Stärkt rättssäkerhet

Motion 1986/87:ju404 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Ju404

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Stärkt rättssäkerhet

Rättssäkerhetens grunder

En av de viktigaste principerna i det liberala frihetsarvet är rättssäkerheten.
Utifrån demokratiska synpunkter är rättssäkerheten nödvändig eftersom
den är garantin för den politiska friheten.

I rättssäkerhetens idé ligger att reglerna skall ha en sådan fasthet och
klarhet att medborgarna kan förutse och förstå konsekvenserna av sina
handlingar, att de kan känna till var gränsen går mellan tillåtet och förbjudet
och att de klart vet vilka sanktionerna är om lagens bestämmelser överträds.
Retroaktiv lagstiftning till någons nackdel får inte förekomma. Medborgarna
måste också ha garantier för att av riksdagen stiftade lagar verkligen följs
såväl av regeringen som olika förvaltningsorgan när de utfärdar föreskrifter
och direktiv som leder myndigheterna i det enskilda fallet.

I rättsstatens natur ligger att lagar och regler gäller lika för alla. Börd,
samhällsställning och ekonomiska förutsättningar skall inte påverka den
enskilde medborgarens förutsättningar att tillvarata sina intressen.

I Sverige upplevs inte rättssäkerheten alltid som självklar. I dag känner
många människor osäkerhet och ängslan, de vet inte var gränserna mellan
tillåtet och förbjudet går och lagarna upplevs som kautschukartade. Viss
lagstiftning är dessutom så invecklad att t. o. m. jurister har svårt att tolka
den. S. k. engångslagstiftning förekommer, och grundlagsskyddet mot
retroaktiv lagstiftning urholkas genom regeringens nyckfulla skattepolitik.

Rättssäkerheten i ett utvecklat samhälle som vårt måste också innebära att
myndigheterna aktivt medverkar till att enskilda medborgare kan bevaka och
skydda sina intressen. Särskilt gäller detta personer som i olika avseenden
kan ha svårt att hävda sig: lågutbildade, handikappade, invandrare och
liknande grupper som ofta har svårt att föra sin egen talan. Men det gäller
också människor som har blivit utsatta för brott i skilda avseenden, offren
som drabbas av vardagsbrottsligheten.

För ett socialliberalt parti är det en självklarhet att samhällets medansvar
för dessa grupper också innefattar ett aktivt skydd för deras rättssäkerhet.
För en enskild människa kan rättssäkerheten handla om att bli korrekt
bemött i telefon hos en myndighet eller att polisen gör en brottsplatsundersökning.
Motsatsvis kan en känsla av rättsosäkerhet uppstå när man vid
kontakt med en myndighet blir skickad från handläggare till handläggare
utan att få svar på sina frågor eller när polisen inte hinner med vardagsbrotten.

Mot.

1986/87: Ju404

1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. NrJu404

Rättssäkerheten måste innebära att myndigheterna ständigt arbetar med
insikten att de är till för allmänheten och inte tvärtom. Statens ambitioner att
beivra brott och att kontrollera efterföljden av lagar kan inte få leda till att
personer, mot vilka det inte riktas någon misstanke om oegentligheter, blir
föremål för långtgående kontrollåtgärder.

Regeringen gör då och då s. k. utspel i syfte att minska onödig byråkrati.
Det har emellertid i praktiken inte medfört så stora resultat. Däremot har
olika uttalanden medfört att många ambitiösa och hederliga tjänstemän som
gör sitt bästa när de sköter förvaltningen i enlighet med lagarna med fog känt
sig oskyldigt utpekade. De kan ju inte lastas för krånglig eller dålig
lagstiftning. Det finns enligt vår uppfattning skäl att se över - eller upphäva många
lagar för att skapa större rättssäkerhet. Däremot finns det inte skäl för
ansvariga politiker i en rättsstat att utan bevis söka vältra skulden för onödig
byråkrati på tjänstemännen.

