Socialtjänstlagen
Motion 1986/87:So251 Sylvia Pettersson m. fl. (s)
Motion till riksdagen
1986/87 :So251
Sylvia Pettersson m. fl. (s)
Socialtjänstlagen
Med stolthet och tillförsikt såg vi en gång sociallagstiftningen växa fram - en
lag som byggde på självbestämmande och respekt för människors lika värde.
En lag som öppnade möjligheter för socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen
och som skulle kunna medverka till att helt nya arbetsmetoder i
behandlingsarbetet utvecklades.
Den nya lagen har nu varit i kraft i några år, och det finns anledning att
fråga sig i vilken utsträckning lagen och dess intentioner påverkat det sociala
arbetets utformning i praktiken.
Socialtjänstlagen vilar på demokratiska och solidariska värderingar. Den
betonar alla människors rätt till aktivt deltagande i samhällslivet, och den
tilltror alla människor möjligheter att utvecklas och att frigöra resurer både
individuellt och i grupp. Värderingarna och utgångspunkterna i socialtjänstlagen
gör den unik som vård- och servicelag. Den är unik också därigenom att
den inte bara riktar blicken mot påstått ofullkomliga individer utan också
betonar samhällets betydelse samt nödvändigheten av att livsvillkoren för
utsatta grupper förbättras.
Med detta synsätt i botten framhåller lagen vikten av att det sociala arbetet
bedrivs parallellt på olika nivåer. Socialtjänsten skall stödja enskilda individer,
men den skall också arbeta med allmänna och strukturella åtgärder.
Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen skall syfta till
att utjämna skillnader i levnadsvillkoren
- att se till att den sociala tryggheten omfattar alla
- att främja medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter”
(Socialtjänstpropositionen)
När det gäller de individuella insatserna inom socialtjänsten betonar lagen
särskilt den enskildes rätt att själv påverka uppläggningen av insatserna. Den
enskildes ansvar och respekten för den enskildes rätt till självbestämmande
och integritet är hörnstenar i socialtjänstlagen.
”Inom socialtjänstlagen skall klienternas inflytande förstärkas. Verksamheten
skall bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet
och socialtjänstens insatser skall utformas och genomföras tillsammans med
den det gäller.”
(Socialtjänstpropositionen)
Lagen utgår från ett helhetsperspektiv som riskerar att gå förlorat, om inte
socialtjänsten tillåts medverka i samhällsplaneringen. Helhetsperspektivet
förutsätter kunskap och förståelse för strukturer samt att de sociala problemen
sätts in i sitt sammanhang.
”Från samhällsperspektiv medför utvecklingen för stora grupper människor
onda verkningar som innebär sociala problem och åtföljande hjälpbehov. De
strukturella problemen innebär ofrihet och svårigheter på det individuella
planet vilket socialtjänsten måste möta med såväl struktur- som individinriktade
insatser.”
(Socialtjänstpropositionen)
Tyvärr måste vi i dag konstatera att lagens mål och intentioner ännu inte
tillräckligt slagit igenom i utformningen av det konkreta sociala arbetet ute i
kommunerna.
Den utvecklingen kan sannolikt i viss mån förklaras av att den ekonomiska
krisen drabbade kommunerna ungefär samtidigt som lagen trädde i kraft.
Socialbidragsutgifterna ökade samtidigt, och detta band både ekonomiska
och personella resurser i så hög utsträckning att krafterna inte räckte till för en
offensiv satsning på en utveckling av det sociala arbetet.
Socialtjänstlagen ger allt behövligt stöd för utvecklingen av ett framåtsyftande
socialt arbete men möjligheterna tas dåligt till vara. Bl. a. har lagen inte
blivit det genombrott för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen
som många räknade med.
Den nya plan- och bygglagen innebär att kommunerna får bättre möjligheter
att styra planering och byggande. Om detta skall leda till förbättringar
som tillgodoser angelägna sociala behov är det nödvändigt att socialtjänstens
kunskaper och erfarenheter utnyttjas som underlag för all planering.
Socialtjänsten kan också medverka till att de boende i områden som
behöver byggas om och förnyas får möjlighet att påverka förändringar och att
socialt angelägna förbättringar kommer till stånd. Socialtjänsten måste ge
resurssvaga invånare det stöd de behöver för att inte lämnas utanför förnyelseprocessen
och kanske tvingas bryta upp och söka annan bostad.
