarsmaktens insats- och mobiliseringsberedskap bör förbättras,

- att kvaliteten hos våra krigsförband bör höjas bl. a. genom en förbättrad
utbildning och modernare material,

- att en materiell förnyelse i ökad grad bör ske genom tillvaratagande av de
möjligheter som den tekniska utvecklingen ger.

Mot denna bakgrund bör försvarsmaktens utveckling ges följande principiella
inriktning.

0 Arméns anfallsbrigader prioriteras och ges ökad stridsförmåga i flera
avseenden.

• Den marina förnyelsen inriktas främst mot ubåts- och sjöminsystem samt
olika typer av kustartilleriförband.

0 Flygstridskrafternas luftförsvarsförmåga förstärks successivt och långsiktigt.

I försvarskommitténs säkerhetspolitiska rapport har bl. a. uppmärksammats
det ökade behovet av snabbt tillgängliga resurser ur alla försvarsgrenar
för att möta uppkomna situationer t. ex. för att hävda vårt territorium.
Denna utveckling innebär att lednings-, underrättelse- och utbildningssysmen
kan behöva anpassas så att tillräcklig beredskap innehålls. De fredstida
beredskapskraven måste tillgodoses samtidigt som effektiva krigsförband
utbildas och övas.

Nuvarande ubåtsskyddsplanering ger en kontinuerligt och stadigt ökande
militär kapacitet under nästkommande försvarsbeslutsperiod. Åtgärderna
bör fullföljas. Efter hand som ubåtsskyddsförmågan tillväxer är det av vikt
att analysera erfarenheterna.

Mot. 1985/86

FÖ201

Arméstridskrafter

Förnyelsen enligt 1984 års fyrpartiöverenskommelse bör fullföljas omfattande
bl. a. en fortsatt modernisering av Norrlandsbrigaderna, anskaffning av
olika typer av pansarvärn och luftvärn samt telemateriel.

För perioden 1987-1997 prioriteras stridsdugligheten och förnyelsen av de
kvalificerade förbanden, dvs. de 20 anfallsbrigaderna med tilläggsförband.
Dessa förbands personella och materiella kvalitet bör ytterligare förbättras.
Därutöver bör ett rimligt antal förband med territoriella uppgifter (lokalförsvarsförband)
vidmakthållas och utvecklas. Åtgärder för att stärka Norrlandsförbanden
bör även fortsättningsvis prioriteras.

I den dåvarande försvarskommitténs betänkande inför 1982 års försvarsbeslut
konstaterades att de lägre prioriterade fältförbanden kräver en
betydande modernisering i början av 1990-talet och att i annat fall förbanden
sannolikt behöver utgå ur krigsorganisationen. En sådan modernisering kan
inte anses aktuell för närvarande. Tvärtom krävs en mer markerad prioritering
av anfallsbrigaderna. Planeringen bör därför inriktas mot att ge dessa
äldre förband lokala uppgifter och mot dessa svarande organisation och
utbildning.

För de rörliga anfallsförbanden bör den personella kvaliteten förbättras.
De brister som vid upprepade tillfällen påvisats bör åtgärdas. En förbättrad
grund- och repetitionsutbildning samt åtgärder för ökad tillgänglighet vid
mobilisering bör prioriteras. En förlängning av utbildningstiden för vissa
förband bör övervägas.

Inom det materiella området bör anfallsförbandens skydd, eldkraft och
rörlighet förbättras. Ytterligare luftvärnsrobotförband för högre höjder
(medellång räckvidd) bör anskaffas. Antalet transporthelikoptrar bör utökas
bl. a. för att säkerställa transporter av sårade.

Hotet från olika splittervapen har ökat och kan förutsättas öka än mer
framöver. Mot denna bakgrund kan inte taktikanpassning och luftvärn anses
vara tillräckliga åtgärder på sikt. Ett ökat splitterskydd i olika former för
utsatt personal inplaneras. Skyddsfrågan bör även ses i sammanhang med
arméstridskrafternas fortsatta mekanisering.

