Statligt stöd till miljöorganisationer

Motion 1982/83:790 Karl Boo och Gunnar Björk i Gävle

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1982/83

790-792

Motion

1982/83:790

Karl Boo och Gunnar Björk i Gävle
Statligt stöd till miljöorganisationer

I Sverige har miljörörelsen under 1960- och 1970-talet utvecklats till en
folkrörelse som samlat många människor i sin verksamhet. Genom
obyråkratiska och okonventionella sätt att arbeta i t. ex. byalag och
aktionsgrupper har miljörörelsen nått grupper av människor som tidigare
inte engagerats i folkrörelsearbete.

Miljörörelsen är en av de nya folkrörelserna. Andra exempel på nya
rörelser är invandrar-, pensionärs- och handikapporganisationerna. Karaktäristiskt
för dessa folkrörelser är att de bildats eller kommit i blickpunkten
utifrån nya behov och förutsättningar som uppstått till följd av samhällsutvecklingen
under de senaste årtiondena. Vissa av dessa organisationer har ett
relativt smalt verksamhetsområde jämfört med de äldre folkrörelserna.

Statligt stöd till miljöorganisationerna - En uppföljning av 1976-1982 års
regeringsarbete med folkrörelsefrågorna

I regeringsarbetet under perioden 1976-1982 intog folkrörelsefrågorna en
central roll. Inom kommundepartementet, som hade samordningsansvaret
för folkrörelsefrågorna, pågick under denna period ett översynsarbete kring
folkrörelsernas framtida arbetsförutsättningar. En referensgrupp bestående
av ett 40-tal företrädare för de större organisationerna deltog aktivt i detta
arbete.

Des. k. ”nya” folkrörelsernas betydelse för samhällsutvecklingen utgjorde en
viktig del i detta arbete:

På initiativ av den dåvarande regeringen förordnades 1977 en särskild
utredningsman till att göra en översyn av statens stöd till folkrörelserna. I
denna utredning ingick också en översyn av anslagen till miljöorganisationerna.
1979 avlämnade utredningsmannen betänkandet Bidrag till folkrörelser
(SOU 1979:60) där han föreslog att ett generellt statligt stöd till
miljöorganisationerna skulle inrättas. Samma utredningsman fick detta år i
uppdrag att utreda hur ett statligt stöd till kvinnoorganisationerna kunde
konstrueras. Utredaren avlämnade 1980 betänkandet SOU 1980:44 Bidrag
till kvinnoorganisationerna. I utredningen föreslogs ett statligt stöd till
kvinnoorganisationerna. I likhet med miljöorganisationerna tillhörde kvinnoorganisationerna
en folkrörelsegrupp som stod utanför möjligheterna att få
generella, återkommande statliga bidrag, samtidigt som man attraherade allt

1 Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 790-792

Mot. 1982/83:790

2

fler människor att delta i sin verksamhet. Aktivitetsutvecklingen i de s. k.
”nya” folkrörelserna befästes i en av kommundepartementet publicerad
rapport 1981 Folkrörelserna och demokratin. Rapporten visade att de nya
folkrörelserna har höga siffror för medlemmarnas aktivitet i förhållande till
andra typer av folkrörelser. Bl. a. gällde detta miljögrupper i olika former.
Som en följd av detta inbjöds miljörörelsen att ingå i kommundepartementets
referensgrupp för folkrörelsefrågor under 1981. Samma år publicerade
kommundepartementet rapporten I morgon kooperation - ett folkrörelsealternativ.
1 denna redovisas bl. a. hur olika grupper inom miljörörelsen varit
initiativtagare till verksamhet i "nya kooperativa former".

Under våren 1982 lämnade regeringen en proposition till riksdagen om
stöd till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet. Riksdagen beslutade
att bifalla propositionen. Samtidigt beredde regeringen en proposition om
statligt stöd till miljöorganisationerna. Denna proposition skulle avlämnas
efter propositionen om bidrag till kvinnoorganisationerna och som ett led i
utbyggnaden av stödet till nya folkrörelser.

