Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av ett (Motion 1985/86:173 Lars Werner m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1985/86:173

Lars Werner m. fl.
Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av ett
från 1983 års JO-utredning inkommet betänkande JO-ämbetet
-En översyn (SOU 1985:26) (förs. 1985/86:6)

Sammanfattning

Vpk anser den föreslagna modellen med endast en justitieombudsman
innebära en försvagning av såväl JO-institutionen som riksdagens ställning.
Vi förordar, att en organisation med flera ombudsmän skall bestå. Vpk
instämmer i förslaget om en vidare tolkning av straffbarhetsområdet i
brottsbalkens 20 kap. 1 §, liksom i förslagen att stärka JO genom förändringar
i arbetsrättslagstiftningen.

I övrigt framför vi synpunkter i anslutning till frågan om lagförklaring.

Den samhälleliga bakgrunden

JO-institutionen har på senare år ägnats växande intresse och diskussion.
Diskussionen har varit på en gång kritisk och motsägelsefull. Vpk delar t. ex.
inte den ibland framförda uppfattningen, att i spåren av den offentliga
sektorns utveckling och lagstiftningens reformering skulle ha följt en
försämring av den allmänna rättssituationen och ett generellt förfall i
lagsystemen. Företrädarna för denna åsikt glömmer att godtycke och
övergrepp var både grövre och svåråtkomligare i äldre administration, trots
dennas mindre omfattning. Den gamla förvaltningen var mer auktoritär och
den medborgerliga insynen däri snarast sämre än nu.

Vi delar dock inte heller den något aningslösa uppfattning som går ut på att
rättsproblemen i dag är marginella och automatiskt undanröjs med ett
samhälles demokratisering. Om också den offentliga sektorns utbyggnad i
viktiga avseenden stärkt medborgarnas rättigheter, har själva komplexiteten
i samhällsstruktur och administrativa system skapat nya problem och en ny
typ av främlingskap hos många människor. Om också lagarnas modernisering
i sig varit välgörande, har samtidigt avståndet mellan lagstiftare och
tillämpare, mellan lag och praxis, vuxit, varvid en ”positivistisk” (ändamålsbetonad,
principlös) lagtillämpning ofta framträtt.

Även besparingstrycket mot den offentliga sektorn har haft ogynnsamma
verkningar för rättssituationen. De som förespråkar sådana nedskärningar
borde nog oftare skänka detta samband en tanke. Likaså torde det i den
politiska propagandan utbredda förhärligandet av kommersiella och privatistiska
synsätt ha indirekt uppmuntrat vissa offentliga funktionärer att
uppträda mindre strikt än tidigare. Att Sveriges karaktär av klassamhälle
skärpts, är för övrigt inte heller utan sina verkningar också på rättens
område.

Utvecklingen visar alltså, att det i vår tid krävs starkare verkande krafter
utanför administrationen för att hävda en rimlig rättssäkerhet. Det finns
likväl skäl att något varna för överdrivna förhoppningar om vad en
JO-institution kan åstadkomma. I diskussionen skymtar ibland en idealbild
av en med stora befogenheter utrustad, stark och oväldig JO, som med bart
svärd griper in mot försumliga byråkrater. En sådan över allt annat höjd
vakande kraft i det konstitutionella systemet torde vara en illusion.

De medborgerliga fri- och rättigheterna försvaras i första hand alltid av
medborgarna själva genom opinioner, rörelser och medveten kamp. I detta
försvar spelar också riksdagen en roll, som borde kunna vara aktivare än nu.
Detta folkliga och parlamentariska ansvar kan aldrig ersättas av en JO.
JO-ämbetet blir inte starkare än den riksdag som är dess uppdragsgivare och
det folk som möter lagar och byråkrati i sitt dagliga liv.

Att förhoppningarna på JO bör ha rimliga proportioner hindrar dock inte
att man kan nå resultat genom att ge JO en starkare markerad roll än för
närvarande.

JO :s framtida organisation

Vpk motsätter sig av flera skäl utredningsförslaget om en enda JO, biträdd av
tre rättschefer.

