Svensk vapenexport bidrar till att göda krig och konflikter

Motion 2007/08:U230 av Peter Rådberg m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att samma riktlinjer som gäller för krigsmateriel i strid (KS) också ska tillämpas för övrig krigsmateriel (ÖK).

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att länder som ägnar sig åt omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte kan godtas som mottagarland för krigsmateriel av något slag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska göras en tydlig analys av hur de mänskliga rättigheterna, MR, efterlevs i landet innan försäljning av krigsmateriel kan godkännas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska göras en tydlig analys av hur fattigdomsbekämpningen utvecklas i landet innan försäljning av krigsmateriel kan godkännas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ett demokratikriterium införs i regelverket och riktlinjerna när det ska värderas om ett land kan godtas eller inte som mottagarland för krigsmateriel av något slag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att vapenexport av krigsmateriel från Sverige till diktaturer inte ska tillåtas.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en tydlig konsekvensanalys ska redovisas för de land/länder som krigsmaterielen ska säljas till.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att om ett land befinner sig i väpnad konflikt med annat land oavsett om krigsförklaringen har avgetts eller inte ska försäljning av krigsmateriel inte ske till landet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att om ett land är invecklat i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt ska försäljning av krigsmateriel inte ske till landet.

Svensk vapenexport bidrar till att göda krig och konflikter

Vi ska göra vårt yttersta för att befria våra folk från krigets gissel som i konflikter inom och mellan länder har krävt mer än fem miljoner liv under det senaste årtiondet.

Denna deklaration antogs i september år 2000 av Millennietoppmötet arrangerat av FN. Om Sverige och världens länder menar vad de säger måste det naturligtvis få konsekvenser. Delar av världen präglas av djupgående och komplicerade konflikter, som ofta leder till krig och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Den internationella vapenhandeln är en viktig drivkraft bakom militära rustningar, och bidrar därmed till krig och väpnade konflikter. Därför bör Sverige verka för en radikal svensk och global nedrustning, och för att resurser som idag förslösas på militär rustning omfördelas till insatser som kan förebygga krig och konflikter.

Dessvärre finns nu istället förslag i Sverige som går i motsatt riktning och som ytterligare öppnar för att sälja vapen till krigförande länder. Det är förslag som syftar till att göra det enklare att exportera till ett antal strategiskt viktiga länder som Sverige har ett omfattande krigsmaterielsamarbete med.

En konsekvens av detta är att Sverige lättare kan exportera krigsmateriel till krigförande länder, till exempel USA och Storbritannien. Ett annat exempel är att Sverige, trots långtvarigt krig mellan Indien och Pakistan, fortsätter att leverera krigsmateriel till båda parter för att inte undergräva nuvarande och framtida affärskontakter.

Svenska vapen i krig:

Granatgeväret Carl Gustav har sålts till över 40 länder. Carl Gustav har används i en mängd krig, bland annat i Burma, Kambodja, Sri Lanka, Vietnam, Indien och Irak.

Pansarskottet AT 4 har sedan 1985 sänts till bland annat Brasilien, Danmark, Nederländerna, Frankrike och Venezuela. Hundratusentals AT 4 har också licenstillverkats i USA och användes till exempel när USA invaderade Panama. Det används också av USA i Afghanistan och Irak.

Luftvärnsroboten Robot 70 finns idag i minst 18 länder, till exempel i Argentina, Bahrain, Brasilien, Förenade Arabemiraten, Indonesien, Iran, Pakistan, Singapore och Tunisien. 1999 användes Robot 70 i Kargilkriget i Kashmir.

Svensk vapenexport bidrar till brott mot mänskliga rättigheter

En av de grundläggande förutsättningarna för vapenexport i Sverige är sedan 1971 års riksdagsbeslut att mottagarländerna ska respektera de mänskliga rättigheterna. Trots det tillåts export till en rad länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna (se nedan).

Förbudet mot export till länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna är emellertid inte endast humanitärt motiverat. Att inte sälja vapen till dessa länder är också en säkerhetspolitiskt grundad hållning. Sambandet mellan respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig utveckling är ett sedan länge erkänt faktum. Omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning.

I riktlinjer för vapenexport anges att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att vapenexport ska beviljas. Det spelar ingen roll om vapen i sig kan komma att användas för att kränka mänskliga rättigheter eller inte, det räcker att kränkningarna förekommer i landet för att vapenexporten ska stoppas.

Att svensk utrikespolitik ska främja respekten för de mänskliga rättigheterna har av riksdag och regering betonats allt mer under senare år. Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en integrerad och central del av den svenska utrikespolitiken.