Varför miljörörelser?

Priset för en snabb ekonomisk tillväxt och materiell standardstegring har,
anser många, visat sig ha bl. a. stora negativa miljöeffekter, ökat resursslöseri
och försämrade naturliga funktioner i det ekologiska systemet m. m.

Det är mot denna bakgrund man kan se utvecklingen av människornas
ökade miljöengagemang under 1960- och 1970-talet. Många började att söka
efter alternativ till den pågående samhällsutvecklingen. Miljörörelsens
framväxt skall ses i detta sammanhang. Man sökte efter alternativ inom olika
samhällsområden. Utifrån detta växte det under 1970-talet fram en lång rad
av aktionsgrupper som arbetade utanför de traditionella kanalerna för
opinionsbildning. Det var dessa grupper som utgjorde grunden för den nya
miljörörelsen.

Tidigare hade naturvårdsrörelserna haft en avgränsad målsättning att
främja naturens skydd och vård. Genom debatten under 1960- och 1970-talet
breddades och fördjupades miljörörelsernas målsättning till att offensivt
sprida kunskap och opinion när naturvårdsintressen, miljö och kulturvärden
var hotade. Efter hand som miljödebatten ytterligare utvecklats har också
miljöorganisationerna kommit att spela en allt aktivare roll som opinionsbildare
och pådrivare för en miljöpolitisk helhetssyn, där kraven är att en
medvetenhet om naturen, miljön och människan skall ligga till grund för hela
samhällets politik och planering.

Miljörörelsens betydelse för samhällsfrågorna och miljödebatten måste
också sättas in i ett framtidsperspektiv. 1980-talet kommer att innebära att
människor i högre grad än tidigare tar del av framtidsfrågorna. Miljörörelsen
kommer i detta sammanhang sannolikt att spela en stor roll.

Mot denna bakgrund är det ett väsentligt samhällsintresse att miljörörel

Mot. 1982/83:790

3

sen ges förbättrade förutsättningar att arbeta. Sådana förutsättningar kan
åstadkommas på många olika sätt. Ett exempel på detta var då Miljöförbundet,
Jordens Vänner och Fältbiologerna 1977 fick i uppdrag av
energikommissionen att utreda en ”alternativ energiplan för Sverige 1990”,
Miljörörelsens alternativa energiplan (MALTE). Dessa miljörörelser fick
stöd av samhället för att presentera sitt alternativ på energiområdet.

Miljöorganisationernas roll i samhällsutvecklingen är därför viktig att
beskriva för att motivera att det är av så stort intresse att samhällets stöd till
miljöorganisationerna bör förbättras. Därmed kan insikten om att natur- och
miljövård är en nödvändig och viktig samhällsuppgift spridas till allt fler
människor.

Fördjupad demokrati

Miljörörelsens tvärpolitiska karaktär och arbetssätt har inneburit att vitt
skilda grupper av människor kommit att engageras i arbetet för en bättre
miljö. Arbetet inom miljörörelsen och andra folkrörelser är alltjämt en av de
viktigaste förutsättningarna för att vi skall kunna bredda och fördjupa vår
demokrati. I grupper kan många människor lära sig diskutera, skapa
opinion, påverka beslutsprocesser och respektera fattade beslut.

Karaktäristiskt för dessa grupper är att de många gånger arbetat utanför de
traditionella kanalerna för opinionsbildning och politiskt arbete. Dessa
miljögrupper jobbar oftast på ett snabbare och betydligt mindre formellt sätt
än många andra organisationer. Detta har sannolikt bidragit till att de
attraherat så många människor.

En vanlig kritik mot miljögrupperna är att de är begränsade i sitt
arbetssätt. De riktar bara in sig på en speciell fråga. Man ser inte
samhällsutvecklingen i stort.