En organisation av nämnda slag minskar ombudsmannainflytandet och
ökar ämbetsmannainflytandet. En delegering av beslut och inflytande till
rättschefer och andra under en stående befattningshavare blir oundviklig något
som förslaget också direkt formaliserar. Därjämte minskar riksdagens
inflytande. Den blir helt beroende av en enda ombudsman och dennes sätt att
leda verksamheten. Antalet valtillfällen blir mindre. Rättscheferna väljs
inte. JO-ämbetet förvandlas till något som liknar ett ordinärt ämbetsverk,
ehuru med en vald generaldirektör. Riksdagen kan t. o. m. ställas i den
situationen att tidvis (vid ledighet för JO) ha ett JO-ämbete, som leds av en
rättschef, som inte kan ställas till ansvar enligt riksdagsordningen.

En ordning med, liksom nu, flera (fyra) ombudsmän är klart att föredra.
Ombudsmännen måste då rimligen ha lättare att få insyn i administrationen
och ett grepp om sina underlydandes arbete. Detta har sin särskilda betydelse
vid de riktade inspektioner, som kan väntas bli ett vanligare inslag i JO:s
arbete. Allmänheten har lättare att nå fram till en vald ombudsman.
Riksdagen får större inflytande och valfrihet, risken för partipolitisering av
JO-valen blir mindre. En väsentlig synpunkt är också, att en ordning med
flera ombudsmän torde vara den enda garantin för att landet inom rimlig tid
äntligen skall kunna få sin första kvinnliga justitieombudsman.

Det har hävdats, att den nuvarande ordningen tenderat att skapa flera
olika administrationer, var och en under sin ombudsman. Detta kan dock
mötas med andra åtgärder, t. ex. med en mer kollegial ledningsfunktion. Det
bör också understrykas, att specialiseringen hos de olika ombudsmännen inte
nödvändigtvis måste ses som en nackdel - tvärtom möjliggör den en
fördjupning av granskningen, särskilt vid inspektioner och översikter över
större ämnesområden. Det är för övrigt möjligt att också välja den varianten
att man med flera ombudsmän lottar ärenden dem emellan. De påstådda

Mot. 1985/86:173

nackdelarna är alltså möjliga att motverka även med bibehållande av flera Mot. 1985/86:173
ombudsmän.

JO:s befogenheter

Vi tillstyrker de förslag till ökade befogenheter för JO, som ligger i den
presenterade tolkningen av BrB 20:1. Tjänsteansvarskommitténs tolkning
bör auktoriseras av riksdagen. Likaså tillstyrker vi förslagen om JO:s
närvarorätt och partsställning vid proceduren i disciplinmål, upphävandet av
JO:s förhandlingsskyldighet i sådana ärenden, upphävandet av begränsningen
i ärenden om avskedanden och domstols prövningsrätt av det allmänna
intresset i disciplinmål. Förslagen är tillsammans ägnade att stärka och
klarlägga JO:s position.

I den allmänna diskussionen har berörts möjligheten att ge JO vissa
speciella befogenheter att ingripa i gången av ärenden, när för medborgaren
orimliga konsekvenser hotar. Utredningen har redovisat de problem som
kan vara förknippade med en sådan ordning. Enligt vår mening är detta
snarast ett ansvar för lagstiftarna, som bör söka undanröja sådana förhållanden.
Då det gäller fel och orimligheter i procedurer, kan JO på nuvarande
grunder agera medan sakbehandlingen alltjämt pågår. Det är emellertid
önskvärt, att riksdagen framhåller det angelägna i att JO känner sig ha stöd
för att framföra kritik mot olika rättsliga orimligheter, liksom att med
anledning därav göra framställningar till riksdagen. Att JO inte har
specialbefogenheter skall inte behöva hindra hans offentliga kritik.

Lagförklaring

Tanken har också framförts, att JO genom att begära lagtolkning skulle
kunna ge stärkt auktoritet för egna ingripanden och beslut. I realiteten skulle
detta förfarande likna det vid en eventuell författningsdomstol. För vår del
anser vi en sådan ordning vara ägnad att reducera lagstiftarnas ställning och
skjuta in en konstitutionellt ologisk auktoritet mellan riksdagen och dess
ombudsmän. Det är ett författningsteoretiskt misstag, när man på sina håll i
den högre byråkratin tror att lagtolkning är domstolars ensak. Skillnaden
mellan lagstiftande och dömande makt ligger däri att lagstiftarna inte får
ingripa i enskilda ärenden och behöriga procedurer. Däremot har lagstiftarna
rätt - och t. o. m. den obestridliga förhandsrätten - att tala om vad som
varit avsikten med en lag, och efter vilka riktlinjer tillämpningen skall ske.