Hotad rättssäkerhet

I ett demokratiskt samhälle är det inte möjligt att förändra lagar och regler i
stora steg. Det skulle påverka många människors levnadsförhållanden och
framkalla högljudda protester. Förändringar sker därför gradvis, i små steg.
Detta är rimligt för att ge människor möjlighet att anpassa sig till nya
spelregler. Men i de små stegen kan det också ligga en fara. Genom sådana
beslut kan samhällsutvecklingen nästan omärkligt länkas in i banor som den
stora majoriteten egentligen inte önskat beträda. På det rättsliga området
kan det börja med att man gör undantag från viktiga principer för att komma
åt en grupp. Det senaste exemplet är den s. k. engångsskatten på livförsäkringar.
För några år sedan genomdrev regeringen en extra förmögenhetsskatt
mot årets slut vilket drabbade många sparare hårt. Ett sådant samhälle blir
outhärdligt att leva i. När sådana undantag från principerna görs är det i
förstone ofta få berörda och protesterna blir inte högljudda. När utvidgningen
sker kan man hänvisa till redan gjorda undantag. Vi blir offer för "de små
stegens tyranni”. Därför är det nödvändigt att vara uppmärksam på de första
stegen, de första avvikelserna från de grundläggande rättssäkerhetsprinciperna.
Redan när de stegen tas är rättssäkerheten hotad.

Vi har i vår motion om rättssäkerheten förra året givit en rad exempel på
den typ av lagstiftning som genomförts på sistone och där vi anser att viktiga
rättssäkerhetskrav åsidosatts. Vi hänvisar till vad vi där anfört.

Ett annat likartat hot mot rättssäkerheten är regeringens uppenbara
nonchalans av lagrådet. Det gäller både i fråga om skyldigheten att följa
regeringsformens rekommendationer om i vilka fall lagrådets yttrande bör
inhämtas och i fråga om att ta hänsyn till de synpunkter som framförts av
lagrådet. Vi kan här hänvisa till vad som framgår av KU:s granskningsbetänkande
våren 1986 men vill också i fråga om nonchalansen för lagrådets
synpunkter särskilt påminna om den senaste "engångsskatten" (pensionsförsäkringarna).

Vi kan i detta sammanhang inte heller undgå att med skärpa vända oss mot
det senaste påtagliga hotet mot rättssäkerheten som dessutom innebär en
upprörande nonchalans mot riksdagen. Vi syftar-självklart-på regeringens

Mot. 1986/87

Ju404

2

”överenskommelse” med bankerna om att dessa av vinstmedlen skall avsätta
hundratals miljoner till forskningsfonder. Det torde vara en offentlig
hemlighet att bankernas ledningar gått med på detta förslag i en känsla av att
därmed undgå någon slags ny beskattning. Allvarligt för rättssäkerheten är
det emellertid att om regeringen på detta sätt lyckas skaffa pengar till ett väl
så angeläget område en gång kan varken lagrådet eller riksdagen hindra att
det sker fler gånger.

Stärk rättssäkerheten

Vi lämnar i det följande förslag till konkreta åtgärder för att stärka
rättssäkerheten.

Lagstiftningstakten

En utgångspunkt i vårt rättssystem är som nämnts skyldigheten att känna till
gällande rättsregler. I praktiken är det emellertid länge sedan det fanns
någon rimlig chans för enskilda att känna till innehållet i den totala mängden
lagar och författningar.

Inom vissa ramar accepterar medborgarna att de drabbas av regler vilkas
existens de inte känt till. Delegationen av normgivningsmakten har dock
inneburit en fortgående maktförskjutning från de politiska organen till de
administrativa. Riksdagen fattar beslut om lagregler av en viss allmän
inriktning och överlämnar till regeringen och myndigheter att utfärda de
egentliga föreskrifterna. Det förekommer att riksdagsledamöter när de
konfronteras med konsekvenserna av de beslut de varit med att fatta blir
överraskade över hur fullmakten att ge regler utnyttjas av regeringen och
myndigheterna. Den socialdemokratiska regeringens förord för lagstiftning
genom generalklausuler bäddar för fler sådana överraskningar.