Föregående försvarskommitté ansåg att andelen mekaniserade förband
borde öka. Nuvarande takt är låg. En ökning bör eftersträvas. I ett alternativ
bör prövas att anskaffning av nya stridsvagnar påbörjas före 1997 i stället för
fortsatt modernisering av äldre stridsvagnar.

Vissa lokalförsvarsförband bör ges ökad förmåga att lösa uppgifter t. ex. i
storstäderna, i gränsområdena och i skärgårdarna. Utrustning och utbildning
bör anpassas till detta. Alla förband i krigsorganisationen bör genomföra
repetitionsutbildning.

Marina stridskrafter

Förnyelsen enligt 1984 års fyrpartiöverenskommelse bör fullföljas omfattande
bl. a. kustkorvetter, amfibieförband, minröjningsfartyg, tunga helikoptrar
samt övriga ubåtsskyddssatsningar.

För perioden 1987-1997 prioritera^ förnyelse och modernisering av

Mot. 1985/86

FÖ201

ubåtar, tunga kustrobotförband, sjöminsystemet och områdesbundna kustartilleriförband.

Ubåtssystemet bör successivt inriktas mot ett större antal enheter med en
jämn omsättningstakt. Ubåtarnas uthållighet och ubåtsjaktförmåga bör
förbättras. Antalet tunga kustrobotförband bör ökas ytterligare. Anskaffningen
av dessa bör tidigareläggas.

Det totala sjöminsystemet bör förstärkas. Antalet moderna sjöminor bör
ökas samt möjligheterna till minutläggning förbättras. Ökat utnyttjande av
minor i ubåtsskyddet bör eftersträvas.

Det fasta kustartilleriet i operativt viktiga kust- och skärgårdsområden bör
moderniseras. Uthålligheten i skärgårdsförsvaret bör förbättras. Viktiga
skärgårds- och basområden bör ges i fred utbyggda övervaknings- och
ubåtsskyddssystem.

Pågående anskaffningar och planerade moderniseringar av ytattackförband
bör fullföljas. De moderna minröjningsflottiljerna bör vidmakthållas
och helikoptermoderniseringen slutföras. Den framtida utformningen av
ytattackförbanden bör utredas.

De marina bas- och underhållsförbanden bör ges ökad förmåga att
säkerställa underhållet av våra fartygsförband vid ett starkt ubåts- och
minhot. Det ökade lufthotet bör även beaktas.

Flygstridskrafter

Förnyelsen enligt 1984 års fyrpartiöverenskommelse bör fullföljas omfattande
ett bibehållande av Drakensystemet, ett slutförande av Viggensystemet
samt en fortsatt utveckling och anskaffning av JAS-systemet med beväpning.
Därtill kommer en fortsatt förbättring av luftbevaknings- och stridsledningssystemet
(Stril) samt en modernisering av bassystemet.

För perioden 1987-1997 prioriteras utveckling och därefter anskaffning av
JAS-systemet. En säkerställd långsiktig tillgång på luftförsvarsvapen och
luftburna motmedel bör därutöver ges prioritet i planeringen.

Stril-systemet bör kompletteras med flygburen radar och ledningen bör
moderniseras genom införande av ny stridsledningscentral.

Utbyggnaden och införandet av ett nytt bassystem bör genomföras utan
ytterligare senareläggningar och begränsningar. En fortsatt komplettering av
Norrlandsbaserna bör ske efter hand.

Drakendivisionerna bör bibehållas till mitten av 1990-talet. Viggensystemet,
med spaningsdivisioner och totalt åtta jaktdivisioner, bör vidmakthållas.
Attackdivisionerna utgår efter hand när J AS-flygplanen börjar levereras
i början av 1990-talet.