Trots de hårda skrivningarna ser verkligheten helt annorlunda ut än dess restriktiva intentioner. Riksdagens riktlinjer för vapenexport åsidosätts systematiskt. Sverige exporterar stora mängder krigsmateriel till flera länder där svåra brott mot mänskliga rättigheter begås, vilket legitimerar regeringarna politiskt såväl som stärker deras vapenmakt rent konkret.

Exempel på länder där allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer och som fått köpa svensk krigsmaterial 2000–2005.

Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Vapenexport: Pansarvärnsvapen för mer än 32 miljoner kronor.

Pakistan: Systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med kriget mot terrorismen och straffrihet. Vapenexport: delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.

Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödsstraff, systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare samt grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.

Övriga länder är Brasilien, Indien, Malaysia, Mexiko, Tunisien och
Venezuela.

Svensk vapenexport bidrar till fattigdom och underutveckling

Svenska vapen säljs till länder med stor fattigdom där vapenköpen direkt kan motverka arbetet mot fattigdom. Det är ett grundläggande problem att världen väljer att prioritera militära satsningar istället för att lösa problemen med fattigdom. För varje krona som läggs på bistånd i världen läggs ytterligare 15 kronor på militära utgifter.

När riksdagen beslutade om politiken för global utveckling i december 2003 var huvudpunkten att Sveriges politik måste vara samstämmig: Det Sverige säger och gör i ett sammanhang måste stämma med svenskt agerande i ett annat. Alla politikerområden ska sträva mot samma mål. Målet är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv och kännetecknas av de fattigas perspektiv på utveckling. Det innebär att de fattiga människornas behov, intressen och förutsättningar ska vara utgångspunkt i stävandena mot en rättvis och hållbar utveckling.

Om Sverige ska leva upp till detta bör vapenexporten i varje enskilt fall föregås av en problematiserande granskning av huruvida vapenexporten riskerar att motverka hållbar utveckling. En försiktighetsprincip bör anges i samband med vapenexport som innebär att om det finns en risk för en målkonflikt bör fattigdomsbekämpningen få företräde.

Militära satsningar motverkar fattigdom och utveckling

FN:s utvecklingsorgan UNDP lyfter i sin rapport för 2006 fram problemet att militära investeringar av fattiga länder hämmar livsviktiga satsningar på rent vatten och sanitet. Pakistan omnämns särskilt då landet lägger 47 gånger mer på militären än på vatten och sanitet, samtidigt som 118 000 människor årligen dör av diarré i landet.

Under 2006 gav Sverige klartecken till en av de största krigsmaterielaffärerna någonsin, export av det militära radarövervakningssystemet
Eireye till Pakistan.

Svensk vapenexport stärker diktaturer

Trots att demokrati är ett utmärkande drag i svensk utrikespolitik säljer Sverige vapen till en rad diktaturer. Genom bland annat bistånd och politiska insatser har Sverige på olika sätt sökt understödja demokratiska krafter och en demokratisk utveckling i olika delar av världen. Demokrati är en hörnsten i Sveriges politik för global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv. I rättighetsperspektivet ingår demokrati och mänskliga rättigheter. De förstärker varandra och är varandras förutsättningar, skriver den förra socialdemokratiska regeringen i sin proposition.

Trots denna skrivning har svensk praxis möjliggjort att vapenexport tillåtits till flera icke demokratiska länder. Sverige skickar och har skickat vapen till följande länder som inte är demokratiska: Förenade Arabemiraten, Kazakstan, Oman, Pakistan, Saudiarabien och Tunisien.

Militära avtal med Saudiarabien

Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och Utrikesdepartementet riktar i sin egen rapport stark kritik mot bristen på respekt för mänskliga rättigheter. Det är inte tillåtet att offentligt kritisera islam eller kungafamiljen. Politiska partier är förbjudna och demonstrationer är olagliga. I enlighet med shariah utdöms kroppslig bestraffning i form av piskning och amputering. Dödsstraff tillämpas. År 2005 undertecknade Sverige ett långtgående militärt samarbetsavtal med Saudiarabien.

Reglerad lagstiftning om export av krigsmateriel

Export av krigsmateriel från Sverige är sedan lång tid reglerad i särskild lagstiftning.

Att försäljning av vapen och annat krigsmateriel säljs trots att det är förbjudet enligt regelverket beror på att dispens ges för sådan export. Dispenser ska rimligtvis vara undantag, mer än regel.

Regelverket vad gäller krigsmateriel för strid (KS) säger att detta inte ska säljas till

• stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej,

• stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt,

• stat som har inre väpnade konflikter,

• stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel (ÖK) bör enligt riktlinjerna däremot kunna ges om

• mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,

• mottagarlandet inte har inre väpnade oroligheter,

• det inte i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Den nuvarande uppdelningen, krigsmateriel för strid, KS, och övrig krigsmateriel, ÖK, med delvis olika villkor beroende på vilken typ av krigsmateriel det handlar om, är icke lämplig. I verklig användning har all krigsmateriel stora effekter för att åstadkomma mänskligt lidande och död.