Ser man det som angeläget att den enskilde får sin rätt så snabbt och enkelt
som möjligt fordras att myndigheten har klara regler att följa. Konsekvensen
blir alltså att man bör skärpa kraven på den materiella lagstiftningens
utformning. Genom att användningen av ramlagar sålunda minskar blir
också behovet av verkställighetsföreskrifter mindre. Ett lugnare lagstiftningstempo
är också eftersträvansvärt för alla, såväl enskilda som myndigheter.

Vi vill i detta sammanhang påpeka att vi inte menar att alla s. k. ramlagar är
av ondo; det finns områden där en alltför detaljrik lagstiftning lätt skulle
kunna leda till onödig byråkrati utan att för den skull garantera den enskilde
större rättssäkerhet. Det gäller emellertid att vara ytterst observant i frågan
om en ramlag kan tillåtas eller om den kan medföra fara för rättssäkerheten.

Enligt förvaltningslagen skall en myndighets beslut enligt huvudregeln
innehålla de skäl som bestämt utgången. Denna viktiga regel är naturligtvis
främst tillkommen för att en sökande eller klagande skall förstå vilka motiv
myndigheten haft för beslutet. Det bör också indirekt hjälpa den enskilde att
avgöra om det kan vara idé att överklaga ett beslut, och det är av betydelse

Mot. 1986/87

Ju404

3

1 * Riksdagen 1986/87.3 sami. NrJu404

för handläggningstakten att överinstansen snabbt kan se hur underinstansen
resonerat.

Med hänsyn till de många och varierande typer av myndigheter som skall
tillämpa lagregeln blir naturligtvis praxis i fråga om motiveringens utförlighet
och klarhet mycket varierande. Det är också en fråga om enskilda tjänstemäns
språkbruk och ambitioner, något som vi inte kan lagstifta om. Men
däremot anser vi att det borde vara en självklarhet i en rättsstat att ett
myndighetsbeslut som ju alltid till sist måste grundas på en lagbestämmelse
också innehåller en hänvisning till just den eller de lagparagrafer som väglett
den beslutande myndigheten. Så är det tyvärr inte alltid i dag.

Som vi nämnt inledningsvis måste vi acceptera att enskilda inte kan känna
till hela lagstiftningen. Men det minsta han eller hon kan begära är då att i det
skriftliga beslutet få besked inte bara om motiven i det enskilda fallet utan
också om den eller de föreskrifter som myndigheterna grundar sina
avgöranden på. Av hävd och senare på grund av författningsbestämmelser
har domstolarna alltid i domen angivit tillämpliga lagrum. Vi anser det är hög
tid att införa en liknande praxis i alla förvaltningsmyndigheters beslut. En
bestämmelse med denna innebörd bör införas i förvaltningslagen.

Åtalsunderlåtelse

Efter en proposition från regeringen (1984/85:2) har åklagarnas möjligheter
att underlåta att väcka åtal utvidgats. Åtalsunderlåtelse kan nu ges när det
kan antas att påföljden vid åtal skulle bli villkorlig dom. Även i andra
avseenden har möjligheterna för att ge åtalsunderlåtelse utökats i förhållande
till vad som gällde före den 1 juli 1985.

Den absoluta åtalsplikten, dvs. skyldigheten för åklagare att åtala när
något brott uppdagats, innebär en rättssäkerhetsgaranti för allmänheten och
en trygghet för åklagarna. Genom att vara ålagda absolut åtalsplikt behöver
åklagarna inte försätta sig i situationer där det kan riktas misstanke mot dem
för att fatta beslut om åtalsunderlåtelse utifrån ovidkommande hänsynstagande,
t. ex. deras intresse att i vissa situationer minska sin arbetsbörda.