Oavsett begränsningen av sitt arbetssätt är det angeläget att bedöma
miljögruppernas framväxt ur demokratisk synvinkel och fråga varför man
attraherat och aktiverat många människor som tidigare inte deltagit i
samhällsarbete.

Förutom frågorna om natur och miljö dominerar alltmer även andra frågor
som har en demokratisk innebörd. Dessa är frågor som tveksamhet mot
centraliserat beslutsfattande, expertvälde och teknokrati. Det finns bland
miljögrupperna en allmän strävan mot lokala styrelseformer och att flytta
besluten närmare människorna.

Även om många miljögrupper arbetat med nya och okonventionella
arbetsformer har deras arbete inneburit att många människor blivit delaktiga
i beslut som direkt berör dem själva. Det är av stort värde för hela samhället,
att många människor på ett naturligt sätt utbildas i att fatta beslut, att ta
ansvar, att argumentera och samarbeta. Arbetet och verksamheten i
miljögrupperna har för många, främst unga människor och kvinnor, blivit en
utvecklande kontakt inte bara med miljöpolitiska frågor utan också

Mot. 1982/83:790

4

möjligheter till demokratisk skolning.

I en tid av ökade svårigheter att samla människor och nå ut med ett
budskap har miljöorganisationerna vuxit sig starka. De har lyckats aktivera
många i samhällsarbetet. Otåliga över trögheten i de traditionella kanalerna
för samhällspåverkan, har många människor uppfattat miljögrupperna med
sitt oftast snabba och mindre formella sätt att arbeta som ett tilltalande
alternativ. Med ett djupt engagemang, sakkunskap och förmåga att
artikulera sina krav och bilda opinion för dem har miljögrupperna blivit en
folkrörelse med växande respekt i samhället.

Det är ett väsentligt samhällsintresse att söka forma den politiska
beslutsprocessen på ett sådant sätt att det engagemang, intresse och kunskap
som miljöorganisationerna representerar kan komma till nytta i samhället.

Om samhället verkar för goda förutsättningar för miljöorganisationerna,
öppnas nya möjligheter för fler människor att arbeta i demokratiska former
och lära sig tänka och handla demokratiskt. Begränsas däremot dessa
möjligheter, kan det på sikt leda till att den demokratiska medvetenheten
tunnas ut.

Ett generellt stöd till miljöorganisationerna skulle på ett avgörande sätt
förbättra deras möjligheter att arbeta och att ytterligare utvecklas utan att
deras fria och oberoende ställning skulle kunna ifrågasättas. Därutöver
skulle en rad samarbetsformer på de olika samhällsnivåerna kunna prövas i
kontakterna med miljöorganisationerna som t. ex. ökat samråd på ett tidigt
stadium i planeringsprocessen, utvidgat remissförfarande, ökat ömsesidigt
informationsutbyte m. m.

Gemenskap

Miljögruppernas liksom alla folkrörelsers verksamhet har en stor social
betydelse när det gäller att bryta människors isolering och ge förutsättningar
för ett aktivt liv. Genom organisationernas verksamhet har nya kontakter
skapats över generationsgränserna och yrkesroller. Många har engagerats
för gemensamma mål som man kämpat för. Ett samhällsengagemang och
socialt engagemang har väckts som lett till positiva effekter på andra
områden. Som exempel kan nämnas att den grundsyn som präglar
miljöorganisationerna naturligt har lett till att drogmissbruk bekämpats.
Fritidsverksamhet i form av miljöarbete inom den egna gruppen har upplevts
som mera meningsfullt än den verksamhet som det kommersiella nöjesutbudet
representerar.