Regelverket bör därför vara likartat oavsett om det är krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel och att det är det något strängare regelverket (KS) som konsekvent ska gälla. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Trots dessa regler förekommer i princip varje år export av krigsmateriel till stater som enligt ovanstående regler med bred marginal borde diskvalificera dessa som köpare/mottagare av krigsmateriel.

Sverige har bl.a. skickat vapen till följande länder som befinner sig i krig, länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna eller till diktatoriska länder. Totalt exporterade Sverige år 2006 krigsmateriel till 57 länder.

USA, Storbritannien, Kina, Kazakstan, Brunei, Indonesien, Malaysia, Thailand, Indien, Pakistan, Bahrain, Egypten, Förenade Arabemiraten, Oman, Saudiarabien, Tunisien, Mauritius, Namibia, Sydafrika.

Faktisk export av krigsmateriel under åren 2001–2006
2002	3,44 miljarder kronor
2003	6,47 miljarder kronor
2004	7,29 miljarder kronor
2005	8,62 miljarder kronor
2006	10,37 miljarder kronor

Sverige sålde krigsmateriel för 3,4 miljarder kronor år 2002. Året efter invaderade USA och Storbritannien Irak. Då steg Sveriges export av krigsmateriel, på grund av kriget, från 3,4 miljarder kronor till 6,5 miljarder kronor. Det är en ökning med nästan 100 % (se ovan).

Frågan är om exporten av krigsmateriel är förenlig med svensk utrikespolitik och de bestämmelser som riksdagen har satt för export av krigsmateriel?

Riksdagen har godkänt följande lydelse för försäljning av krigsmateriel

I regeringens skivelse anges att krigsmateriel får endast exporteras om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och att det inte strider mot Sveriges utrikespolitik. Detta anges också i 1 § lagen om krigsmateriel (1992:1300).

Sverige är idag världens åttonde största vapenexportör. Räknat per capita är Sverige världsledande. Att Sverige är en av de största aktörerna på den internationella vapenmarknaden får konsekvenser för svensk utrikespolitik. Det är därför märkligt att regeringen inte valde att adressera denna fråga i utrikesdebatten som hölls den 14 februari i år. Det är märkligt eftersom utrikesministern uttryckte sig på följande sätt om svensk utrikespolitik: Vikten av att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken.

Försäljning av vapen till länder som deltar i kriget i Irak

Sveriges före detta utrikesminister, Anna Lindh, och före detta statsminister, Göran Persson, sa att invasionen i Irak stred mot folkrätten och att invasionen inte hade något FN-stöd. Eftersom den dåvarande regeringen ansåg att invasionen av Irak stred mot folkrätten, något som den nuvarande regeringen inte har motsatt sig, så måste slutsatsen bli att försäljning av krigsmateriel till de länder som deltar i kriget i Irak bryter mot riksdagens regelverk för försäljning av krigsmateriel och mot svensk utrikespolitik.

Därför är det obegripligt att både den förra socialdemokratiska regeringen och nuvarande borgerliga regering inte reagerar mot att försäljningen av krigsmateriel kan fortgå år ut och år in till länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna och länder som befinner sig i krig.

Sverige bör ha följande kriterier för försäljning av krigsmateriel

1. Det ska redovisas en tydlig konsekvensanalys angående de länder som krigsmateriel ska säljas till.

2. Det ska göras en tydlig analys av hur de mänskliga rättigheterna, MR, efterlevs i landet innan försäljning av krigsmateriel till landet kan godkännas.

3. Det ska göras en tydlig analys av hur fattigdomsbekämpningen utvecklas i landet innan försäljning av krigsmateriel till landet kan godkännas.

Avslutning

Sverige står idag inför ett viktigt vägval. Trots att Sverige har en mycket restriktiv vapenexportpolitik har den förändrats i grunden. Svensk vapenexport har blivit mer och mer exportorienterad. Valet står mellan att antingen ge efter för företagens påtryckningar och deras kommersiella argument och luckra upp exportreglerna (det som utredningen kring RUT har föreslagit) eller att stå upp för en sammanhållen utrikespolitik och ändra exportkontrollpolitiken och dess tillämpning så att den överensstämmer med de utrikespolitiska målen om nedrustning, mänskliga rättigheter, demokrati och global utveckling.

Valet borde vara lätt – men det krävs politiskt mod för att genomföra det rätta.

Stockholm den 1 oktober 2007
Peter Rådberg (mp)
Bodil Ceballos (mp)	Karla López (mp)
Max Andersson (mp)	Ulf Holm (mp)