Tilltalads rätt till egen bevisning

Motion 1984/85:1245 Mona Sahlin och Margareta Palmqvist

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1984/85

1245-1253

Motion
1984/85:1245

Mona Sahlin och Margareta Palmqvist
Tilltalads rätt till egen bevisning

Enligt rättegångsbalken (23:4) och förundersökningskungörelsen skall vid
förundersökning inte enbart omständigheter som talar emot den misstänkte
utan även sådana som är gynnsamma för honom beaktas, och vidare skall
bevis som är till hans förmån tillvaratas. Begär den misstänkte att förhör skall
hållas med någon eller att annan utredning skall förebringas, skall hans
begäran efterkommas om det kan antas att åtgärden kommer att äga
betydelse för förundersökningen (23:18).

Om åklagaren inte tillmötesgår den misstänktes krav på ytterligare
utredning kan frågan underställas rätten. Rätten kan också om den finner det
erforderligt, självmant föranstalta om kompletterande bevisning (35:6).

Trots dessa regler förekommer det relativt ofta att en misstänkt eller
tilltalads begäran om ytterligare bevisning inte får gehör hos åklagaren eller
rätten. När det gäller beslut av rätten i dessa frågor ligger det i sakens natur
att ju intensivare rätten engagerar sig i utredningen, desto svårare får den att
vara strängt objektiv i bevisvärderingen. Detta leder ofta till en restriktivitet
från rättens sida, som ur andra utgångspunkter - intresset av en allsidig
utredning - är mindre fördelaktig.

Från åklagarens sida förekommer avisande av sakkunnigbevisning som
den tilltalade önskar inhämta för att balansera den sakkunnigbevisning som
åklagaren själv har åberopat i målet och som måste uppfattas som enbart
åklagarens bevismedel för att styrka åtalet.

Men det förekommer även i andra fall att åklagaren eller rätten - när den
mera sällan får frågan till sin bedömning - avvisar vittnesbevisning eller
annan utredning som den tilltalade önskar åberopa. Tveksamheten att
efterkomma den tilltalades begäran tycks dock inte vara lika stor som vid
sakkunnigbevisning.

För det fall den tilltalade har beviljats rättshjälp i brottmålet - vilket dock
endast undantagsvis förekommer - kan den kompletterande utredningen
införskaffas som en del av kostnaden för rättshjälpen. I övriga fall, som utgör
det betydande flertalet, är det endast om åtalet ogillas, som ersättning kan
erhållas för utredning som tilltalad för egen räkning har måst införskaffa.

Om varken åklagaren eller rätten införskaffar den bevisning med vilken
den tilltalade vill visa sin oskuld, bör denne inte av ekonomiska skäl avhållas
från att själv sörja för sitt försvar.

Den nuvarande ordningen är ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande.
I brottmål betalar staten den åtalades egna vittnen eller annan bevisning
som han vill lägga fram om han har allmän rättshjälp. Vid allmänt åtal bör

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 1245-1253

Mot. 1984/85:1245

2

den åtalades bevisning ersättas av allmänna medel oavsett om han har
rättshjälp eller inte. Detta utmynnar i kravet att den åtalades bevisning alltid
skall betalas av allmänna medel.

Begränsningar mot missbruk finns stöd för i rättegångsbalkens bestämmelser
som ytterligare kan förtydligas och skärpas i samband med en reform
på detta område.

Rättegångsutredningen har inte framlagt något förslag till ändring av
aktuella bestämmelser. Inte heller rättshjälpskommittén har fått några
bestämda anvisningar om att föreslå förändringar i här berört avseende.
Frågan bör utredas i syfte att åstadkomma en ordning varigenom tilltalads
bevisning ersätts av allmänna medel.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
att frågan om ersättning av allmänna medel för åtalads
bevisning i brottmål utreds.

Stockholm den 24 januari 1985

MONA SAHLIN (s)

MARGARETA PALMQVIST (s)