För den allmänna laglydnaden är det demoraliserande när samhället till
synes inte reagerar mot vissa typer av brott som anses vara ”bagatellbrott”.
För att undvika att medborgarna ”tar lagen i egna händer”, exempelvis
genom att bilda medborgargarden, krävs att allmänheten tilltror polis och
åklagare intresse av och resurser för att beivra brott mot den enskilde och
hans egendom. Riksdagen bör därför med ändring av sitt tidigare beslut
återgå till de regler beträffande åtalsunderlåtelse som gällde före den 1 juli
1985.

Skattelagstiftningen

Från rättssäkerhetssynpunkt är det ytterst otillfredsställande att många
människor är oförmögna att beräkna eller kontrollera sin skatt. Skattebetalarna
blir på så sätt utlämnade till skattemyndigheterna. Svårigheterna att
förstå skattereglerna leder också lätt till att personer utan uppsåt bryter mot

Mot. 1986/87

Ju404

4

reglerna. Särskilt av småföretagare, konstnärer, lantbrukare eller andra
kategorier av skattskyldiga som inte har vanliga tjänsteinkomster krävs ofta
ett stort mått av kunskaper för att de skall undvika att begå fel mot
skattereglerna. Alternativt tvingas de köpa redovisnings- eller deklarationstjänster
till betydande kostnader.

Det är av hänsyn till både rättssäkerheten och effektiviteten i vårt
ekonomiska system angeläget att vårt skatte- och uppbördssystem förenklas.

De exempel på övergrepp mot rättssäkerheten som är de kanske vanligaste
förekommande i debatten är hämtade från olika skatte- och uppbördssammanhang.
Därvid har existensen och tillämpningen av ett antal lagar kommit
i fokus. Dessa är främst betalningssäkringslagen och bevissäkringslagen samt
lagen mot skatteflykt (generalklausulen).

I en annan motion till detta riksmöte behandlar vi bl. a. bevissäkringslagen
och betalningssäkringslagen och yrkar att ersättning för processkostnad i
taxeringsprocessen skall utgå om en enskild vinner målet.

Riksdagens socialistiska majoritet beslöt hösten 1985 att lagen mot
skatteflykt skall förlängas att gälla ytterligare tre år. Mot detta beslut
reserverade sig de tre borgerliga partierna. Bakgrunden till avslagsyrkandet
var såväl den tveksamhet från rättssäkerhetssynpunkt som finns beträffande
lagen som det förhållandet att lagen över huvud taget knappast har
tillämpats. Dessa invändningar kvarstår självfallet fortfarande. Lagen mot
skatteflykt bör därför upphävas.

Retroaktiv skattelagstiftning

Skyddet mot retroaktiv lagstiftning, som från början gällde endast strafflag,
utvidgades 1979 med ett förbud mot retroaktiv lag om skatt eller statlig avgift
(RF 2.10 st 2). Som huvudregel slås fast att skatt eller statlig avgift inte får tas
ut i vidare mån än som följer av föreskrift som gällde när den omständigheten
inträffade som utlöste skatt- och avgiftsskyldigheten. Riksdagen får göra
undantag härifrån om särskilda skäl påkallar det. Huruvida sådana skäl
föreligger är undandraget de rättstillämpande myndigheternas prövning.
Retroaktiviteten får likväl inte sträcka sig längre än till den tidpunkt då ett
förslag från regeringen eller ett riksdagsutskott lämnats till riksdagen.
Regeln tillkom, i likhet med de andra förstärkningar som genomfördes 1979,
genom kompromiss mellan riksdagspartierna (utom vpk).