Införandet av JAS-systemet ger en ökad flexibilitet att vid behov utnyttja
en större andel av flygstridskrafterna för luftförsvarsuppgifter. Mot bakgrund
av det ökande luftförsvarshotet kan det bli nödvändigt att tillse att
denna flexibilitet finns tidigt även vad avser tillgången på jaktrobotar. I ett
planeringsalternativ bör därför redovisas en tidigarelagd ökad tillgång på
moderna jaktrobotar.

Försvarsindustrifrågor tas upp senare men av flera skäl bör eftersträvas att
svensk industri i avgörande grad medverkar i utvecklingen av IR- eller

Mot. 1985/86

FÖ201

radarjaktrobotar. Anskaffningen av vapen för förbindelsebekämpning bör
prioriteras bland attackflygets markmålsvapen. Eventuellt kan andra markmålsvapen
behöva senareläggas.

Ledning, underrättelsetjänst och beredskap

Inriktningen bör vara att genomföra en separat översyn av hela totalförsvarets
ledningssystem. Direktiv och inriktning för denna översyn bör behandlas
i försvarsbeslutet 1987.

ÖB:s föreslagna förändringar av marinens och flygvapnets ledningssystem
bör emellertid kunna fastställas i försvarsbeslutet 1987. Därvid bör dessa
stridskrafter erhålla ett rationellare ledningssystem anpassat för 1990-talet.
En motsvarande översyn bör snarast påbörjas för stridskrafterna ur armén.

Det är angeläget att stärka underrättelsefunktionens förvarningsförmåga
när risken för ett överraskande inlett angrepp ökar. Totalekonomiskt kan
sådana insatser vara lämpligare än att ytterligare öka omfattningen på de
mycket tidigt tillgängliga stridskrafterna. Inriktningen bör därför vara att
pröva möjligheterna att genom ökade insatser förbättra förvarningsförmågan.

Försvarsbeslutet 1982 innebär en ökad förmåga främst för flyg- och
marinstridskrafter att redan med fredsorganisationens resurser kunna börja
möta ett militärt angrepp. Denna förmåga bör bibehållas även framöver. Det
är viktigt att ytterligare åtgärder vidtas för att säkerställa mobiliseringen
totalt även då angrepp inletts mot vårt land.

Utbildning

I ÖB 85 redovisas brister i nuvarande utbildning inom försvarsmakten.
Effekterna av dessa brister förstärks genom den ökande risken för att ett
möjligt militärt angrepp inleds överraskande. Särskilt allvarliga synes
bristerna vara vid arméns fältförband, vissa kustartilleriförband och vid vissa
av marinens och flygvapnets basförband. Nivån på samträningen och den
s. k. förbandsutbildningen ger för dessa förband inte tillräcklig förmåga
omedelbart efter en snabbt genomförd mobilisering. För marinen och
flygvapnet ställs dessutom högre krav på beredskapsinsatser och därtill
anpassad utbildning.

1983 års värnpliktsutbildningskommitté har uppmärksammat dessa frågor
och har också anvisat olika vägar att inom ramen för en fortsatt allmän
värnplikt förbättra utbildningen och att kombinera värnpliktssystemet med
de ökande beredskapskraven.

För marinen och flygvapnet har redovisats pågående arbeten med att från
grunden modernisera och förbättra utbildningssystemen för framtiden.
Dessa utredningar bör fullföljas och förslagen bör redovisas i planeringen
inför försvarsbeslutet 1987. En ökad samträningav förband och en förbättrad
miljöutbildning bör prioriteras i detta arbete.

För armén, som synes ha de allvarligaste bristerna, har angetts att ett
effektiviseringsprogram är under framtagning till 1986. Det är anmärkningsvärt
att inte ett genomarbetat förslag att förbättra utbildningen redovisats i

Mot. 1985/86

FÖ201

samband med ÖB 85. Bristen på underlag innebär risker för felaktiga
avvägningar avseende arméförbandens utveckling. Det är därför angeläget
att underlag för förbättring av arméförbandens utbildning och förbandsomsättning
redovisas i god tid före försvarsbeslutet 1987. Värnpliktsutbildningskommitténs
första betänkande bör därvid kunna ge fördomsfria och nya
idéer till utveckling av värnpliktsutbildningssystemet.

