Tillvaratagandet av naturvårdens intressen vid skogsavverkning

Motion 1985/86:Jo302 Rune Evensson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86: Jo302

Rune Evensson m. fl. (s)
Tillvaratagandet av naturvårdens intressen vid skogsavverkning

Skogsvårdslagen är den lag som reglerar skogsnäringen. Denna näring måste
verka i överensstämmelse med de övergripande mål samhället har ställt upp i
samspel med andra samhällssektorer. Näringen måste således förse industrin
med nödvändig råvara och då uppfylla samhällets mål om sysselsättning och
ekonomisk tillväxt, samtidigt som miljö- och naturvårdspolitikens alla aspekter
skall respekteras. Utnyttjandet av skogen och skogsmarken för fritidsaktiviteter
och rekreation är en rätt som tillkommer alla samhällsmedborgare i vårt land.
Skogen är en omistlig tillgång för dessa verksamheter. Den är ett viktigt inslag i
kulturlandskapet.

Enligt 21 § SVL skall vid avverkning hänsyn tas till naturvårdens intressen. På
detta sätt görs avvägningen mellan skogsägarens och samhällsmedborgarnas
intressen. Enligt 21 § skall exempelvis stigar röjas efter avverkning. Inom områden
i närheten av bebyggelse skall särskild hänsyn tas till det rörliga friluftslivet.
Skador efter maskiner skall lagas. Vissa träd sparas. Trädridåer mot bebyggelse
och vackra naturpartier skall sparas. Dessa hänsynsregler skall betraktas som
minimikrav som skogsbruket under alla omständigheter måste uppfylla.

Efterlevnaden av denna lagparagraf är däremot dålig. Detta är otillfredsställande
både från naturvårdssynpunkt och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet,
där efterlevnaden av vissa lagar bedöms som oviktiga i jämförelse med
andra. Vid de undersökningar som gjorts bl. a. av Umeå universitet, framgår
att 45 % av privata skogsägare och skogsbolag inte tog någon hänsyn till 21 §,
medan 16—25 % tog delvis hänsyn. Detta är klart otillfredsställande, och åtgärder
bör därför vidtas för bättre efterlevnad.

Skogsägaren, som är ansvarig för lagens efterlevnad, kan inte ådömas något
straff med mindre att han fått ett föreläggande från skogs vårdsstyrelsen, som
han sedan bryter emot. Detta är alltför omständligt och gör all skogsavverkning,
som ej behöver anmälas, oåtkomlig för lagen. Detta framgår också av att
knappast något fall har tagits upp till prövning i domstol. Att lagen inte följs
beror uppenbarligen både på okunnighet och nonchalans. Okunnigheten kan
rådas bot på genom utbildning och upplysning. Nonchalansen kan man komma
till rätta med genom skärpning av efterlevnaden genom olika åtgärder. De som
kritiserar lagens dåliga efterlevnad i detta avseende är alla tillfreds med lagens
21 §, men ej med dess faktiska tillämpning.

Allmänhetens krav på förbättringar i dessa avseenden växer sig allt starkare.
Speciellt som intresset för miljöfrågor ökar.

21 § SVL är, om den efterlevs, i allmänhet tillräcklig för att tillgodose naturvårds-
och friluftslivsaspekterna i skogsbruket. 1 samband med att förslag till

naturresurslag nu lagts fram har också framskymtat behovet av flera naturvårdsområden
enligt naturvårdslagen. Många av dessa skulle vara överflödiga
med en bättre efterlevnad av SVL. Man bör i detta sammanhang också pröva
om skogsvårdsstyrelserna, som mera är inriktade på avverkning, är rätt instans
att utöva tillsyn över naturvården i samband med skogsavverkning. Kanske
borde exempelvis länsstyrelsens naturvårdsenhet vara mer lämplig.

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller att skogsstyrelsen får i uppdrag att
följa upp 21 § skogsvårdslagen och dess förordning och föreskrifter med
inriktning på skärpning av tillämpningen.

Stockholm den 15 januari 1986
Rune Evensson (s)

Rune Johansson (s) Ingvar Johnsson (s)

Wivi-Anne Radesjö (s)

Mot. 1985/86
Jo302

4