Den socialdemokratiska regeringen som tillträdde 1982 har emellertid
varit alltför villig att åberopa särskilda skäl. Den extra vinstdelningsskatten,
den tillfälliga förmögenhetsskatten och den nyligen beslutade s. k. engångsskatten
på pensionssparandet har införts under former som har karaktär av
retroaktiv lagstiftning.

Vad som avses vara tillåtna undantag från förbudet mot retroaktiv
lagstiftning måste klarläggas och lagtexten preciseras. Vi behandlar denna
fråga i en särskild motion till detta riksmöte.

Mot. 1986/87

Ju404

5

Omvänd generalklausul

Lojaliteten mot skattesystemet kan i längden upprätthållas endast om
medborgarna upplever sig förnuftigt och rättvist behandlade. För detta krävs
en balans i bedömningen av vad som är till fördel för medborgaren och för
staten. Generella bedömningsnormer som enbart gynnar staten leder
ofelbart till bristande lojalitet och tilltro till systemet.

Det finns därför med vårt nuvarande skattesystems komplexitet starka skäl
för att införa en omvänd generalklausul. En sådan bör förhindra att
skattskyldiga av myndigheterna behandlas på ett sätt som inte kan anses stå i
överensstämmelse med intentionerna bakom en viss lagstiftning, exempelvis
åläggs en icke avsedd beskattning. Denna omvända generalklausul är således
en positiv lag. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utarbeta ett
lagförslag med denna innebörd.

Häktningar och anhållningstider

Till de centrala rättssäkerhetsfrågorna hör reglerna om de processuella
tvångsmedlen, främst reglerna om anhållande och häktning. Europadomstolen
har i en dom fastslagit att Sverige inte uppfyller artikel 5:3 i den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna när
det gäller tidsfristerna för anhållande och häktning.

Häktningsutredningen presenterade i juni 1985 sitt betänkande med
förslag till bl. a. kortare frister mellan anhållan och häktning. Förslaget
innebar att det kommer att krävas att domstolarna har jourverksamhet under
icke arbetstid för att snabbt känna till häktningsfrågan. Detta förslag
överensstämmer med uppfattningar som folkpartiet tidigare har framfört.

Regeringen har aviserat att den inom kort ämnar presentera förslag till nya
regler angående häktning.

Det är från rättssäkerhetssynpunkt mycket angeläget att detta förslag
innebär förkortade frister i förhållande till vad som i dag gäller.

Juristutbildning

Rättssäkerheten måste bevakas inte bara när det gäller tillkomsten av nya
lagar utan också när det gäller tillämpningen av dem. Även i detta hänseende
finns det flera hot mot rättssäkerheten.

Arbetsbördan för poliser, åklagare och domstolar leder dels till ökade
risker för att brottsutredningar inte blir tillfredsställande gjorda, dels till
orimliga dröjsmål med målens avgörande och till minskad noggrannhet i
beslutsfattandet. Då belastningen på rättsväsendet är ojämn i geografiskt
hänseende riskerar rättstillämpningen över landet att brista i enhetlighet.
Tillgången på kvalificerade advokater är viktig liksom ett rättvist rättshjälpssystern.

Den starka tillväxten av och den ökade specialiseringen i det rättsliga
regelsystemet har kommit att ställa allt högre krav på juristerna och därmed
på juristutbildningen. Bristande resurser till utbildningen i dag kommer i
framtiden att resultera i illa rustade befattningshavare på viktiga poster som

Mot. 1986/87

Ju404

6

åklagare, domare, advokater, förvaltningsjurister etc. För att rättssäkerheten
i domstolar och myndigheter skall kunna garanteras krävs det kompetenta
jurister. Detta förutsätter i sin tur en juristutbildning som håller hög
kvalitet.

Domstolar

I en rättsstat krävs det inte bara klara lagregler, det krävs också domstolar
och förvaltningsmyndigheter som skall tillämpa lagen. Och för att rättsskipningen
skall fungera är det viktigt inte bara att vi har tillräckligt antal domare
utan också att det är hög kvalitet på de jurister som söker sig till domarbanan
- och att de trivs med sitt arbete så att de vill stanna där.

