Sverige under nya internationella förhållanden

Motion 2001/02:U284 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen i alla internationella sammanhang aktivt bör arbeta för att påskynda reformeringen av FN så att organisationen anpassas till vår tids internationella förhållanden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att tredje världens länder måste få en mer framträdande ställning i FN:s säkerhetsråd.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör verka för att en supermakt eller militärallians aldrig träder i världssamfundets ställe.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen aldrig bör acceptera militära insatser som inte beslutats av FN-systemet eller i övrigt inte har stöd i FN-stadgan.

2 Stormakternas förhållande till demokrati och diktatur

Under lång tid präglades världspolitiken av det kalla kriget. I kampen mellan de båda stormakterna USA och Sovjetunionen spelade försvaret av demokratin i praktiken ringa roll.

Överallt i världen där man kämpade om inflytandet stödde båda stormakterna diktaturer. Det finns knappast något land i Latinamerika där USA inte varit medansvarigt när militärdiktaturer kommit till makten. Stödet till Suhartos blodiga maktövertagande och regim i Indonesien hade inget som helst med demokrati att göra. Vietnamkriget, som kostade minst två miljoner vietnameser livet, kan aldrig uppfattas som ett försvar för demokratin.

De högtidliga proklamationerna om USA som ”världens vitalaste demokrati” eller ”demokratins garant i världen” saknar trovärdighet. Vad är det för en demokrati som överallt i världen så ofta försvarar militärdiktaturer och korrumperade regimer? Det krävs inte särskilt mycket till analytisk förmåga för att inse att det är något helt annat som försvaras – nämligen det ekonomiska system som domineras av USA. USA:s utrikespolitiska historia är både före och efter andra världskriget fylld av blodiga ingripanden.

Den sovjetiska utrikespolitikens historia präglades inte heller av ädla motiv. Vi känner väl till den sovjetiska militärmaktens blodiga svar på rättmätiga demokratikrav i Ungern på 50-talet och Tjeckoslovakien på 60-talet. Det blodigaste ingripandet skedde dock i Afghanistan, där man genom sin inblandning kom att delta på ena sidan i ett tio år långt inbördeskrig vilket sedan följdes av fortsatta interna strider.

I det inbördeskrig som följde deltog även USA indirekt, genom att man via Pakistan och Saudiarabien gav ett starkt stöd till den afghanska motståndsrörelsen, och då särskilt den talibanska fraktionen, som med tiden kom att dominera större delen av landet. Dessa införde en extrem islamistisk regim och påtvingade folket en variant av islam som inte alls hade någon förankring i Afghanistan.

3 Efter murens fall

Efter Sovjetunionens sammanbrott kände många lättnad över att det kalla kriget – med kapprustning, terrorbalans och hot om kärnvapenkrig – var över. Världen var inte längre tudelad, och framtiden tedde sig ljus och hoppingivande. Partidiktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen var borta. Många talade om att demokratin ”svepte över världen”.

Det fanns dock de som inte greps av den eufori som spred sig efter det kalla krigets slut. Denna skepsis var befogad. Vi har kunnat följa kriget i Tjetjenien mellan tjetjenerna och den ryska staten, konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kring Nagorno-Karabach, mellan Serbien och Kroatien, mellan Serbien och Bosnien, mellan serber och albaner i Kosovo och mellan albaner och makedonier i Makedonien, mellan den israeliska staten och palestinierna, mellan kurder och turkar i Turkiet, mellan kurderna och den irakiska staten ledd av Saddam Hussein, mellan hutuer och tutsier i Rwanda – för att nu bara nämna några av de senaste årens krig och konflikter.

4 Endast en stormakt kvar – vad betyder det?

Ryssland efter Sovjetunionens fall har brottats med svåra interna problem, och spelar i dag inte samma roll i världspolitiken som Sovjetunionen på sin tid gjorde. Frågan är då vilken roll den andra kvarvarande stormakten spelar. Vilka principer har den haft för sin utrikespolitik? Vilka linjer har den följt?