Denna rätt har riksdagen ingen anledning att lämna ifrån sig till justitie- eller
regeringsråd. Skall någon form av lagförklaring framdeles diskuteras, bör
den ske genom att JO hänvänder sig till sin huvudman, den lagstiftande
församlingen.

Hemställan

Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslås

1. att riksdagen med avslag på förslag 1985/86:6 vad avser organisationsfrågan
beslutar att JO-ämbetet även fortsättningsvis skall ha flera

(fyra) ombudsmän och vara ansvarigt inför riksdagen på hittillsvarande
sätt,

2. att riksdagen godkänner bifogat förslag till instruktion för JO,

3. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om JO:s
befogenheter.

Stockholm den 20 november 1985
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Mot. 1985/86:173

Bil. till motion med anledning av Förs. 1985186:6 (JO-ämbetet)

Förslag till
Lag med instruktion för justitieombudsmannen

Nu gällande lag

Motionärernas förslag

1 §

Justitieombudsmännen har i den

fullgör sina åligganden.

2 §

Under ombudsmännens tillsyn under ombudsmännens tillsyn.

3 §

Ombudsmännen skall särskilt kommunala självstyrelsen utövas.

4 §

Ombudsmännen skall verka riksdagen eller regeringen.

5 §

Ombudsmännens tillsyn bedrives ombudsmännen finner påkallade.

6 § första stycket
Ombudsman avgör ärende

6 §

och ändamålsenlig rättstillämpning.

6 § andra stycket
Ombudsman får som särskild
åklagare väcka åtal mot befattningshavare
som genom att åsidosätta vad
som åligger honom i tjänsten eller
uppdraget har begått annan brottslig
gärning än tryckfrihetsbrott. Vid
prövning av fråga om åtal gäller 20
kap. 6 § och 7 § första och tredje
stycket rättegångsbalken.

7§

Ombudsman får som särskild
åklagare väcka åtal mot befattningshavare
som genom att åsidosätta vad
som åligger honom i tjänsten eller
uppdraget har begått annan brottslig
gärning än tryckfrihetsbrott. Har
ombudsman tagit upp ett ärende till
utredning och finns i ärendet anledning
anta, att sådant brott förövats,
som han äger åtala, skall tillämpas
vad som i fråga om brott som hör
under allmänt åtal finns stadgat i lag
rörande förundersökning, åtal och
åtalsunderlåtelse samt om allmän
åklagares befogenheter i övrigt.

22 § andra stycket andra meningen
I mål, som anhängiggjorts vid underrätt,
bör talan fullföljas till högsta
domstolen endast om synnerliga skäl
föranleder det.

Mot. 1985/86:173

Bil.

Nu gällande lag

6 § tredje stycket
Om befattningshavare genom

6 § fjärde stycket
Anser ombudsman det

Motionärernas förslag
8§

besluta om disciplinpåföljd.

Ombudsman får även till den som
har befogenhet att besluta om sådan
åtgärd göra anmälan i anledning av
fel i yrkesutövningen om återkallelse
eller begränsning av behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården
liksom om återkallelse av behörighet
att utöva veterinäryrket.

■ - om sådan åtgärd.

I ärende som ombudsman anmält,
skall tillfälle beredas honom att komplettera
egen utredning och yttra sig
över utredning som tillförts ärendet
av annan samt att närvara, om muntligt
förhör hålls. Vad som nu sagts
skall dock ej gälla ärende angående
avstängning.

7§

Har befattningshavare enligt vad
därom är föreskrivet sökt ändring
vid domstol i beslut som avses i
första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av ombudsman,
är denne ensam befattningshavarens
motpart i tvisten.

Vad i lag eller annan författning är
föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna

9§

Har myndighet meddelat beslut
mot befattningshavare i ärende om
tillämpningen av särskilda bestämmelser
för tjänstemän i lag eller
annan författning om disciplinansvar
eller om avskedande eller avstängning
från tjänsten på grund av brottslig
gärning eller tjänsteförseelse, får
ombudsman föra talan vid domstol
om ändring i beslutet. Detsamma
gäller i fråga om beslut mot hälsooch
sjukvårdspersonal samt veterinärer
rörande sådant särskilt disciplinansvar
som gäller för fel i yrkesutövningen
eller sådana behörighetsfrågor
som sägs i 8 § första stycket.
Närmare bestämmelser om sådan
talan meddelas i lag eller annan
författning.

