Tillämpning av ramlagstiftningen

Motion 1985/86:K228 Britta Bjelle (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:K228

Britta Bjelle (fp)

Tillämpning av ramlagstiftningen

Den svenska lagstiftningen innehåller många inslag av s. k. ramlagar, dvs.
riksdagen låter i stor utsträckning tillämpande myndighet fylla regelsystemet
med nödvändiga detaljregler. Riksdagen anger genom sin ramlag
grundläggande värderingar och de mål för verksamheten som skall nås.
Därefter tillkommer det tillämpande myndighet att se till att verksamheten
och regeltillämpningen blir sådan att den står i överensstämmelse med de
mål, syften och den volym som riksdagen angivit.

Ramlagstiftning kan utifrån vissa aspekter vara en effektiv lagstiftningsform.
Lagstiftningen nöjer sig med att ange ramar och mål men låter bli att
lägga sig i detaljutformningar. Metoden åstadkommer en arbetsfördelning
mellan politikern/generalisten och experten/den detaljkunnige.

Ramlagstiftningstekniken har dock en allvarlig baksida. Den främjar
inte rättssäkerheten. I lagstiftningsögonblicket vet inte berörda medborgare
vilka rättsregler som gäller. Detta klarnar först när tillämpande myndighet
har givit ramlagen sin tolkning och fyllt den med sina detaljregler och anvisningar.
Detta kan ta lång tid från det ursprungliga riksdagsbeslutet. Dessutom
fylls detaljregleringen successivt på allteftersom nya problemställningar
uppenbarar sig.

Efter några års pålagringar av regler kan det samlade lagkomplexet, som
inleddes med en ramlag, vara sådant att det inte svarar mot de intentioner
som riksdagen hade med sitt beslut. Tillämpande myndighet kan — medvetet
eller omedvetet — ha fyllt på med värderingar som inte rymdes eller inte
var tänkta i det ursprungliga lagstiftningsärendet. Detaljregleringen gentemot
medborgaren kan ha blivit mycket mer omfattande än vad riksdagen
skulle ha bedömt nödvändigt om den kunnat förutse hela regelprocessens
framväxt.

Det är inte ovanligt att riksdagsledamöter ställda inför detaljerade regler
på olika myndighetsområden finner sig ha svårt att känna igen de ursprungliga
intentionerna med riksdagsbeslutets ramlag. ”Riktigt så här detaljerat
och därmed ofta svårtillämpat hade vi kanske inte tänkt oss det hela”, är
nog ingen ovanlig tanke hos en riksdagsledamot vare sig regelsystemet vänder
sig mot kommuner, företag eller enskilda.

Ovanstående kan främst ses som en argumentering för att undvika tekniken
med ramlagar. Men det kan finnas skäl att inte helt avvisa en sådan
teknik. Men för att undvika att myndigheter ”fyller på” med för många
detaljregler eller med regler i fel riktning bör riksdagen skaffa sig en ”automatisk
kontrollstation” för utvärdering av varje ny ramlag. Detta kan tillgå
enligt följande.

Ett antal år efter det att riksdagen fattat beslut om en ramlag inleds auto- Mot. 1985/86

matiskt en process som leder till en återredovisning till riksdagen av ramla- K228

gens tillämpning i praktiken. För detta arbete skall riksdagen betjänas av ett
kansli — gissningsvis kan riksdagens revisorer svara för arbetet — som ex
officio inleder granskningen, förslagsvis tre år efter det ursprungliga riksdagsbeslutet.
Granskningsrapporten underställs kammaren med tillfälle
för enskilda ledamöter att väcka motioner med förslag till förändringar i
tillämpningsreglerna.

Det är möjligt att systemet förutsätter att granskningen översiktligt leds
av parlamentariker. Det kan tillgå så att det kansli hos riksdagen som har
tillagts kontrolluppgiften leds av en särskild nämnd sammansatt så att där
finns ett par ständiga ledamöter, som för varje granskningsärende kompletteras
med ledamöter från det utskott som ursprungligen haft att föredra
ramlagstiftningen inför kammaren. Möjligen skall också representant för
förslagsställande departement ingå i granskningsarbetet.

Ett system av ungefär ovanstående karaktär skulle påtagligt förbättra
riksdagsledamöternas möjligheter att följa rättsutveckling och rättstillämpning
inom de områden där ramlagstiftning även framgent kan anses ändamålsenlig.
Systemet skulle inte i någon avgörande utsträckning förbättra
rättssäkerheten för de enskilda eftersom detaljreglerna alltfort skulle växa
fram successivt och därmed naturligen osäkerhet alltid råda om vad som
gäller. Men risken för ”överbyråkrati” till följd av alltför nitiska Tegelmakare
skulle minska. För regelformande myndigheter skulle situationen säkert
förbättras, då här skulle skapas ett riksdagens organ med vilket man kunde
samråda vid en tilltänkt detaljreglering, t. ex. om den kan bedömas stå i
överensstämmelse med det ursprungliga riksdagsbeslutet.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning angående
möjligheterna att inrätta ett organ för prövning av myndigheternas
tillämpning av de ramlagar som riksdagen beslutar.

Stockholm den 27 januari 1986
Britta Bjel/e (fp)

12