Socialtjänstens samverkan med organisationslivet är ett annat område som
stadgas i lagen, men som ännu inte tillmätts någon verklig betydelse i det
lokala sociala arbetet. Även här behövs ökade satsningar, metodutveckling
och försöksverksamhet för att finna former så att människornas eget handlingsutrymme
kan utvidgas, deras sociala kontaktnät förbättras och deras
beroende av olika vårdorgan reduceras.
I det individinriktade sociala arbetet måste sambandet mellan miljö och
individ, dvs. sambandet mellan yttre och inre faktorer, betonas. Metoderna i
det sociala arbetet måste utgå ifrån denna dubbla inriktning och samtidigt
angripa både människors sociala problem och de personliga problem som
ofta följer i spåren av olika sociala svårigheter.
Det sociala arbetet är fortfarande till allra största delen inriktat på myndighetsutövning.
Myndigheterna styr människornas liv. Detta är inte förenligt
med socialtjänstlagen. Ett ständigt pågående utvecklingsarbete med kontinuerlig
utvärdering är därför viktigt, och i det arbetet bör stor vikt fästas vid
klienternas synpunkter.
Socialtjänstlagen är en ramlag som ger de övergripande målen för det
Mot. 1986/87
So251
10
sociala arbetet. Det förutsätter att man i kommunerna fyller lagen med
innehåll utifrån lokala förutsättningar och behov. Här kan man säga att
politiker i de flesta kommuner brustit kraftigt. Det är ofta stor skillnad mellan
vad man säger sig vilja åstadkomma och de medel man ställer till förfogande.
Socialarbetarna ställs utan konkret ledning för sitt arbete och ofta även med
alltför små resurser.
Socialnämndernas roll behöver stärkas när det gäller deras medverkan i
den kommunala samhällsplaneringen, och kommunerna bör utarbeta sammanhållna
socialpolitiska program, som beskriver problemen och angriper
orsakerna till dem.
När det gäller barnomsorgen har utbyggnaden av den ansetts så viktig att
riksdagen vid upprepade tillfällen beslutat om såväl målsättning som utbyggnadstakt.
Det senaste riksdagsbeslutet, hösten 1985, innefattade målet att
förverkliga en rätt för alla barn att delta i kommunal barnomsorg från ett och
ett halvt års ålder. Den målsättningen skall enligt riksdagsbeslutet uppfyllas
genom en planmässig utbyggnad, som skall täcka efterfrågan på barnomsorg
för förskolebarnen senast år 1991.
Ansvaret för att barnomsorgen byggs ut i enlighet med målsättningen läggs
på landets kommuner, som därför till socialstyrelsen redovisar sina planer för
hur utbyggnaden beräknas komma till stånd.
På liknande sätt skulle riksdagen enligt vår mening kunna begära av
kommunerna att de med utgångspunkt i socialtjänstlagens intentioner formulerar
en målsättning för det lokala sociala arbetet på olika nivåer samt
utarbetar lokala program i vilka de redogör för vilka resurser och arbetsmetoder
som fordras för uppfyllande av målen.
Personalen bör ges möjligheter att utveckla sitt arbete genom att fördjupa
sina kunskaper, utvärdera sin verksamhet och utveckla arbetsmetoder i
överensstämmelse med såväl socialtjänstlagen som de lokalt uppsatta målen.
En utveckling av det lokala sociala arbetet på individuell, allmän och
strukturell nivå skulle kraftigt underlättas med genomförandet av SOFTreformen
(socialt försäkringstillägg). En sådan reform skulle frigöra resurser
för att utveckla socialtjänstens insatser där de verkligen behövs både individuellt
och strukturellt.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder för att stimulera
kommunerna att utarbeta program för socialtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen angetts om en förstärkning av socialnämndernas roll vid
medverkan i samhällsplaneringen.
Stockholm den 26 januari 1987
Mot. 1986/87
So251
Sylvia Pettersson (s)
Margareta Palmqvist (s)
Ulla-Britt Åbark (s)
Lena Öhrsvik (s)
Lars-Erik Lovden (s)
11
Övrigt om motionen
Intressenter