Vår domarkår har av ålder gott anseende, och den har hittills fullgjort sina
uppgifter tillfredsställande. Det gäller trots att uppgiften är svår i vårt
genomreglerade samhälle, där inte ens jurister alltid kan överblicka och
behärska den väldiga floran av lagar.

Domarbanan har också dragit till sig goda krafter. Under senare år har
dock allvarliga orostecken framträtt. Alltför många av de unga juristerna
lämnar domstolarna och går över till den enskilda marknaden. Tendensen
sprider sig till äldre grupper. Den goda praktiska utbildning något eller några
års arbete i hovrätt eller kammarrätt ger medför att näringslivet är berett att
betala mycket högre löner och ge bättre arbetsvillkor i övrigt än domstolarna
kan erbjuda.

Justitieutskottet har vid sin granskning av anslagen till domstolsväsendet
flera gånger uttalat sin oro över arbetsförhållandena vid domstolarna.

Domstolsverket har fått i uppdrag att analysera omfattningen av och
orsakerna till avhoppen och därefter eventuellt lägga fram förslag. Enligt
uppgift avser justitieministern dessutom att låta utreda frågan om domarbanans
utformning på längre sikt. Vi är tveksamma till om det i och för sig är
domarbanans utformning som behöver utredas. Däremot tror vi att det är
nödvändigt att fortsätta analysera om inte många av de arbetsuppgifter som i
dag åligger den dömande personalen kan lyftas bort från deras verksamhet.
Vi tänker på t. ex. sådana beslut i rättegången som vittnesersättning liksom
enklare typer av mål, t. ex. gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, som
mycket väl borde kunna avgöras av annan personal med specialistutbildning
för detta ändamål. Tidigare fanns i den övriga statsförvaltningen s. k.
kanslisttjänster vars innehavare inte hade akademisk examen, men genom
arbetsgivares försorg fått en kvalificerad utbildning inom främst myndighetens
verksamhetsområde. Vi menar att det vore värt att utreda och pröva om
inte en liknande modell skulle kunna införas i domstolsväsendet. Domstolsverket
som ju redan tagit upp frågan om delegation i tingsrätterna bör ges i
uppdrag att även utreda möjligheten att införa kanslisttjänster i större
omfattning vid domstolarna. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Mot. 1986/87

Ju404

7

Rättshjälp

Rättshjälpens utformning är av stor betydelse för enskilda människors
möjligheter att kunna hävda sina intressen inför myndigheter och domstolar
och därmed för rättssäkerheten. Det är en självklarhet i ett rättssamhälle att
alla oberoende av inkomst och förmögenhet skall ha lika möjligheter att
tillvarata sina rättsliga intressen.

Den 1 januari 1984 inskränktes möjligheterna för den enskilde att erhålla
offentlig försvarare i brottmål. Lagändringen var påkallad av bl. a. sparsamhetsskäl,
och genom den beräknades man spara 5 av de 80 milj. kr. som det
offentliga försvaret kostade budgetåret 1981/82.

Lagändringen innebar att offentlig försvarare för den som inte är anhållen
eller häktad endast undantagsvis skall förordnas, om brottet är erkänt och
påföljden för brottet är sex månaders fängelse eller därunder.

Lagändringen kritiserades redan då den infördes. Det hävdades att den
inte var förenlig med kraven på rättssäkerhet och likhet inför lagen.

I ett särskilt yttrande till justitieutskottets betänkande 1985/86:26 skrev
folkpartisterna i utskottet att man med hänvisning till en utvärdering av
domstolsverket av de nya reglerna om förordnande av offentlig försvarare
avstod "från att begära omedelbar lagändring".