Efter Sovjetunionens sammanbrott fanns det inget som längre motiverade Natos existens. Organisationen hade tillkommit som en försvarsallians mellan ett antal västeuropeiska stater och USA, riktad mot Sovjetunionen. Det rimliga hade naturligtvis varit att Nato liksom Warszawapakten skulle ha upplösts.

USA har alltid dominerat Nato, och genom denna dominans utövade USA ett starkt inflytande över Europa. Upplöstes Nato skulle USA:s inflytande i Europa minska. Och ingen stormakt vill förlora inflytande – särskilt inte en ekonomisk stormakt som är i behov av och som söker nya marknader. Problemet var dock att man politiskt måste kunna motivera Natos existens.

Konflikterna på Balkan gav möjligheter till detta. När dessa utbröt började man tala om ”Natos nya uppgifter”. De skulle vara ”fredsbefrämjande” och ”fredsframtvingande”.

5 Natos existens viktigare än folkets väl

Milosevics Jugoslavien, som fört blodiga krig i Kroatien och Bosnien, övergick till att driva en ytterst provokativ politik mot albanerna i Kosovo. Den jugoslaviska regeringens politik var starkt serbchauvinistisk och inriktad på att beröva kosovoalbanerna deras nationella och kulturella rättigheter och identitet.

Konflikten gav upphov till väpnat motstånd från vissa albanska politiska grupperingar. Större delen av den albanska befolkningen var dock inte anhängare av väpnad kamp och krig. De stödde Rugovas parti och inte den militanta UCK-gerillan. EU reagerade skarpt på Milosevics förtryck av albanerna och ville tvinga honom till eftergifter. Milosevic var omedgörlig. I krigen i Kroatien och Bosnien hade han visat vilka brott vad han var i stånd till att begå.

De flesta EU-länderna är medlemmar i Nato, och frågan övergick till att vara en fråga mer för Nato än för enbart EU. Förhandlingar inleddes med den jugoslaviska regeringen i den franska staden Rambouillet. Där förelades den jugoslaviska regeringen något som närmast hade karaktären av ett ultimatum. Om inte den jugoslaviska regeringen gick med på att Nato kunde röra sig fritt i hela Jugoslavien skulle Nato bomba Serbien. Den jugoslaviska regeringen skulle alltså gå med på något som ingen annan regering i världen skulle gå med på – ockupation. Förhandlingarna var inga förhandlingar – de var en presentation av ett ultimatum. Dessutom dröjde det länge innan man fick reda på vad Rambouilletavtalet egentligen innehöll.

Många varnade Nato för att bomba Jugoslavien, och förutspådde att det endast skulle leda till ett hårdare förtryck. Nato beslöt ändå att bomba Jugoslavien med katastrofala följder för såväl albaner som serber. Som svar på Natos bombningar gick, som många förutsagt, Milosevic till våldsamt angrepp på Kosovos albanska befolkning. Tusentals mördades av jugoslaviska terrorband och 100 000-tals kosovoalbaner tvingades fly över gränsen till Albanien. Det var uppenbarligen viktigare för Nato och USA att demonstrera sin makt än att skydda albanerna och jugoslaverna från en diktator. När Milosevic väl försvann från makten skedde det genom att det jugoslaviska folket självt avsatte honom. Natos politiska spel för att motivera sin existens hade endast åsamkat serber och albaner extra lidande.

Förenta Nationerna förhindrades att spela en roll i konflikten. Utvecklingen i Jugoslavien blev en fråga för Nato och USA.

6 USA kan aldrig ersätta FN

På liknande sätt hade Förenta Nationerna fått spela en andraplansroll några år tidigare i samband med gulfkriget. Världssamfundet ställdes i praktiken inför fullbordat faktum av USA och Storbritannien när USA krävde FN-mandat för ett militärt ingripande mot Irak. När kriget väl var över, och Irak drivits ut ur Kuwait, beslöt Förenta Nationerna att införa sanktioner mot Irak för att tvinga Saddam Hussein att demontera sina massförstörelsevapen.

