Teckenspråksutbildning för föräldrar

Motion 2001/02:Ub330 av Cristina Husmark Pehrsson och Anna Åkerhielm (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av utökad TUFF-utbildning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i motionen anförs om ökade forskningsinsatser för att kartlägga barnets kommunikationsmiljö.

Motivering

TUFF ( Teckenspråks Utbildning För Föräldrar) är en utbildning som behöver utökas. Den skall ge föräldrarna sådana färdigheter att de på ett fullvärdigt och funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina barn och därmed främja barnets utveckling och uppfostran. Utifrån perspektivet barns behov och rättigheter skulle syftet för döva barns språkutveckling kunna formuleras som att de skall ha tillgång till en lika god språkmiljö som hörande barn.

I FN:s konvention om barnets rättigheter står att läsa följande:

Artikel 6(2): Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.

Artikel 5: Konventionsstaterna skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar (…) att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig rådgivning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.

Barnets kommunikationsmiljö behöver på olika sätt förbättras bl.a. genom en utökad TUFF-utbildning. Det föreligger också ett forskningsbehov för att mer i detalj kartlägga barnens kommunikationsmiljö t.ex. med syskon, släkt, grannar och andra betingelser för att tillägna sig de två språken, svenskt teckenspråk och skriven svenska.

Den nuvarande TUFF-utbildningen är framför allt inriktad mot barnens förskoleperiod. Vi förordar att den utvidgas att även omfatta grundskoleperioden i enlighet med Skolverkets utvärdering 2000. (Norge har en mer än tre gånger så lång TUFF-utbildning.)

Elever i specialskolan har teckenspråket som sitt första språk och skriven svenska som sitt andra språk. I all annan tvåspråkighetsundervisning har eleven samma modersmål som en eller båda föräldrarna. Så är inte fallet med de flesta döva barn. Det är andra än föräldrarna som kommer att bli de främsta språkgivarna. Föräldrarna till döva och gravt hörselskadade barn är oftast hörande. Dessa föräldrar skall som andra föräldrar kunna vara språkgivare för sina egna barn.

Stockholm den 3 oktober 2001
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Anna Åkerhielm (m)