Både Sveriges advokatsamfund och domstolsverket har nu undersökt
följderna av inskränkningen i rätten till offentlig försvarare. Den allvarligaste
konsekvensen av lagändringen är enligt utredningarna att över en
tredjedel av dem som döms till fängelse i Sverige i dag står utan försvarare i
rätten, vilket är en klar ökning jämfört med tidigare år. Vidare konstaterar
man i domstolsverkets undersökning "att den besparingseffekt om fem
miljoner kronor som avsägs med lagändringen har uppnåtts”.

Föredragande statsrådet behandlar i budgetpropositionen domstolsverkets
rapport. Han är därvid inte beredd att dra slutsatsen att någon
förändring av de nuvarande reglerna för närvarande är nödvändig.

Vi delar inte denna uppfattning. Av vad som har framkommit under den
tid som har förflutit sedan besparingen genomfördes menar vi att det finns
tillräckligt underlag för att återföra den tidigare besparingen.

Vi föreslår därför att rättshjälpsanslaget beträffande offentlig försvarare
förstärks med 5 milj. kr.

Domstolsorganisationen

De allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna och speciella
domstolar och liknande organ är de offentliga organen för rättskipning i
Sverige.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att den enskilde medborgaren
inte får ett intryck av splittring, svåröverskådlighet och inkonsekvens av
domstolsorganisationen. Därför finns det anledning att överväga att avskaffa
vissa specialdomstolar och liknande organ och att införa en sådan ordning att
vissa sådana domstolars och organs avgöranden i vanlig ordning kan prövas
av hovrätt och högsta domstolen. Hyresnämnds- och bostadsdomstolsuppgifter
skulle t. ex. enligt vår mening kunna överföras till allmän domstol. Det är

Mot. 1986/87

Ju404

8

från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att hyresmarknadens parter finns
representerade i de dömande instanserna. Därigenom kan den enskildes
förtroende för den dömande maktens oberoende och integritet urholkas.

Från den 1 juli 1985 skall vidlyftiga och komplicerade brottmål med
ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden av väsentlig betydelse för
bedömningen handläggas av vissa tingsrätter, som särskilt utsetts av regeringen.
Folkpartiet var emot införandet av dessa s. k. eko-domstolar. Vi
vidhåller vår uppfattning, att det är principiellt fel att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten genom att införa en särskild rättsordning för
denna typ av brott. Vi vill också hänvisa till att ytterst få fall förts till
eko-domstolarna sedan de tillkom. ”Eko-domstolarnas” uppgifter skall
alltså handläggas av de vanliga tingsrätterna, inte av några särskilt utvalda.

En översyn för att ytterligare nedbringa antalet specialdomstolar bör
göras. Då skall också beaktas intresset av att bevara en bred kunskap och
allmän överblick över hela det juridiska fältet hos dem som är verksamma
inom det ordinära domstolssystemet.

Skyldigheten för stat och kommun att utge
skadestånd till enskilda

En viktig del av den enskildes rättsskydd är möjligheten att få ersättning av
stat och kommun för skada som den enskilde lider på grund av felaktig
myndighetsutövning.

I Sverige infördes ett allmänt skadeståndsansvar för stat och kommun i
början av 1970-talet, internationellt sett ovanligt sent, och då sedan saken
drivits från liberalt håll under många år. Tyvärr har emellertid skadeståndsansvaret
försetts med en rad inskränkningar. Det betyder att det allmänna i
praktiken går fritt från skyldighet att ersätta skador uppkomna genom
vårdslöshet vid myndighetsutövning i många situationer, där enskilda -1, ex.
företag - i jämförbara fall helt klart skulle vara skadeståndsskyldiga. JK, som
företräder staten i dessa fall, tillämpar dessutom en praxis som kännetecknas
av stor försiktighet både vad det gäller att medge att skadeståndsskyldighet
föreligger och vid beräkningen av skadeståndens storlek.