Olika grupper inom miljörörelsen har också varit initiativtagare till
verksamhet i delvis kooperativa former. Närproduktion av livsmedel är
oftast viktiga delar bland olika kooperativa verksamheter som startats av
grupper inom miljörörelsen. Den nya kooperationsvågen sträcker sig i dag
långt utanför miljörörelsen. Exempel på detta är olika former av grannskaps

Mot. 1982/83:790

5

kooperativ där människor går samman och ordnar gemensamma angelägenheter
som bostadsförvaltning, växthus, odlingslotter, matlag, bytescentral
för avlagda kläder, enklare verkstäder för dagliga reparationer, allt efter
medlemmarnas önskemål. Miljörörelsen har otvetydigt bidragit till att
idéerna kommit i dagen genom att visa praktiska exempel. Det är viktigt att
understryka det sociala värde som arbetet inom miljörörelsen bidragit med
när det gäller samverkan i olika former mellan människor.

Miljöaktionsgrupper bildas

En av de första miljögrupperna bildades 1962. Det var Stadsmiljögruppen i
Stockholm. Vid mitten av 1960-talet börjar allt fler miljögrupper att bildas.
Ofta tillkommer dessa för att skydda eller söka genomföra förbättringar av
närmiljön. Exempel på sådana grupper är Rädda Ljusnan, Aktion Skånemiljö
och Alternativ stad i Stockholm. Små bostadsområdesgrupper eller
byalag bildades också för att skapa opinion kring lokala miljöproblem, t. ex. i
samband med trafikomläggningar, bostadssaneringar, nyexploateringar.
Gruppernas aktioner och syften varierade starkt. Efter hand som allt fler
grupper bildades växte emellertid behovet av samordning för att få ökad
tyngd bakom krav och aktioner samt utbyte av information och erfarenheter.

Samhällets satsningar ökar

Under 1960-talet ökade samhällets satsningar på miljöfrågorna. En rad
utredningar tillsattes och kom med sina betänkanden. De flesta mynnade ut i
påpekanden om att resurserna borde koncentreras, att samhället behövde
mer samordnad kontroll över miljöfrågorna, som då var utspridda på olika
organ och reglerades av författningar som inte hade någon riktig heltäckning.
1965 antogs en ny naturvårdslag som ersatte 1952 års naturskyddslag och
strandlag. 1967 inrättades naturvårdsverket. Verket blir central förvaltningsmyndighet
för ärenden rörande naturvård, rörligt friluftsliv m. m. 1968
diskuterades miljövårdsproblemens universella karaktär för första gången
inom FN:s generalförsamling. Miljöskyddslagen antas av riksdagen 1969 och
träder i kraft samma år. Lagen innebär att miljöstörande industriell och
annan verksamhet prövas innan ny- eller ombyggnad sker.

1970-talets miljödebatt och bildandet av nya miljöorganisationer

Under 1970-talet vidgades debatten ytterligare. Energifrågorna präglade
starkt debatten. Redan i början av 1970-talet fanns en begynnande kritik mot
den stora kärnkraftsutbyggnaden och det ensidiga oljeberoendet. Utöver
energifrågorna har planeringsfrågor, strukturfrågor, arbetsmiljöproblem,
boendemiljön, trafikfrågor och stadsmiljöfrågor samt jord- och skogsbrukets

Mot. 1982/83:790

6

giftanvändning, och då speciellt fenoxisyrorna, särskilt uppmärksammats.
Samtidigt - bl. a. på grund av den ökade forskningen - uppmärksammades
nya problem. Detta gällde t. ex. försurningen, svavelutsläppens och svaveltransportens
hot mot sjöarna. Det gällde avfallet från kärnkraften.
Miljöfrågorna blev också i hög grad en internationell angelägenhet. FN:s
miljövårdskonferens och alternativkonferenserna i Stockholm 1972 gav
ytterligare fart åt det miljöpolitiska arbetet. Med den stora debatten i
riksdagen 1977 kom energidebatten att präglas av kärnkraftsfrågan. Debatten
kring denna fråga hölls aktuell under hela 1970-talet.

Nya organisationer

Våren 1971 bildades därför Miljövårdsgruppernas Riksförbund (MIGRI).
Inom ramen för förbundet hoppades grupperna kunna bedriva en mera aktiv
kamp mot miljöförstöring och giftanvändning.