Personal

Det viktigaste för den värnpliktiga personalens insatser är en effektiv
utbildning. Det betyder därvid sannolikt mindre om utbildningen är ansträngande
eller innebär en längre veckoarbetstid. Detta förhållande bör
uppmärksammas vid framtagning av förslag till framtida utbildningssystem.

För närvarande är värnpliktskullarna större än vad som behövs i krigsorganisationen.
Samtidigt behöver civilförsvaret en föryngring. För den närmaste
femårsperioden bör därför 2 000 värnpliktiga per år grundutbildas för
krigsplacering inom civilförsvaret. Det bör närmare utredas, om denna
grundutbildning skall förläggas till civilförsvarets och/eller försvarsmaktens
skolor.

1982 års försvarsbeslut innebar en inriktning att minska försvarets fast
anställda personal fram till 1992 i syfte att bibehålla eller förbättra balansen
mellan krigsorganisationens förnyelse och resurser för fredsverksamhet.
Denna huvudinriktning bör ligga fast även i 1987 års försvarsbeslut. För den
militära personalen har dock föreslagits en återgång till fler yrkesofficerare
bl. a. på grund av de ökade beredskapskraven. En sådan förändring bör noga
prövas. Som ett alternativ bör utredas konsekvenserna av t. ex. nya former av
korttidsanställning och ökat utnyttjande av reservofficerare vilket totalt sett
bör vara kostnadseffektivare. En sådan inriktning är inte helt överensstämmande
med den allmänna utvecklingen inom arbetsmarknadsområdet, men
de militära behoven skiljer sig också från utvecklingen i det civila samhället.
Alternativet med ökat antal fast anställda yrkesofficerare innebär totalt sett
ökade försvarskostnader.

En allvarlig utveckling är den ökade avgångsbenägenheten för främst
yrkesofficerare. Avgångarnas omfattning är för närvarande av sådan omfattning
att de kommer att påverka försvarseffekten. Åtgärder för att förhindra
denna utveckling måste därför vidtas. Avgångsbenägenheten bör kunna
påverkas genom rena löneförbättringar och/eller genom att tillse att den
aktuella personalen får en sådan arbets- och förmånsmiljö att de stannar kvar
i försvaret. Principprogram i detta syfte bör redovisas, av regeringen inför
försvarsbeslutet 1987.

Fredsorganisation

Försvarsbeslutet 1982 innebar en långsiktig inriktning av försvarets fredsorganisation
och fortsatta rationaliseringar fram till 1992. Försvarsbeslutets
inriktning och mål bör ligga fast och vara en grund även för kommande
beslut. Detta innebär att ytterligare fredsorganisationsåtgärder kan behövas
i försvarsbeslutet 1987 för att innehålla de långsiktiga besparingsmålen till
1992.

Mot. 1985/86

FÖ201

Utredningsarbetet inför 1982 års försvarsbeslut syftade inom många
områden främst till att öka rationaliteten i försvarsmaktens verksamhet.
Långsiktiga strukturförändringar var inte huvudändamålet. Inför 1987 års
försvarsbeslut, syftande till en fredsorganisatorisk inriktning för 1990-talet,
bör strukturfrågorna ges ökad tyngd. Fredsorganisationen måste ses i
sammanhang med den långsiktiga utvecklingen av krigsorganisationen och
de framtida kraven på militär beredskap.

Viktiga frågor som kommer att påverka strukturen är kraven inom
utbildningsområdet, tillgången på värnpliktiga och möjligheterna att öka det
samordnade resursutnyttjandet inom försvarsmakten och mellan försvarsmakten
och det civila samhället. Med grund i erfarenheterna från den
genomförda försvarsbeslutsperioden och med grund i en utredning om
lämpliga långsiktiga strukturmål bör före försvarsbeslutet 1987 redovisas
förslag till inriktning av fredsorganisationen för 1990-talet. Förslaget bör
även innefatta de första stegen i strukturförändringen av fredsorganisationen
som kan vara lämpliga att fastlägga i detta försvarsbeslut.