Det är angeläget att reglerna ändras så att enskilda och företag som lider
skada genom slarv och okunnighet från myndigheternas sida får ett fullgott
skydd. Utgångspunkten skall vara att reglerna om skadeståndsansvar inte
bör vara frikostigare mot det allmänna än mot andra skadevållare. Reglerna
bör snarare vara strängare med hänsyn till att det rör sig om skador som
uppkommer genom bristande omsorg i samband med det offentligas
maktutövning.

Utgångspunkten för en förändring av nuvarande regler skall vara att ett
närmast totalt skadeståndsansvar vid felaktig myndighetsutövning införs. En
myndighetsutövning kan vara felaktig redan vid beslutsfattandet så som har
visat sig vara fallet vid ett flertal tillfällen då betalningssäkring enligt
betalningssäkringslagen har använts. Andra beslut kan vara riktiga från
början men sedan visa sig vara felaktiga. Vissa beslut kan vara helt riktiga
men drabba utanförstående tredje man utan att dessa har rätt till ersättning.

Mot. 1986/87

Ju404

9

Den gemensamma faktorn är att inget fel åvilar den enskilde medborgaren
som i stället oförskyllt drabbas av skada. I dessa situationer får det
presumeras att det föreligger felaktig myndighetsutövning, oavsett om någon
enskild befattningshavare har varit försumlig eller brutit mot gällande lag.

Det är angeläget att en utredning snarast tillsätts och får till uppgift att göra
en översyn på det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning som
har vållat skada för företag och enskilda. Med förtur bör förslag presenteras
till hur man skall kunna förbättra enskilda medborgares skadeståndsskydd
vid myndighetsutövning i form av tvångsåtgärder mot person, t. ex. gripande
eller mot egendom genom t. ex. betalningssäkring. Riksdagen bör hos
regeringen begära att en sådan översyn snarast kommer till stånd.

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställer vi

[att riksdagen beslutar om sådan ändring av förvaltningslagens
20 § att det av lagen framgår att myndighet i sina beslut skall ange den
eller de föreskrifter som myndigheterna grundar sina avgöranden på

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ett beslut varigenom en myndig- Ett beslut varigenom en myndighet
avgör ett ärende skall innehålla het avgör ett ärende skall innehålla

de skäl som har bestämt utgången, hänvisning lill den eller de författ

om ärendet avser myndighetsutöv- ningsbestämmelser som avgörandet

ning mot någon enskild. Skälen får grundas på och de skäl i övrigt som

dock utelämnas helt eller delvis. har bestämt utgången, om ärendet

avser myndighetsutövning mot någon
enskild. Skälen får dock utelämnas
helt eller delvis.1]

1. att riksdagen beslutar om sådana ändringar av rättegångsbalken
och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att
reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökning återgår till den
lydelse de hade före den 1 juli 1985,

[att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1980:865) mot
skatteflykt,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om en omvänd
generalklausul i enlighet med vad som i motionen anförs,2]

2. att riksdagen hos regeringen begär att domstolsverket får i
uppdrag att utreda möjligheterna att införa kanslisttjänster inom
domstolarna i enlighet med vad i motionen anförs,

3. att riksdagen beslutar dels att ändra lagstiftningen om offentliga
försvarare såsom anges i motionen, dels att under anslaget F 1,
Rättshjälpskostnader, anslå 5 milj. kr. utöver vad regeringen har
föreslagit.

Mot. 1986/87

Ju404

10

[att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att göra en översyn av det allmännas skadeståndsansvar vid
myndighetsutövning som har vållat skada för företag och enskilda,3]

4. att riksdagen beslutar att de s. k. eko-domstolarna skall avvecklas
fr.o.m. 1987/88,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av domstolsorganisationen
görs i syfte att minska antalet specialdomstolar.

Stockholm den 14 januari 1987

Kerstin Ekman (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

1 1986/87:K503.

2 1986/87: Sk705.

1 1986/87: L605.

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)

Mot. 1986/87

Ju404

11