Samma år bildades också Jordens Vänner (JV) efter modell från USA där
denna organisation (Friends of the Earth) föddes 1969. Både MIGRI och
Jordens Vänner kom från början att få en tvärpolitisk karaktär.

Nära knutet till MIGRI startades stiftelsen Miljöcentrum 1972. Syftet var
att kunna utgöra en länk mellan forskare, allmänhet och miljögrupper för att
sprida ökad kunskap i aktuella miljöfrågor.

Med start 1972 utgavs också en månatlig tidning, Miljö och Framtid, i syfte
att ge ytterligare spridning åt information och debatt i miljöpolitiska
frågor.

Antalet miljögrupper i Sverige växte starkt under dessa första år av
1970-talet. Efter hand växte också en förbättrad samordning fram. Som
exempel kan nämnas Älvräddarnas samorganisation som bildades av
aktionsgrupper vid älvsträckor som hotades av utbyggnad. Organisationens
uppgift blev i hög grad att samordna lokalgruppernas synpunkter i remissvar
på utredningar om vattenkraften.

En annan något annorlunda organisation som tillkom 1974 är Ekoteket i
Stockholm. Ekoteket har byggt upp en information för alternativ teknologi.
Organisationen har bl. a. ett omfattande bibliotek och ger ut tidskriften
Rapport från Ekoteket.

Föreningen Natur och Samhälle i Norden bildades 1973. Den har till
ändamål att samla intresserade av natur och samhälle till exkursioner,
expeditioner och studieverksamhet m. m. Organisationen utger en tidskrift
med samma namn som föreningen.

En viktig inspirationskälla för intensifierat arbete inom miljörörelsen blev
vid denna tid de nordiska miljölägren som utvecklades till ett årligt
återkommande arrangemang från mitten av 1970-talet på initiativ av
Föreningen Nordens ungdomsrepresentantskap.

Organisationsmönstret inom miljörörelsen kom trots viss samordning att
vid mitten av 1970-talet visa en mycket splittrad bild. Många nya grupper

Mot. 1982/83:790

7

med olika inriktning hade växt fram. Organisationer med deltagande av både
lokalgrupper och andra organisationer, som t. ex. Aktion stoppa kärnkraften,
följdes av Energigruppernas kontaktorgan och senare Folkkampanjen
mot atomkraft.

På våren 1976 kom den då största av de nya miljöorganisationerna att
delas. Oenighet inom Miljövårdsgruppernas riksförbund ledde fram till en
delning av organisationen. Oppositionen inom förbundet bildade Miljöförbundet
och har därefter samlat allt flera av de aktiva miljögrupperna.

1976 bildades också den svenska delen av rörelsen Framtiden i våra
händer. Med denna organisation som pådrivare kom hela den svenska
miljörörelsen nu att ytterligare betona vikten av internationell solidaritet.

Den senare delen av 1970-talet har präglats av en mera stabil organisatorisk
och ideologisk utveckling av miljörörelsen. Antalet grupper och
medlemmar har vuxit och samordnades från 1978 främst genom Folkkampanjen
mot atomkraft. I kampanjen deltog enskilda, lokalgrupper samt hela
riksorganisationer även utanför den egentliga miljörörelsen.

Ett stort uppsving fick folkkampanjen i början av 1979, då man
organiserade en landsomfattande namninsamling för kravet om folkomröstning
i energifrågan. Insamlingen avbröts den 4 april då det stod klart att en
riksdagsmajoritet, efter olyckan i Harrisburg, stödde kravet på folkomröstning.
Då hade över 500 000 namnunderskrifter insamlats. Folkkampanjen
mot atomkraft kom därefter att inför folkomröstningen om kärnkraft utgöra
grunden för organiseringen av linje 3 i omröstningskampanjen.

Även om stora konkreta aktioner som landsomfattande kampanjer mot
engångsförpackningar, almstriden i Stockholm, Kungstorgsfrågan i Göteborg
samt de återkommande Barsebäcksmarscherna tilldragit sig största
uppmärksamheten så utförs det helt dominerande arbetet i grupper lokalt
över hela landet.