Försvarsindustri

De långsiktiga inriktningsfrågorna avseende försvarsindustrin, utlandsberoendet
och export/importproblemen förutsätts studeras vidare inom försvarskommitténs
ram.

I ÖB 85 har påvisats att det kan finnas långsiktiga problem med ett
tillfredsställande produktions- och driftsstöd för flygmateriel under tillverkning
och i tjänst. Det är förvånande att inte dessa frågor klarlagts inför ÖB
85. De bör förutsättas beaktade i den långsiktiga planeringen.

Överbefälhavaren har redovisat att enligt hans uppfattning finns förutsättningar
för en ökad grad av inhemsk robotutveckling endast i kraftigt ökande
ekonomiska nivåer. En inhemsk kompetens för kvalificerade robotsystem
bör ha stor betydelse. Ett rimligt bibehållande av en sådan kompetens bör
därför vara ett huvudalternativ även i andra ekonomiska nivåer. Svensk
medverkan i jaktrobotutveckling bör därvid särskilt prövas. Kombinationer i
”robotfamiljer” bör prövas, t. ex. jaktrobotar och luftvämsrobotar med till
stor del gemensam utveckling.

Totalförsvarets civila delar

De civila delarna av totalförsvaret är till sin omfattning mångdubbelt större
än det militära försvaret. De utgörs nämligen av all den civila verksamhet
som behöver fortgå för att människors behov och trygghet skall kunna
tillgodoses också i krislägen.

Det finns verksamheter som bör kunna reduceras i ett krisläge. Mångfald
och omfattning för konsumtionsvaror kan begränsas, stora delar av exportindustrin
kanske stoppas. I gengäld behöver inhemsk produktion kunna ökas
på områden där det är möjligt att finna ersättningar för stoppade importvaror.

Dras vårt land in i krig kan skador och förluster bli mycket stora. Det kan
kräva enorm anspänning på resurser för räddningstjänst, sjukvård och
transporter.

Mot. 1985/86

FÖ201

En central fråga gäller fördelningen av personal, och då kanske främst
specialister av olika slag. Mobiliseras försvarsmakten dras ett mycket stort
antal män bort från sina fredstida uppgifter. Har man inte framsynt och
kontinuerligt följt upp vilken personal som måste finnas kvar i viktiga civila
funktioner för att dessa skall kunna fungera finns risk för stora störningar till
följd av mobilisering. Hur många av dagens datasystem i Sverige är för sin
funktion beroende av manliga experter under 48 år? Generellt kan sägas att
verksamheter med en jämnare könsfördelning på alla kompetensnivåer blir
mindre känsliga i krislägen.

Sårbarheten i samhället har ökat i flera avseenden. Påtagliga exempel
erbjuder elförsörjningen och telekommunikationerna. Känsligheten i dessa
är mycket stora. Om en angripare slår ut några enstaka knutpunkter i sådana
system kan hela landsändar få mycket svåra störningar. Telekommunikationerna
är numera betydligt mer än telefonsamtal - stora och ökade informationsmängder
distribueras genom telenätet mellan olika dataanläggningar.
Avbrott kan då få mycket stora konsekvenser.

Att i efter hand söka minska en sårbarhet kan bli mycket dyrt, jämfört med
om man tagit hänsyn till sårbarhetsfrågorna redan då verksamheten planerats.
I ett föränderligt samhälle är det inte möjligt att centralt kunna
överblicka alla samhällsfunktioner. Kunskapen om produktionsförhållandena
och annat finns ute i verkliga livet, inte hos centrala myndigheter. Skall
man få ett samhälle som är mindre sårbart och som lättare kan anpassa sig
också till svåra yttre störningar så krävs kreativitet och handlingskraft ute i
företag, kommuner och regionala organ.