Dessa sanktioner blev en mycket tung börda för det irakiska folket. Om syftet var att försvaga Saddam Hussein politiskt var sanktionerna förfelade. Irak fick en yttre fiende, på vilken Saddam Hussein kunde kasta skulden för folkets lidande. I sanktionernas spår följde dessutom en svartabörshandel som kontrollerades av de styrande i Irak vilka därmed kunde öka sin förmögenhet på folkets bekostnad.

I fallet Irak har USA och Storbritannien på eget bevåg och utan sanktion från FN kontinuerligt bombat landet utan stöd i någon FN-resolution. Man har inte bara bombat militära mål, i syfte att upprätthålla de flygförbudszoner vilka inrättats för att skydda kurderna i norra Irak/irakiska Kurdistan och shiamuslimerna i södra Irak. Bombningarna har även riktat sig mot andra mål. I kombination med sanktionerna har dessa bombningar lett till svält och lidande för det irakiska folket. USA:s och Storbritanniens bombningar hade år 2000, enligt Unicef, kostat 1,5 miljoner människor livet i Irak. En tredjedel av dem är barn.

7 Stormaktsarrogans

Men det är inte bara i olika konflikter världen över – varav vi nämnt några – som USA nu uppträder med stor arrogans. USA motsätter sig vad som överenskommits i Kyoto-protokollet när det gäller klimatfrågorna. Till FN-konferensen i Durban, vilken behandlade slaveri och rasism, sände USA delegater på demonstrativt låg nivå, för att redan i början av konferensen lika demonstrativt lämna den. USA vägrade länge att betala sin medlemsavgift till FN. (Efter angreppet på World Trade Center har USA:s kongress beslutat att betala en del av den.) USA vägrar att delta i skapandet av en domstol för internationella brott. Man vägrar lyssna till vad kritiska röster i den omgivande världen har att säga om USA:s planer på upprustning genom ett missilförsvar, det så kallade Star Wars. Det finns överenskommelser om att rymden skall hållas fredad från militära rustningar och krig, men USA har trots detta börjat rusta sig för rymdkrig. Det finns all anledning att undra över vilka principer som styr USA:s utrikespolitik. Bara några år tidigare hade USA haft goda relationer med Irak och sett Irak som en bundsförvant i Mellanöstern. När Saddam Hussein riktade ett gasangrepp mot den kurdiska byn Halabja 1988, och i ett slag dödade mer än 5 000 människor, och en FN-resolution presenterades mot detta massmord på oskyldiga människor, röstade USA emot resolutionsförslaget. Orsaken var att Irak befann sig i krig med USA:s fiende, det fundamentalistiska Iran.

8 En stat mot ett flyktingläger

Under 2001 har den palestinska intifadan åter blossat upp. Den israeliska staten är sedan länge beväpnad till tänderna. Vapnen kommer främst från USA. Det råder ingen tvekan om vem som har det militära övertaget i konflikten mellan den israeliska staten och den palestinska befolkningen. I de strider som ägt rum under den senaste intifadan har hittills cirka 800 människor dödats. De flesta av dem är palestinier, och detsamma gäller de tusentals sårade och skadade.

Israel har en stark ekonomi. I Israel diskrimineras den palestinska befolkningen och i de ockuperade områdena tvingas befolkningen till stor del att leva på bistånd från omvärlden. På den ockuperade Västbanken och i Gaza uppförs israeliska bosättningar – ett uppenbart brott mot folkrätten som hittills inte bestraffats av världssamfundet på grund av inställningen hos Israels bundsförvant USA. Bosättningarna och den israeliska statens uppträdande utgör en ständig provokation mot den palestinska befolkningen i de ockuperade områdena.

Dessa provokationer bemöts på det sätt som övermäktiga och arroganta ockupanter alltid bemötts av förtryckta – med sabotage och motstånd. Så skedde inom motståndsrörelserna mot tyska ockupanter under andra världskriget, och så skedde mot fransmännen i Vietnam och Algeriet.

Konflikten mellan Israel och Palestina handlar om en tungt beväpnad stat och ett fattigt och desperat folk, inspärrat och bevakat i något som närmast kan liknas vid ett stort flyktingläger.