Har befattningshavare enligt vad
därom är föreskrivet sökt ändring
vid domstol i beslut som avses i
första stycket och har beslutet tillkommit
efter anmälan av ombudsman
eller har även denne sökt ändring
i beslutet, är ombudsman befattningshavarens
motpart i tvisten och
ensam företrädare för det allmänna.

Vad i lag eller annan författning är
föreskrivet om arbetsgivare skall i
fråga om tvister som avses i denna

Mot. 1985/86:173

Bil.

Nu gällande lag

paragraf äga motsvarande tillämpning
på ombudsman.

Motionärernas förslag

paragraf äga motsvarande tillämpning
på ombudsman. Bestämmelserna
i 4 kap. 7 § och 5 kap. 1 § första
stycket lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister skall dock ej
tillämpas i fråga om tvist i vilken
ombudsman för talan.

8§

Ombudsman bör ej

9§

Om ombudsmans befogenhet ■

10 §

av särskilda skäl.

11 §

- föreskrivs i regeringsformen.

10 §

Ombudsman är skyldig i första stycket.

12 §

11 §

Ombudsmännen skall årligen senast
den 15 oktober tillställa riksdagen
en tryckt ämbetsberättelse avseende
tiden den 1 juli närmast föregående
år-den 30 juni innevarande år.
Berättelsen skall innehålla redogörelse
för de åtgärder som vidtagits
med stöd av 4 § och 6 § andra-fjärde
stycket och 7 § samt för andra viktigare
beslut som ombudsmännen har
meddelat. Berättelsen skall även
upptaga en översikt över verksamheten
i övrigt.

25 §

Samtidigt som ämbetsberättelse
skottet.

13 §

Ombudsmännen skall årligen senast
den 15 oktober tillställa riksdagen
en tryckt ämbetsberättelse avseende
tiden den 1 juli närmast föregående
år-den 30 juni innevarande år.
Berättelsen skall innehålla redogörelse
för de åtgärder som vidtagits
med stöd av 4 § och 7-9 §§ samt för
andra viktigare beslut som ombudsmännen
har meddelat. Berättelsen
skall även upptaga en översikt över
verksamheten i övrigt.

lämnas till konstitutionsut

12 § första och andra styckena
Om antalet ombudsmän föreskrives
i riksdagsordningen.

Den av ombudsmännen som riksdagen
valt till administrativ chef bestämmer
inriktningen i stort av verksamheten.

13 § första stycket första meningen 14 §

Ombudsmännen skall till gemensam expedition (ombudsmanna

expeditionen).

12 § tredje stycket
Varje ombudsman har fördelning av dessa.

Mot. 1985/86:173

Bil.

Nu gällande lag

13 § första stycket
andra och tredje meningarna
Vid denna är anställda en kanslichef
samt byråchefer och övriga
tjänstemän enligt personalförteckning.
I mån av behov och tillgång på
medel får ombudsmännen anlita annan
personal samt experter och sakkunniga.

Motionärernas förslag
15 §

Vid ombudsmannaexpeditionen är
anställda en kanslichef samt byråchefer
och övriga tjänstemän enligt
personalförteckning. I mån av behov
och tillgång på medel får ombudsmännen
anlita annan personal samt
experter och sakkunniga.

Mot. 1985/86:173

Bil.

13 § andra stycket
Kanslichefen skall under

13 § tredje stycket
I arbetsordning föreskrives

14 § första meningen
Den ombudsman som är administrativ
chef fastställer arbetsordning
och de allmänna föreskrifter i övrigt
som fordras för arbetet inom ombudsmannaexpeditionen
utöver
denna instruktion.

ombudsmännen erforderligt biträde.

- som skall gälla.

16 §

Den ombudsman som är administrativ
chef fastställer i samråd med
övriga ombudsmän arbetsordning
och de allmänna föreskrifter i övrigt
som fordras för arbetet inom ombudsmannaexpeditionen
utöver
denna instruktion.

27 J första stycket
Den ombudsman som rum med denne.

14 § andra och tredje meningarna

Han skall samråda samråd med JO-delegationen.

15 § 17 §

Den ombudsman som anställande av byråchef.

16 § 18 §

När den ombudsman detta till riksdagen.

19 §

Ombudsman får inte under sin
ämbetstid inneha eller utöva annat
ämbete.

17 § 20 §

Klagomål bör anföras klagoskrift inkommit dit.