Det är helt orealistiskt att tänka sig att staten skulle kunna ordna en lagring
som behövs för att industrin skall kunna verka vid avspärrning. Insatsvaror
och halvfabrikat för en viss produktion förändras ständigt, och bara företaget
självt kan överblicka detta. Till det mest positiva som hänt inom civilt
totalförsvar under senare år är det ekonomiska försvarets successiva
omställning, där lagringsfilosofin skjutits tillbaka och man strävar efter
”mental beredskap”, alltså studier, övningar och spel i syfte att upptäcka
sårbarheter och stimulera tänkande kring olika handlingsmöjligheter. En
fortsatt utveckling i den riktningen måste eftersträvas.

Den som har en verksamhet i fred är självfallet bäst lämpad att fortsätta
den också i kris och krig. Tanken att ersätta proffs med amatörer just när
kraven blir som störst är naturligtvis fel. Men det är först på senare år som
landstingen fått det fulla ansvaret för sjukvården i områden även i krig. Och
först nu är det klart med kommunernas övertagande av ledningen för det
lokala civilförsvaret, trots att kommunerna i fred svarar för den räddningstjänst
som bör ses som den naturliga basen för civilförsvaret.

1985 beslöt riksdagen att omvandla överstyrelsen för ekonomiskt försvar
till en ny myndighet, överstyrelsen för civil beredskap. Det finns en lång rad
exempel på att ett snävt sektorstänkande från myndigheter försvårat lösningen
av frågor som berör mer än en myndighet. Ett drastiskt sådant exempel är
att telefonlarmning vid flyganfall - något som förutsatts kunna ges till 100 000
familjer - inte fungerar. Televerket tycks ha trott att civilförsvarsstyrelsen
skulle ordna det, medan civilförsvarsstyrelsen trott att televerket bevakade
frågan. Båda trodde det fungerade, men så var alltså inte fallet. Det är viktigt
att den nya överstyrelsen för civil beredskap stimulerar övningar och studier

Mot. 1985/86

FÖ201

som kan belysa hur verksamheter som berör mer än en sektor är förberedd
inför påfrestningar som kan komma i krislägen. De sex civilbefälhavarna
behöver på motsvarande sätt stimulera fram bedömningar av vilka samordningsproblem
som finns på regional nivå.

För jordbruk, teko och skor har statsmakterna satt upp mycket långa
avspärrningstider som grund för planeringen, medan uthålligheten varit
nästan obefintlig för t. ex. sjukvårdens förbrukningsmateriel. I ett verkligt
krisläge skulle sådana obalanser kunna få närmast katastrofala effekter.
Sådana obalanser hade knappast varit möjliga om beredskapsfrågorna
bedömts mer förutsättningslöst. Men i stället har besluten tillkommit under
stark inverkan av intressen som velat främja sin sektor. Beredskapsargumentet
har då fått främja åtgärder som egentligen haft andra bevekelsegrunder.

Inför 1987 års totalförsvarsbeslut är det viktigt att få fram underlag för
beslut som minskar riskerna för obalanser och inkonsekvenser inom och
mellan olika delar av totalförsvaret. Vi vill här ge ett antal exempel på frågor
som vi anser bör studeras och på brister som bör åtgärdas.

Obalansen mellan andra områden och sjukvårdsmateriel hade troligen
uppmärksammats tidigare om de finansierats från ett gemensamt anslag.
Man bör så långt möjligt söka väga olika satsningar mot varandra, så att
verkligen det viktigaste tas först. Man kan t. ex. säga att de närmaste åren bör
en rejäl satsning göras på sjukvårdsmateriel och på att minska sårbarheten i
telekommunikationerna. Sådana satsningar kan te sig svåra om man jämför
med de anslag som hittills utgått till socialstyrelsen resp. televerket. Men
satta i relation till de totala kostnaderna för civilt totalförsvar - inkl.
oljelagring och skyddsrumsbyggande - vore det ändå små belopp. Vi vill
alltså förorda att man så långt möjligt söker bedöma effekten av olika
satsningar utan att låta tanken styras av vilket anslag som belastas. Åtminstone
i studiefasen bör civilt totalförsvar bedömas så förutsättningslöst som
möjligt, alltså med bortseende från sektorsgränser och anslagskonstruktioner.
Statsfinansiellt finns restriktioner för hur mycket som kan satsas. Men
oavsett vilken total satsning som görs måste man i varje läge hävda att det
viktiga alltid går före det mindre viktiga.

