Sopor

Motion 2000/01:MJ792 av Anna Åkerhielm (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utvärdering av den svenska återvinningspolitiken.
Motiv för mitt förslag

"Ett led i den svenska miljöpolitiken har varit att främja
ökad återvinning av olika typer av avfall. Men vad har det
inneburit i praktiken? Är det rätt avfall som vi återvinner?
Kostar återvinningen mer än den ger tillbaka ekonomiskt
eller ens miljömässigt? För att politiken skall vara effektiv
räcker det inte att ändamålet är gott."

Så inleder Marian Radezki, professor i nationalekonomi vid Luleå
Tekniska universitet, en ESO-rapport (Expertgruppen för studier i offentlig
ekonomi) om sopor, "Återvinning utan vinning".

En halvtimma i veckan

Rubriken, "Återvinning utan vinning", säger precis det som
gemene kvinna/man känner i valet inför raden av soptunnor.
Detta här och detta där, men det här då? Var skall jag lägga
trasmattan? Grönt glas, vitt glas, plastspannen,
fotkrämsburken, glödlamporna. Kuverten får inte gå med
tidningarna, eller? Cornflakespaketet, lacknaftan, oj då! Får
nog själv köra till tippen och få hjälp. Ett viktigt inslag i den
förda politiken är just den insats som görs av hushållen
genom sortering, rengöring och transporter. Den halvtimme i
veckan som ägnas åt detta dövar möjligtvis samvetet men
riskerar att ha liten effekt.

Den svenska lagstiftningen har konstruerats utifrån två perspektiv. Det ena
är att återvinning leder till mycket lägre externa kostnader i form av
miljöskador jämfört med den råvaruproduktion som återvinningen ersätter.
Det andra är att marknaderna är kortsiktiga och inte tar hänsyn till att
resurserna töms ut. Sverige är emellertid inte det enda land som snabbt
införde en okritisk återvinningspolitik under 1990-talet. Den avfallshierarki
som antogs drevs av olika miljöorganisationer, och lagen om producentansvar
stöder denna hierarki. Denna infördes först i Tyskland 1991 och följdes av
Österrike, Belgien och Frankrike. Sedermera även i EU:s
"förpackningsdirektiv". Däremot har Storbritannien, USA och Kanada intagit
en försiktigare hållning och varit öppna för mer marknadsorienterade former
som handel med utsläppsrätter.

Volymen ökar, men...

Den svenska återvinningsstrategin har varit lyckosam på det
viset att volymen ökat. Miljövinsten kan beräknas till 405
miljoner kronor. Men samtidigt har samhällets kostnader
beräknats till 7,6 miljarder kronor. Även om dessa siffror till
en del innehåller antaganden, visar det ändå på en
anmärkningsvärd snedallokering. Normalt skulle man säga
att det kostar mer än det smakar. Resultatet av den förda
politiken är att nuvarande lagstiftning är synnerligen
ineffektiv. En kostnadseffektiv politik som strävar efter att
förbättra miljövillkoren bör syfta till att förbättra dem direkt.
Återvinning är bara ett sätt att backa in i problemet med
fokusering på återvinningsmålet snarare än på
huvudproblemet, nämligen källan.

Slutsats

Den slutsats man kan dra av hittills gjorda erfarenheter är att
det finns ett stort behov av en utvärdering och översyn där
alla parametrar tillåts slå igenom och där de externa
kostnaderna kvantifieras och jämförs med resursutgången.

Stockholm den 4 oktober 2000

Anna Åkerhielm (m)