Specialisttandvården

Motion 1991/92:Sf214 av Charlotte Cederschiöld (m)

Med den utformning dagens regler har för offentlig
tandvård inträffar det att dessa bidrar till att försena
reglering av barns tänder, vilket ibland leder till svårare
tandregleringar och onödigt ytterligare lidande för
patienten.

Enligt information från tandläkare inom
specialisttandvård är förhållandena följande: Om ett barn
med tidig tandutveckling vill reglera tänderna innan den
felaktiga tandställningen befästs är detta bra både ur
individens och ur samhällets synpunkt. Många gånger har
vederbörande då inte nått fram i kön i den offentliga vården
utan tvingas finansiera regleringen helt själv till skillnad
från dem som har en senare tandutveckling. Kostnaderna
för tidig reglering blir ofta mindre än om behandling sker
senare. En tidigt påbörjad tandreglering kan ofta ske med
mer skonsamma ingrepp. Därför väljer många att själva
kosta på tidig behandling. Men detta förutsätter att
vederbörande familj har råd att bestrida kostnaderna.

Detta är inte ett bra förhållande. Barn skall givetvis få
sina tänder reglerade på bästa sätt utan att kostnaden blir
orimligt hög för föräldrarna. Givetvis kan familjen bidra till
kostnaderna, men de bör inte vara så höga att familjen
avstår från tandreglering av barnens tänder när den bäst kan
genomföras. Eftersom kostnaderna blir lägre vid en tidigt
insatt behandling uppstår ''vinster'' för alla parter.

Det enklaste sättet att se till att den som fått vård också
får del av det stöd som delas ut för respektive vård är att låta
ersättningen följa patienten. Detta bör i synnerhet gälla all
specialisttandvård för barn.

Det finns anledning att studera förutsättningarna för ett
stöd för specialisttandvård som följer patienten så att inte
den orättvisa situationen uppstår att tioåringens föräldrar
får finansiera hela sitt barns tandreglering (samt via skatten
tandregleringarna hos den offentliga vården) medan
trettonåringen får hela sin tandreglering finansierad av det
allmänna. Här behövs en utjämning mellan patienterna som
möjligen bäst kan ske genom att stödet följer patienten.
Systemet bör inte bidra till att stimulera fram fel
förhållningssätt hos patienten, vilket dagens system i vissa
fall gör.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tandvårdsbidraget för
specialisttandvård.

Stockholm den 20 januari 1992

Charlotte Cederschiöld (m)