Personalutnyttjandet inom totalförsvaret kommer alltid att vara en svår fråga,
eftersom nyckelpersonal på olika områden kommer att vara en av de största
begränsningarna i möjligheterna att klara olika situationer. Många exempel
kan ges. Behovet av snabba bygginsatser för befolkningsskydd och befästningar
kan bli stort, samtidigt som antalet byggnadsarbetare minskar och
försvarsmakten dessutom tar ut många av dem till helt andra uppgifter.
Datorspecialister är redan nämnda. Fördelningen av sjukvårdspersonal
mellan försvarsmakten och civila sjukhushuvudmän är en gammal tvistefråga
- skall man rycka bort personal från en fungerande sjukvård just när behoven
ökar dramatiskt? Och när kvinnor krigsplaceras i militär sjukvård, varför

Mot. 1985/86

FÖ201

skall då lagen hindra att de kallas in till övning på samma sätt som män? Vid
överraskande angrepp blir transportbehoven mycket stora - i ett sådant läge
vore det sannolikt mycket olyckligt om försvarsmakten kallade in personal
som har stor betydelse för transporter t. ex. till övre Norrland. Vi har ett
starkt intryck av att det behövs mycket mer av flexibilitet och smidighet i
frågor om personalfördelning.

Inom sjukvårdsområdet måste försörjningen med sjukvårdsmaterielförbättras.
1982 års försvarsbeslut underströk frågans stora vikt, men tyvärr har det
dröjt mycket länge innan de anslagna medlen börjat ge någon som helst
effekt. Förhandlingarna mellan staten och Landstingsförbundet har varit
ytterst segdragna.

Att bygga upp statligt finansierade lager - som omsätts av landstingen - är
också en dyr lösning. Om landstinget fick det ekonomiska ansvaret för en
ålagd beredskap skulle billigare lösningar stimuleras, som återgång i kristider
till mer av flergångsmateriel. Hade landstinget det ekonomiska ansvaret för
beredskapen skulle det finna det billigare att stimulera inhemsk produktion,
så att det räckte att beredskapslagra råvaror - om man inte rentav fann också
dem inom landet.

Sårbarheten i elförsörjning och telekommunikation måste minska. Särskilt i
större tätorter behöver sårbarheten minska också för andra funktioner, t. ex.
fjärrvärmen.

Transporterna, särskilt till och från övre Norrland, kan väntas bli utsatta för
mycket stora påfrestningar i ett krigsläge. Att t. ex. ersätta en bombad
järnvägsbro över en bred älv är i praktiken omöjligt. Det är därför angeläget
att ha flera alternativa transportmöjligheter, inkl. kustsjöfart. Regler som
underlättar svensk närsjöfart vore därför av värde för totalförsvaret.
Transportbehovet till och från Gotland måste kunna tillgodoses. Luftförsvar
och ubåtsskydd bidrar till att minska hoten mot egna kommunikationer.

Livsmedelsförsörjningen är beroende av flera led. I akuta kriser och krig är
det främst transporter och distribution som inger stor oro. Alltför stark
koncentration av både förädling och lagring ger mycket stort transportberoende.
I Norrland ger de stora avstånden särskilda problem, och underskottsområden
kräver nästan daglig varutillförsel. En ökad fredstida livsmedelslagring
minskar beroendet av sårbara transporter. Mjölkproduktion och annan
livsmedelsproduktion i landets norra delar har särskilt stor betydelse ur
totalförsvarssynpunkt.