18 § 21 §

Ar fråga, som överenskommelse med denne.

Avser klagomål befattningshavare
som är advokat och är den fråga som
väckts genom klagomålet sådan, att
den enligt 8 kap. 7 § fjärde stycket
rättegångsbalken kan prövas av

organ inom Sveriges advokatsam- 14

Nu gällande lag Motionärernas förslag Mot. 1985/86:173

fund, får ombudsman överlämna
klagomålet till samfundet för handläggning.

19 § 22 §

Ombudsman bör skyndsamt upptages till utredning.

20 §

Ombudsman bör ej

21 §

Ombudsman skall verkställa

När ombudsman enligt regeringsformens
föreskrifter begär upplysningar
och yttranden, får han förelägga
vite om högst 1 000 kronor.
Ombudsman får utdöma försuttet
vite.

Kan det misstänkas att befattningshavare
som sägs i 7 § gjort sig
skyldig till förseelse, för vilken disciplinpåföljd
bör åläggas, och kan
det befaras att skriftlig anmaning enligt
14 kap. 1 § första stycket lagen
(1976:600) om offentlig anställning ej
kan tillställas honom inom två år efter
förseelsen, får ombudsman utfärda
sådan anmaning. Anmaning som nu
har sagts gäller även som underrättelse
enligt 29 § lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m. fl.

23 §

att saken utredes.

När ombudsman är

24 §

- och andra ärenden.

När ombudsman enligt regeringsformens
föreskrifter begär upplysningar
och yttranden, får han förelägga
vite om högst 1 000 kronor.
Ombudsman får utdöma försuttet
vite. Vad nu sagts gäller ej när ombudsman
begär upplysningar vid förhör
under förundersökning.

Kan det misstänkas att befattningshavare
som omfattas av bestämmelserna
om disciplinansvar i lagen
(1976:600) om offentlig anställning
har gjort sig skyldig till förseelse, för
vilken disciplinpåföljd bör åläggas,
och kan det befaras att skriftlig anmaning
enligt 14 kap. 1 § första stycket
nämnda lag ej kan tillställas honom
inom två år efter förseelsen, får ombudsman
utfärda anmaning av motsvarande
innehåll. Vad som nu sagts
äger tillämpning även beträffande befattningshavare
som omfattas av bestämmelser
om disciplinansvar och
om anmaning i annan författning.
Kan det misstänkas att befattningshavare
som omfattas av bestämmelserna
om disciplinansvar i lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m. fl. har gjort
sig skyldig till förseelse, för vilken
disciplinpåföljd bör åläggas, och kan
det befaras att befattningshavaren ej
hinner erhålla underrättelse enligt
29 § nämnda lag inom tvä är efter
förseelsen, får ombudsman utfärda
anmaning med föreläggande för denne
att inom viss tid hos hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd svara på
vad ombudsman i anmaningen anför
mot honom.

- yttra sin mening.

Nu gällande lag

22 § första stycket
Ombudsman får uppdraga åt annan
att väcka och utföra åtal som han
har beslutat, dock ej åtal mot ledamot
av högsta domstolen eller regeringsrätten.

22 § andra stycket första meningen
Beslut att fullfölja talan till högsta
domstolen får ej fattas av annan än
ombudsman.

Motionärernas förslag
25 §

Ombudsman får uppdraga åt annan
att leda förundersökning som
ombudsmannen beslutat liksom att
väcka och utföra åtal som han beslutat,
dock ej när åtgärden avser ledamot
av högsta domstolen eller regeringsrätten.
Beslut att fullfölja talan i
högre rätt får ej fattas av annan än
ombudsman.

23 § 26 §

Ärende avgörs efter skäl föranleder det.

24 § 27 §

Diarier skall föras av annan orsak.

26 § 28 §

Ombudsmannaexpeditionen skall hållas som chefsombudsmannen

bestämmer.

29 §

Expedition skall utfärdas utan avgift
om ej särskild anledning föranleder
till annat.

Skall avgift utgå skall den bestämmas
med tillämpning av den avgiftslista,
som finns fogad till kungörelsen
(1964:618) om expeditionsavgift
m. m.

27 § andra stycket 30 §

Utöver vad som till ansökan ledig.

28 § 31 §

Om besvär över och dess verk.

Mot. 1985/86:173

Bil.

Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av ett

Motioner

Intressenter

Motioner