En samlad naturresurs- och miljöpolitik

Samhällets satsningar under andra hälften av 1970-talet och början av
1980-talet får ses mot bakgrund av det ökade engagemanget för miljöfrågor
och breddning av debatten till energi- och resursfrågor som aktualiserade
hela sambandet mellan människan och hennes förhållande till naturen och
dess resurser. Exempel på sådana åtgärder är följande:

□ Avveckling av kärnkraften.

□ En awecklingskommitté bildas.

□ Kärnkraften får finansiera avvecklingen.

□ Energisparandet i byggnader får ökat stöd.

o Kommunerna ålagda att utarbeta en energiplan.

□ Ökade skatter och avgifter på olja.

□ Ökad satsning på alternativa energikällor.

□ Kärnvärmereaktorer - typ Secure - får ej förekomma.

Mot. 1982/83:790

8

□ Ingen hetvatten tunnel från Forsmark.

□ Förbättrat stöd för små vattenkraftverk.

□ Kamp mot försurningen.

□ Sänkning av svavelhalten i eldningsoljan.

□ Skärpta straff för miljöbrott.

□ Preskriptionstiden för miljöbrott förlängd.

□ Miljöskyddsavgift tas ut av företagen.

□ Ökade resurser för produktkontrollnämnden.

□ Miljöfarligt avfall tas om hand genom SAK AB.

□ Förbud mot lövslybekämpning.

□ Begränsning av blyhalten i bensin.

□ Minst 75 % av aluminiumburkarna skall återvinnas före 1985. Om inte
kan förbud införas.

Ekonomi

Miljöorganisationernas ekonomi och finansieringen av verksamheten har
många likheter med andra folkrörelsers situation när de bildades och växte
sig starka. Bakom miljöorganisationerna finns inga starkare finansiärer. Det
är i stället de enskilda medlemmarnas och sympatisörernas vilja till egna
arbetsinsatser och ekonomiskt stöd som varit och är avgörande för
miljöorganisationernas verksamhet. Medlemsavgifter, gåvor och bidrag
utgör därutöver grunden i organisationernas ekonomi. En annan viktig
inkomstkälla är försäljning av böcker, almanackor, knappar, affischer m. m.
med anknytning till miljöområdet.

Endast till enstaka projekt som t. ex. Miljörörelsens alternativa energiplan
(MALTE) och den nu pågående kampanjen mot försurningen har statliga
bidrag utgått. Därutöver har vissa anslag utgått för informationsändamål.

Stöd till miljöorganisationerna

Miljöorganisationerna hänförs i nuläget till organisationer som i huvudsak
bedriver verksamhet med inriktning på natur- och miljövårdsarbete. De
statsbidrag som står till förfogande för organisationer med inriktning på
natur- och miljövårdsarbete är följande:

o Bidrag från anslaget H4 Miljövårdsinformation till verksamhet och för
naturvårdsupplysning inom Svenska naturskyddsföreningen, Riksförbundet
för hembygdsvård och Svenska förbundet för koloniträdgårdar och
fritidsbyar.

o Bidrag från anslaget H4 Miljövårdsinformation - anslagsposten Viss övrig
information - efter särskilt regeringsbeslut (jordbruksdepartementet),
o Bidrag till Riksförbundet för hembygdsvård dels ur anslaget B4 Bidrag till
kulturverksamhet inom organisationer, anslagsposten Centrala amatöror

Mot. 1982/83:790

9

ganisationer, dels ur anslaget B41 Riksantikvarieämbetet, förvaltningskostnader,
o Vissa bidrag ur jaktvårdsfonden.

Förslag om centralt stöd till miljöorganisationerna

I augusti 1979 avlämnade utredningsmannen betänkandet Bidrag till
folkrörelser (SOU 1979:60).

Utredningens grundläggande målsättning har varit att försöka finna
former för förenkling och samordning av statens stöd till folkrörelserna.