Mot. 1985/86

FÖ201

Civilförsvaret integreras med kommunal verksamhet, vilket bör ge en god
lokal förankring. Den nya hemskyddsorganisation som beslöts för civilförsvaret
visar sig kunna bli en användbar kontaktorganisation för allmänheten
inte bara för civilförsvarsändamål. Om en människa behöver hjälp eller
information är det för individen ointressant vilken myndighet som är slutligt
ansvarig för en viss funktion - vad man behöver är i stället ett konkret besked
på platsen. Hemskyddsorganisationen bör med fördel byggas upp genom
frivillig rekrytering, av personer med god lokal förankring. Lyckas uppbyggnaden
med denna organisation kan de positiva effekterna bli mycket stora.
För individen har totalförsvaret tyvärr blivit alltför mycket av avlägsna
myndigheter.

Civilförsvarets undsättnings- och räddningsorganisation måste kunna fungera
direkt efter mobilisering. Redan vid en inledande ”förbekämpning” med
flyg - ett av de första inslagen i tänkbara krigsförlopp - behöver civilförsvaret
kunna ingripa för att rädda liv. Då kan vi inte ha en civilförsvarsorganisation
där personalen utbildas först vid mobilisering. I dag utbildas endast
civilförsvarets befäl. Folkpartiet krävde även inför förra försvarsbeslutet att
civilförsvarets enheter skall grundutbildas och ha hög beredskap. Partiet
krävde en kraftig föryngring av civilförsvarets personal genom direktrekrytering
av unga män och kvinnor. En del av denna föryngring borde åstadkommas
genom att 2 000 värnpliktiga årligen undantas från militär utbildning för
att i stället föras till civilförsvaret.

Det finns förslag om att vapenfria tjänstepliktiga i mindre utsträckning än
hittills skall krigsplaceras inom civilförsvaret och i stället föras till kommunernas
krigsorganisation, främst inom barnomsorg och äldreomsorg. Det är
två områden av stor betydelse i krigstid. Krigsplacering där skulle stämma väl
överens med den fredstida utbildning som ges många vapenfria. Denna
användning av vapenfria innebär en välkommen förstärkning av kommunernas
beredskap, men därmed minskas möjligheten att föryngra civilförsvaret
med vapenfria. Att kunna direktrekrytera värnpliktiga till civilförsvaret blir
därmed ännu angelägnare.

Civilförsvaret behöver en utökad utbildningsorganisation för att under det
närmaste årtiondet kunna grundutbilda och öva organisationen så att den är
användbar direkt efter mobiliseringen. Utbildningens omfattning i en sådan
höjd ambitionsnivå bör klargöras. Man bör pröva olika lösningar, även
sådana med en stor del av utbildningen förlagd till den egna kommunen.

Skyddsrumsbyggandet bör kunna planeras på ett mer rationellt sätt genom
att kommunerna nu börjar göra skyddsplaner. Folkpartiet har på senare år
föreslagit en reducering av skyddsrumsbyggandet i väntan på att kommunerna
kan visa var behovet av nya skyddsrum är störst. Skyddsrum bör i första

Mot. 1985/86

FÖ201

hand byggas i områden som bedöms kunna bli mål för bekämpning av olika
slag.

Hemställan

Genom denna motion har folkpartiet redovisat sin principiella inriktning av
totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbeslut. Oroande
brister i totalförsvaret måste åtgärdas. Det är angeläget att en öppen
diskussion drivs i syfte att finna lösningar på olika problem.

Mot bakgrund av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
denna motion anförts beträffande den principiella inriktningen av
totalförsvarets fortsatta utvecklingen inför 1987 års försvarsbeslut,

2. att riksdagen uttalar att inriktning och handlingsvägar som
redovisas i motionen skall belysas inför 1987 års försvarsbeslut.

Stockholm den 15 januari 1986
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Björn Molin (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1985/86

FÖ201

Totalförsvaret

Motioner

Intressenter

Motioner