Solidarisk bostadspolitik

Motion 1992/93:Sk369 av Göran Magnusson m.fl. (s)

Många människor är i dag oroade för sin ekonomiska
situation, för att förlora jobbet eller för att tvingas flytta
från sin bostad.

Den omläggning av bostadspolitiken som regeringen är i
färd med att genomföra innebär att bostadssubventionerna
på sikt slopas. Konsekvensen är att de människor som bor i
de senast byggda och därmed dyraste bostäderna drabbas
hårdast. De som har sämst betalningsförmåga får på det
sättet betala ännu mer medan majoriteten av svenska folket
bor i bostäder som inte omfattas av dessa subventioner.
Generellt sett kan sägas att betalningsförmågan är större
bland dessa grupper.

En viktig förutsättning för regeringens bostadspolitik var
att räntenivån skulle pressas ner. Som alla vet har det ännu
inte inträffat.

För vissa årgångar av hus slår de försämrade
subventionerna mycket hårt. När ägaren till sålda hus är ett
företag som har många hus med olika byggnadsår kan
hyrorna utjämnas. Är ägaren emellertid en kooperativ
förening och lägenheterna upplåtna med bostadsrätt är det
föreningen och dess medlemmar som ensamma är ansvariga
för ekonomin. Trots att gällande regler följts och bostadslån
beviljats är situationen i sådana bostadsrättsföreningar
ekonomiskt prekär. Det är så illa att det talas om att
konkurs är den enda rimliga lösningen sedan
subventionerna försämrats. Det kan inte vara riktigt att
människor som satsat pengar på ett bra boende ska drivas
till stora ekonomiska uppoffringar därför att regeringen för
en bostadspolitik, som grundas mer på stelbenta
ideologiska principer än på socialt ansvarstagande.
Föreningar som oförskylt hamnar under konkurshot på
grund av försämrade subventioner bör kunna räkna med
särskilt statligt stöd.

Återigen måste sägas att det inte är möjligt att låta unga
nybildade familjer ensamma bära bördan av försämrade
subventioner till boendet. I rådande budgetläge är det
självklart att även kostnaden för bostadssubventionerna
måste diskuteras. En sådan diskussion, grundad på social
omtanke och solidaritet, måste leda till att
inflyttningshyrorna i nyproduktionen måste reduceras
genom statliga subventioner. Slutsatsen måste också bli att
kostnaderna måste betalas solidariskt av alla boende genom
fastighetsskatt/avgift. Det måste anses rättvist att de som
tidigare bott med hjälp av statliga subventioner och nu bor
relativt sett billigare också bidrar till att nya generationer
kan erbjudas bra bostäder. Barnen till dem som själva vuxit
upp med trångboddhetsnormen ''en boende per rum, kök
och vardagsrum oräknade'' bör också få möjlighet till ett bra
boende.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fastighetsskatt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konkurshot mot
bostadsrättsföreningar.1

Stockholm den 25 januari 1993

Göran Magnusson (s)

Lena Hjelm-Wallén (s)

Roland Sundgren (s)

Berit Oscarsson (s)

Margareta Israelsson (s)

1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.