Skogsteknikerutbildningen i norra Sverige

Motion 1985/86:Jo606 Axel Andersson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Jo606

Axel Andersson m. fl. (s)
Skogsteknikerutbildningen i norra Sverige

Skogsteknikern är arbetsledaren som direkt påverkar skogsbrukets åtgärder
på alla områden. Yrkesmässigt är benämningarna många, beroende på vem
som är arbetsgivare och vilka de huvudsakliga arbetsuppgifterna är: kronojägare,
skogsvårdskonsulent, faktor och skogsinspektor är de vanligaste.

I skogsföretagens decentraliserade organisation har skogsteknikern en
ledande roll, med ansvar för den lokala förvaltningen av skogskapitalet och
genomförande av en ambitiös skogsvård. Därutöver har skogsteknikern det
direkta lokala ansvaret för arbetskraften i skogen. En annan och växande
arbetsuppgift är rådgivning till och aktivering av enskilda skogsägare.

Indirekt har alltså skogsteknikern ett stort ansvar för virkesförsörjningen
till den svenska skogsindustrin och därmed också för dess utveckling och
fortbestånd.

Bristen på skogstekniker är i dag mycket stor i norra Sverige; det är mycket
svårt att nyrekrytera vid pensionsavgångar. Denna brist kommer att bestå
under lång tid och har flera orsaker:

För det första visar åldersfördelningen inom skogsteknikerkåren på en
koncentration till åldersgrupperna 50 år och uppåt, beroende på att
utbildningen av tekniker nådde en kraftig topp under senare delen av
1950-talet.

För det andra har den fortgående rationaliseringen och omläggningen till
maskindrift medfört, att gruppen skogsförman blivit allt för smal för att
någon nämnvärd teknikerrekrytering skall kunna ske därifrån.

För det tredje ställer den aktuella industristrukturen i norra Sverige och
den höjda skogsvårdsambitionen krav på en hög och jämn aktivitet i det
norrländska skogsbruket. Dessutom har nya arbetsuppgifter tillkommit på
senare år, främst inom naturvårds- och fritidssektorn.

Sammantaget innebär detta att nyanställningsbehovet enbart hos de fyra
största skogsföretagen i norra Sverige (domänverket, SCA, MoDo och
Norrskog) för de närmaste 10 åren ligger på 25-30 skogstekniker årligen.

Granskas hela det norrländska skogsbrukets årsbehov av nyrekrytering
mer än fördubblas antalet. Ca 70-80 utbildningsplatser behövs för att
någorlunda svara mot det norrländska skogsbrukets behov.

Erforderliga 70-80 årligen utbildade skogstekniker skall ställas mot de 30
årliga utbildningsplatser som i dag finns i Bispgården, Jämtlands län, det
enda kvarvarande skoginstitutet norr om Dalälven.

I södra Sverige finns totalt 102 utbildningsplatser (förlagda till Värnamo,
Skinnskatteberg och Gammelkroppa).

Av främst redovisade åldersmässiga skäl är nyrekryteringsbehovet mest
akut inom de norrländska skogsbruket. Därför anser vi denna snedfördelning
av utbildningsplatserna felaktig, hämmande och direkt menlig för en
något så när godtagbar nyrekrytering av skogstekniker till Norrland, nu och i
framtiden.

Enligt vår mening bör en omfördelning av 40-50 utbildningsplatser ske
från skogsinstituten i södra Sverige till skogsinstitutet i Bispgården så snart
det är praktiskt möjligt med hänsyn till kursavslutning etc.

Hemställan

Mot bakgrund av det framförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet och omfattningen av en omfördelning av
antalet platser inom skogsteknikerutbildningen i Sverige från skogsinstituten
i södra Sverige till skogsinstitutet i Bispgården, Jämtlands
län.

Stockholm den 23 januari 1986
Axel Andersson (s)

Marianne Stålberg (s) Bo Forslund (s)

Rune Jonsson (s)

Mot. 1985/86
J06O6

4