Med utgångspunkt i detta föreslog utredningsmannen att ett generellt
centralt statligt stöd till miljöorganisationerna inrättades. I betänkandet
framhålls att en utgångspunkt för samhällets stöd till folkrörelserna är att
organisationerna skall ha förtroende att själva avgöra hur bidragsmedel skall
användas. En fri bidragsgivning är alltså ett uttryck för ett förtroende från
samhällets sida och ger dessutom organisationerna möjlighet genomföra
satsningar som de vid olika tidpunkter själva bedömer angelägna. Det
framhålls i utredningen, att ett sådant system bör kännetecknas av enkelhet,
att det ej styr verksamheten, att det skapar rättvisa mellan organisationerna
samt att det är möjligt att kontrollera.

Enligt utredningen SOU 1979:60 bör dessa principer också vara vägledande
för ett statligt stöd till miljöorganisationerna.

Därför föreslår utredaren att som modell för det nya bidraget till
miljöorganisationernas centrala verksamhet bör i huvudsak gälla den
konstruktion som är tillämplig för bidraget till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet.

1. Bidrag bör utgå till organisationer som av regeringen förklarats
berättigade till bidrag. Med miljöorganisation menas sådan organisation som
huvudsakligen bedriver verksamhet med inriktning på miljö- och naturfrågor.

2. Som villkor för bidrag föreslås att organisationen har minst 1 500
medlemmar och aktiva lokalavdelningar i minst hälften av landets landstingskommuner.
Med aktiv lokalavdelning bör menas avdelning som anordnar
minst 25 sammankomster under ett år. Några särskilda åldergränser bör ej
gälla vid beräkningen av medlemsunderlaget.

3. Vad beträffar medlemsbegreppet bör gälla samma definition som i
fråga om medlem i ungdomsorganisation. Det innebär att som medlem
räknas den som

o är ansluten till en lokalavdelning,

o har stadgeenliga möjligheter att påverka beslut rörande organisationens
verksamhet och inriktning,
o har betalat avgift till organisationen närmast föregående redovisningsår.

Mot. 1982/83:790

10

Bidraget föreslås utgå med dels ett grundbidrag lika stort för alla
bidragsberättigade organisationer, dels ett rörligt bidrag med ett fast belopp
per medlem i intervallet överstigande 1 500 medlemmar. För 1980/81 föreslås
grundbidraget bli 25 000 kr. och det rörliga bidraget 12 kr. per medlem.
Bidrag bör utgå med högst det belopp som svarar mot 75 % av organisationens
kostnader för central verksamhet för det verksamhetsår som upphörde
under redovisningsåret närmast före det för vilket statsbidraget utgår.

Remissinstansernas synpunkter: betänkandet (SOU 1979:60)

Ett 30-tal remissinstanser har tagit upp utredningens grundläggande
målsättning i sina yttranden. Flertalet av dessa instanser är positiva till
målsättningen att försöka finna former för förenkling och samordning av
statens stöd till folkrörelserna.

Huvuddelen av de 20-tal remissinstanser som yttrat sig ställer sig i
huvudsak positiva till utredningsmannens förslag om ett statligt bidrag till
miljöorganisationerna. Man betonar härvid ofta att det är befogat med ett
särskilt stöd till miljöorganisationerna.

Några instanser uttalar viss tveksamhet till förslaget.

Såväl bland de positiva som tveksamma instanserna framhåller en del att
miljöorganisationerna i bidragshänseende inte skall behandlas förmånligare
än andra organisationer. Man pekar härvid bl. a. på förslaget att 1 500
medlemmar skall vara bidragsberättigad grund jämfört med 3 000 för
ungdomsorganisationerna, samt att inte någon åldersgräns skall gälla vid
beräkning av medlemsunderlaget.

Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen begär att regeringen inkommer med förslag till hur
stöd till miljöorganisationerna kan konstrueras.

Stockholm den 21 januari 1983

KARL BOO (c)

GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle