Stiftelsen Arbetets museum

Motion 1991/92:Kr221 av Roland Larsson (c)

Stiftelsen Arbetets museum bildades 1983 av LO, TCO,
KF och ABF. Några år senare inträdde även TBV som
huvudman. Stiftelsen, som alltsedan starten erhållit
statsbidrag, har enligt stadgarna till uppgift att
dokumentera arbetet och att levandegöra arbetets historia.
Några begränsningar av uppdraget har inte gjorts. Detta är
desto viktigare nu med hänsyn till den förändrade
situationen i Europa där frågor om arbetets villkor och
miljö, inte minst kvinnors, kommer att stå i centrum. Ett
internationellt perspektiv på arbetet är nödvändigt för att
betona solidariteten med människor som lever och arbetar
under ekonomiskt och socialt svåra förhållanden.
Internationella impulser bör ses som en tillgång i ett
föränderligt arbetsliv, där alla måste vara beredda på
uppbrott och förnyelse.

Tillkomsten 1983 av Arbetets museum kan bl.a. ses mot
bakgrunden av den väldiga omvälvning som arbetets mål
och medel undergår i industrisamhället. Känslan av att en
värld av personligt kunnande och kollektiv erfarenhet går
förlorad tog sig uttryck i projekt som Bygd i förvandling
(Vuxenskolan) och Gräv-där-du-står-rörelsen (ABF),
projekt som byggde och bygger på ett brett folkligt
deltagande.

I många fall togs steget från att levandegöra historien till
att också dokumentera de egna villkoren, inte sällan
aktualiserade i en kamp för att rädda jobben.

I dokumentationens spår följde under 80-talet flera
hundra arbetslivsmuseer som i sig ger en god bild av
industrisamhället på samma sätt som hembygdsgårdarna
gör motsvarande för det förindustriella. Arbetets museum
har här byggt många broar över landet genom en
omfattande rådgivning, seminarie- och
publikationsverksamhet.

Museets särskilda inriktning och kompetens (museets
forskningsledare är också adj. professor i ekonomisk
historia) har lett till ett nära samarbete med olika
vetenskapliga institutioner liksom med ansvarsmuseer som
Nordiska museet. I det långsiktiga projektet Arbetsplats
Sverige (i ett vidare perspektiv, Arbetsplats Norden) ingår
för närvarande socialarbetares, städerskors och
byggnadsarbetares arbetssituation.

Mot slutet av 1991 flyttade Arbetets museum in i en
textilfabrik från 1917, i folkmun kallad Strykjärnet genom
sin mångkantiga form och funktion. Den ligger mitt i
Norrköpings internationellt sett märkliga industrilandskap
och har under ledning av professor Ove Hidemark
restaurerats till sin nya funktion. Strykjärnet har förklarats
som byggnadsminne och står därmed under statlig tillsyn.

Vid statens tidigare anslagsgivning till stiftelsen har som
ett av flera motiv angivits statens intresse av att medverka
till återbruk och förnyelse av industrilandskapet som under
90-talet kommer att vara ett av landets största projekt i
detta hänseende, på sikt närmast jämförbart med det
medeltida Visby eller Gamla stan i Stockholm. Efter
inledande satsningar av Norrköpings kommun har de
nuvarande ägarna av Strykjärnet (LO och KF) investerat
drygt 50 milj kr och genom museet ställt denna byggnad till
allmänt förfogande som en öppen och vital
kommunikationsmiljö. Med museet förenas sålunda ett
allmänintresse med ett folkbildande, kooperativt och
fackligt. Med väl genomarbetade, konstnärligt starka
utställningar om samtida arbetsliv har museet snabbt vunnit
stor uppmärksamhet och publikt gensvar. Konceptet som
sådant tyder på att antalet studiebesök från utlandet blir
betydande. En framstående museiman (Bo Lagercrantz)
har nyligen betecknat tillkomsten 1991 av Arbetets museum
som lika viktig som Skansens 100 år tidigare.

Det kan vara naturligt att ju närmare sin egen tid och sin
egen tids brännande frågor ett museum rör sig desto mer
kontroversiellt uppfattas det. Men det blir samtidigt än mer
angeläget inte minst för ungdomen. Till museets tillgångar
som nationell resurs hör vidare dess bibliotek specialiserat
på arbetslivets historia, kvinnohistoria, Gräv-där-du-står
och de mänskliga rättigheterna som planeras vara museets
tema för det fortsatta 90-talet. Ett program har här lagts
fram; det mångkulturella arbetet.

Efter vad som nu kan bedömas svarar Arbetets museum
för en nydanande verksamhet som radikalt skulle försvåras,
enligt uppgift helt omöjliggöras, om det statliga bidraget
reduceras på sätt som föreslagits i årets budgetproposition.
Stiftelsen, som idag sysselsätter 26 personer, har haft god
anledning att i sin planering ta fasta på riksdagens tidigare
uttalande att regeringen vid kommande budgetprövning bör
beakta behovet av ökade resurser till Arbetets museum.

Det statliga bidraget uppgår för budgetåret 1991/92 till
8,454 milj kr. För 1992/93 har museet ansökt om ett bidrag
på 12,5 milj kr.

I propositionen föreslås istället en reducering av
bidraget med 2,0 milj
kr till 6,454 milj
kr. Arbetets museum skulle därmed bli det enda
museet som får minskade statsbidrag.

Det saknas enligt min mening godtagbara skäl för att på
detta sätt särbehandla Arbetets museum. Särskilt som man
så sent som i december 1991 när man flyttade in med sin
verksamhet i nyrenoverade och speciellt anpassade lokaler
inte fått någon antydan om detta.

I vart fall bör bidraget storlek tills vidare ligga kvar på
nuvarande nivå, dvs. 8,454 milj
kr plus kompensation för prisökningar med 500 000 kr,
totalt 8,954 milj kr.

Finansieringen
bör ske på så vis att en besparing
motsvarande bidragsökningen proportionellt utfördelas på
hela anslaget för museiverksamhet.

Som villkor för bidraget bör gälla att även museets
huvudmän framgent påtar sig ett utökat ekonomiskt ansvar
för verksamheten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag till Arbetets museum.

Stockholm den 22 januari 1992

Roland Larsson (c)