Svenskt vete för biståndsändamål

Motion 1988/89:U212 av Birthe Sörestedt och Maja Bäckström (båda s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U212

av Birthe Sörestedt och Maja Bäckström (båda s)
Svenskt vete för biståndsändamål

Sverige levererade under innevarande budgetår ca. 80 000 ton vete genom
världslivsmedelsprogrammet (WFP) inom ramen för konventionen om
livsmedelshjälp och internationella beredskapslagret för katastrofinsatser.

I prop. 1984/85:166 om livsmedelspolitiken, föreslogs bl.a. att de kvaniteter
av spannmål som behövs för våra internationella utfästelser i kampen mot
svälten i världen bör ingå i den prisreglerade volymen (d.v.s. svenska
inlösenpriser - vår anm.). Vad som avsågs därmed var de utfästelser som
Sverige gjort om bidrag i form av spannmål till IEFR och FAC. Upphandlingen
för dessa ändamål hade fram tom 1984/85 skett till världsmarknadspriser.

Utrikesutskottet har med anledning av motioner i flera betänkanden och
senast i UU 1987/88:20 slagit fast att det nu tillämpade förfarandet med köp av
spannmål till svenska regleringspriser skall betraktas som ett undantag, och
att regeringen snarast bör föranstalta om en återgång till den tidigare
gällande regeln att spannmål för biståndsändamål skall köpas till världsmarknadspriser.

Världsmarknadspriset för vete var 1987/88 430 SEK/ton och motsvarande
odlarpris i Sverige 1 305 SEK/ton. Till det senare skall läggas lastningskostnader
vilket ger ett FOB-pris i Sverige på 1 469 SEK/ton. Merkostnaden för
denna ogrundade och mot riksdagsbeslut stridande prissättning uppgick
budgetåret 1987/88 till 83 miljoner kronor.

Av en av jordbruksdepartementet upprättad PM 1988-10-31 framgår att
statsrådet Hjelm-Wallén delar riksdagens uppfattning att användningen av
biståndsmedel för att finansiera merkostnaderna för spannmålsbiståndet bör
ses som ett undantag från huvudregeln för användning av biståndsmedel.
Biståndsministern menar också att formerna för svenskt livsmedelsbistånd
bör omprövas.

Enligt jordbruksdepartementets bedömning kan gällande ordning för
bestämmande av den prisreglerade volymen spannmål inte ändras utan ett
riksdagsbeslut. Att den utvärdering som skall ske inför 1990 av vidtagna
anpassningsåtgärder, m.m inom spannmålsodlingen även skulle omfatta
frågan om biståndskvaniteterna är enligt jordbruksdepartementet inte i sig
självklart.

Denna tveksamhet från jordbruksdepartementets sida är illavarslande mot
bakgrund av tidigare principiella uttalanden av riksdagen. Uppenbarligen
föreligger det en klar risk att spannmål för biståndsändamål även framdeles
kommer att levereras till svenska inlösenpriser. Det måste anses helt

förkastligt att använda biståndsändamål för att subventionera överskott av Mot. 1988/89

svenskt spannmål. De medel som nu omotiverat avsätts för ett sådant U212

ändamål borde i stället komma till användning för andra angelägna ändamål
inom biståndsverksamheten.

Det är nu hög tid att sätta en slutlig parentes för det som såväl
biståndsminister som utrikesutskott anser vara ett undantag från huvudregeln
och återgå till en sund prissättning av svenska veteleveranser för
biståndsändamål, dvs upphandling till världsmarknadspriser. Inte minst mot
bakgrunden av den tveksamhet som tycks råda inom jordbruksdepartementet
är ett uttalande av riksdagen synnerligen motiverat.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att svensk spannmål som används för biståndsändamål
skall upphandlas till världsmarknadspriser.

Stockholm den 24 januari 1989

Birthe Sörestedt (s) Maja Bäckström (s)

5