9 Hämnd eller rättvisa

Denna arrogans och hänsynslöshet utgår från tron på den egna styrkan och överlägsenheten. USA förutsatte att makt och styrka var detsamma som säkerhet. Men det som inträffade i New York den 11 september 2001 visar att detta var en felaktig uppfattning. Terrorattacken mot World Trade Center var fasansfull för alla berörda. Terrorism måste klart och entydigt fördömas. Om detta får inget tvivel råda.

De ansvariga för terrorattackerna måste ställas inför rätta och dömas för sina kriminella handlingar. Detsamma gäller de som hjälpt attentatsmännen med förberedelser, ekonomiskt stöd eller skydd. Om detta får inget tvivel råda. Terrorism måste klart och entydigt fördömas. Talibanregimen i Afghanistan påstås i dag skydda den misstänkte terroristledaren Usama bin Ladin. Som beskyddare av Usama bin Ladin blir självfallet talibanregimen medskyldig till terrordådet mot World Trade Center, och måste sålunda behandlas som medbrottsling.

Men därifrån till krigsinsatser som drabbar en oskyldig befolkning är steget långt. Det är viktigt att redan i förväg ställa krav på proportionalitet i svaren på terrordåden.

Oskyldiga civila människor får aldrig bli föremål för en stormakts hämndbegär. Det är nödvändigt att skilja på den ytterligt brutala och kvinnofientliga talibanregimen i Afghanistan och det folk den förtrycker. Ett folk som plågats av trettio års krig och talibanernas förtryck får inte utsättas för ytterligare lidande.

Förenta Nationerna måste spela en större roll i upprätthållandet av fred och säkerhet i världen. Världen får inte dras in i ett omfattande krig på grund av primitiva krav på hämnd.

Det är också viktigt att våga föra diskussionen om alla de brott och terrordåd som begåtts, och fortfarande begås, världen över mot fattiga människor utan tillstymmelse till den uppmärksamhet som terrordåden i USA ledde till. Om man menar allvar med talet om alla människors lika värde, måste det så småningom leda till att irakiska barn, colombianska intellektuella, försvunna i Chile och Argentina och mördade i Indonesien tillerkänns samma rätt till rättvisa och upprättelse som offren för de fruktansvärda terrordåden i USA.

10 Förskjutningar i den svenska utrikespolitiken

Under det årtionde som förflutit sedan Sovjetunionens sammanbrott har Sveriges utrikespolitik förskjutits från att vara en självständig röst i världen som tog ställning för de svaga, fattiga och maktlösa till att bli en röst inordnad i EU, vars gemensamma utrikespolitik begränsar möjligheterna till självständighet. Ett markant närmande till USA:s utrikespolitiska ställningstaganden har också blivit tydligt.

Sverige har de senaste åren inte tagit tydlig ställning för Västsaharas kamp för självständighet gentemot Marocko, trots att den marockanska staten under 25 år gjort sig skyldig till otaliga brott mot mänskliga rättigheter. När Västsahara, den sista kolonin i Afrika, skulle avkoloniseras hade den svenska regeringen inte modet att ställa upp på de ockuperades sida. Sverige har visserligen gett humanitärt stöd till västsahariska flyktingar, men det politiska stödet har varit ljumt. Med ekonomiskt bistånd köper sig Sverige fritt från politisk solidaritet.

Under MR-kommissionens förhandlingar 2001 i Genève ville Sverige som ordförandeland i EU till en början ha ett ordförandeuttalande från kommissionen om kriget i Tjetjenien på vilket även Ryssland skulle ha kunnat ställa upp. Ett sådant uttalande skulle ha blivit så urvattnat att det inte skulle ha inneburit några som helst förpliktelser när det gällde mänskliga rättigheter för Rysslands del. Detta avvärjdes dock, och i stället blev det en kraftfull resolution från kommissionens majoritet.

När det gäller USA:s och Storbritanniens bombningar av Irak och de effekter de har haft på civilbefolkningen är Sveriges protester mot USA:s tolkningar av FN:s beslut förvånansvärt lama. USA:s och Storbritanniens uppträdande har varit arrogant på ett sätt som skadat FN:s anseende. Man kunde förvänta sig att Sverige, som framträdande understödjare av FN, skulle måna mer om organisationen och den internationella rättsordningen.

Eftersom Sverige inte är medlem av Nato deltog inte Sverige i Natos bombkrig mot Serbien. Men den svenska regeringen gav kriget sitt verbala stöd, trots att bombningarna saknade FN-mandat och var ett brott mot folkrätten. Det går inte att förespråka en starkare ställning för världssamfundet och samtidigt lägga sig platt för supermaktens förödmjukande behandling av detta världssamfund. Ett starkare FN kan endast byggas om även USA tvingas följa folkrätten.

I konflikten mellan Israel och Palestina är det uppenbart att den svenska utrikespolitiken länge varit på glid mot en mer Israelvänlig linje. När FN:s generalförsamling behandlade ett resolutionsförslag med avståndstagande från Israels bruk av övervåld i konflikten lade Sverige skamligt nog ner sina röster. Regeringen har förklarat att man syftat till att komma på talefot med den israeliska regeringen. Om detta varit avsikten har man misslyckats rejält. Den israeliska staten uppträder i dag mer arrogant än någonsin gentemot palestinierna.

Den svenska regeringen proklamerar med jämna mellanrum Sveriges alliansfrihet. Likafullt har man ingått ett avtal med fem andra europeiska länder som handlar om vapenteknologiskt samarbete och krigsmaterielexport. Regeringen försäkrar och bedyrar att detta inte alls påverkar Sveriges neutralitet och alliansfrihet. Argumenteringen för att detta skulle vara sant är föga trovärdig. Uppslutningen bakom utformandet av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inom EU är ett flagrant brott mot de löften som gavs av ja-sidan före folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU 1994.

Sverige talar inte längre med en självständig röst, utan har anpassats till EU:s perspektiv, vilket inte sällan underordnas USA:s synsätt på vad som sker i världen.

Den slutsats man kan dra av det senaste decenniets utveckling är att Förenta Nationerna måste stärkas och omorganiseras.

Sverige skulle kunna spela en roll genom att aktivt föra en självständig politik som tar sin utgångspunkt i idén om global rättvisa. En sådan politik leder automatiskt till ett avståndstagande från stormakters och supermakters krav på dominans i världspolitiken. Sverige skulle också kunna spela en konstruktiv roll i flera aktuella konflikter genom att tydligt ta ställning mot ockupation och för internationell rätt. En sådan politik kan komma i konflikt med gamla kolonialländers krav på inflytande och makt, men måste likväl företrädas.

För flera år sedan, 1996, presenterades den s.k. Carlsson-Ramphal–rapporten som handlade om hur FN skulle kunna göras effektivare och anpassas till förändrade internationella förhållanden. Det är nu fyra år sedan. Rapporten är i dag i det närmaste bortglömd och reformarbetet går långsamt. USA:s strävan att i eget intresse dominera världen, och ovilja att sköta sina förpliktelser gentemot världsorganisationen, har inte gjort arbetet lättare.

Vänsterpartiet har vid flera tillfällen i samband med regeringens olika FN-skrivelser påpekat att säkerhetsrådets nuvarande sammansättning hör hemma i en annan tid och andra internationella förhållanden än dem vi lever under i dag. Vänsterpartiet anser att den svenska regeringen i alla internationella sammanhang aktivt ska arbeta för att påskynda reformeringen av FN så att organisationen anpassas till vår tids internationella förhållanden. Detta vill vi att riksdagen ger regeringen till känna.

Vi har vid flera tidigare tillfällen motionerat om att säkerhetsrådets sammansättning måste förändras och att tredje världens länder, eftersom en majoritet av världens befolkning lever där, måste erhålla fler platser i säkerhetsrådet. Vänsterpartiet anser att tredje världens länder måste få en mer framträdande ställning i FN:s säkerhetsråd. Detta vill vi ge regeringen till känna.

För att förhindra att en supermakt eller en militärallians tillåts dominera världspolitiken är det angeläget att aldrig acceptera militära insatser som inte beslutats av FN-systemet eller som i övrigt inte har stöd i FN-stadgan.

Detta vill vi ge regeringen till känna.

Stockholm den 4 oktober 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Tanja Linderborg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)