Statlig reglering av socionomyrket

Motion 2000/01:So531 av Ulla Wester (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att motverka de skillnader i vårdkvalitet, valfrihet och säkerhet
som råder mellan sjukvårdens patienter och socialtjänstens klienter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening nödvändigheten
av att införa statlig socionomlegitimation i syfte att kvalitetssäkra det
sociala arbetet.

Motivering

Hälso- och sjukvården är en av de viktigaste politiska frågorna i Sverige.
Tillgänglighet, kvalitet och prioriteringar är föremål för ständiga
diskussioner och patientsäkerheten står med nödvändighet i fokus. Detta
förhållande är naturligtvis högst tillfredsställande. Principer om
väntetider, möjlighet till att välja vårdgivande landsting, möjligheterna att
få s.k. second opinion vid svåra sjukdomstillstånd och självklarheten att
få information om olika behandlingsalternativ och att själv kunna välja
metod - är fastslagna i politiska mål.

Av någon anledning har aldrig socialtjänsten haft samma betydelse i
debatten. Detta är orimligt med tanke på att det gäller insatser för de allra
mest utsatta i vårt samhälle. Mål och ambitionsnivåer borde formuleras
utifrån ett klientperspektiv på samma sätt som det är så självklart att göra
kring resultat, kvalitet, säkerhet och tillgänglighet inom sjukvården.

Med patientsäkerheten som centralt begrepp är det självklart att den
sjukvårdande personalens kompetens garanteras genom statlig reglering
(legitimation). Att också garantera klientsäkerheten genom att på
motsvarande sätt reglera socionomyrket har inte ansetts nödvändigt!

Socionomernas fackliga organisationer har under många år krävt införande
av legitimation, och envisheten i kravet visar på vilken vikt frågan har bland
socialarbetarna. Ur kvalitets- och säkerhetssynpunkt är den statliga
regleringen en bas och måttstock. Utan tvekan har dessutom behovet av att
kvalitetssäkra det sociala arbetet successivt ökat. Samhällsutvecklingen som
sådan är en av orsakerna. En annan är att det idag är vanligt att socionomer
"öppnar eget" inom ungefär samma verksamhetsområden som psykologer.
Barnavårdsutredningar på entreprenad är också företeelser som förekommer.

Kvalitetssäkringen har ansetts så viktig att arbetstagarna, i brist på
legitimationskravet, har genomfört en auktorisation efter bestämda kriterier.
Detta initiativ från fackförbunden är bra och kommer säkert att få viss
betydelse ur trygghets- och kvalitetssynpunkt. Men auktorisationen är inte
tillräckligt. Vem kan i längden försvara den trygghetsskillnad som råder
mellan patienten och klienten? Är det rimligt att upprätthålla de fördomar
som har sin grund i fattigvårdens människosyn?

Klientsäkerhet och jämlikhetsaspekter är de viktigaste argumenten för
införande av legitimation. Men det finns ytterligare skäl. Socionomyrket är av
tradition ett kvinnoyrke med allt vad det innebär av låg lön och låg status.
Psykosocialt arbete handlar många gånger om enskilda människors hela
existens. Detta arbete borde få en stärkt ställning och locka till ytterligare
forskning i metoder och resultat. Yrkesstolthet och därmed ökad arbetsglädje
gynnar den enskilda socialarbetaren och därmed också klienterna. Att statligt
reglera socionomernas kompetens vore ett stort steg i likställande av
sjukvårdens patienter och socialtjänstens klienter.

Stockholm den 25 september 2000

Ulla Wester (s)