Skogspolitiken

Motion 1985/86:Jo313 Karin Söder m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86: Jo313

Karin Söder m. fl. (c)
Skogspolitiken

Skogen är en naturresurs och det måste anses rimligt och riktigt att samhället
ställer vissa krav på hur en naturresurs förvaltas. Vi behöver därför en
skogsvårdslag.

Denna lag är det viktigaste administrativa styrmedlet. En genomgående
tendens i skogsvårdslagstiftningen, alltsedan vår första skogsvårdslag, har
varit att inte klart ange bestämda regler för vad som är straffbart och vad
som är tillåtet. I stället har lagen utnyttjats för att mera ange normer för
vad som med hänsyn till både individens och samhällets intressen borde
vara ett rationellt handlande.

Vaije ny lag har blivit mera reglerande än föregångaren. Det ekonomiska
handlingsutrymmet har därmed blivit allt mindre för skogsägaren. Handlingsutrymmet
har inskränkts på två sätt. Dels har föreskrifterna blivit
mera detaljerade, dels har nya områden för reglering och hänsynstagande
tillförts. Erfarenheten har visat att den nuvarande formen med en ramlag
inte är lämplig.

Den nu gällande, 1979 års skogsvårdslag, är uppbyggd i tre steg, lag—
förordning-föreskrift. Lagen som är antagen av riksdagen är mycket
allmänt hållen och ger utrymme för betydande tolkningsfrihet. Förordningen,
som är utarbetad av skogsstyrelsen och antagen av regeringen är på
vissa punkter mera preciserad medan den på andra och mera väsentliga ger
skogsstyrelsen frihet att tolka lagen.

Det egentliga regelverket som anger en skogsägares handlingsutrymme
finns i föreskrifterna. Dessa är utarbetade och antagna av skogsstyrelsen.
Denna uppbyggnad innebär att riksdagen, som är den enligt grundlagen
lagstiftande instansen, i realiteten har överlämnat utformningen av innehållet
i lagen till den lagtillämpande myndigheten.

Föreskrifterna till skogsvårdslagen har i många fall fått en sådan utformning
att det krävs specialistkunskaper för att tolka dem. Det gör att den
enskilde skogsägaren utan fackmannahjälp har små möjligheter att ifrågasätta
skogsvårdsmyndighetens besked.

Av en lagstiftning bör man kräva att varje medborgare som berörs av
lagstiftningen själv skall kunna avgöra om han bryter mot lagen. Så som
föreskrifterna till skogsvårdslagen nu har blivit utformade uppfyller inte
skogsvårdslagen dessa elementära krav.

I den lag vi behöver har man dock anledning att kräva att riksdagen mera
klart tar ställning till samhällets minimikrav och därmed till vad som är
tillåtet och vad som är förbjudet. På så sätt får den lagtillämpande myndig

Mot.

1985/86

Jo313-315

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr Jo313-315

heten också mindre tolkningsutrymme. Därigenom tvingas det dessutom
fram mera bestående normer.

Den sammanblandning som nu sker av lag och anvisningar om vad som
är lämpligt är principiellt betänklig. Föreskrifternas utpräglade specialistkaraktär
förstärker betänkligheterna. En skogsägare skall klart kunna utläsa
vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Lagen skall ange ramar
inom vilka han har att hålla sig. Dessa ramar får inte vara för snävt tilltagna
och lagen skall inte få utnyttjas för att genom föreskrifter ange var inom
ramarna skogsägarna bör hålla sig. Vi måste klart skilja mellan lag och
skötselanvisningar. Myndigheten skall inte luta sig mot lagen när det
egentligen är ett råd man ger.

Det finns också all anledning att rensa ut vissa bestämmelser som
tillkommit under senare år. Hit hör den skyldighet att slutavverka, som
infördes våren 1983. Det är väsentligt att en skogsägare har möjlighet att
utnyttja den mycket höga värdetillväxt som finns i ett bestånds naturliga
slutålder. Dessutom skall han ha ett rimligt företagsekonomiskt handlingsutrymme.

Uppföljningen av lagparagrafen är dessutom utomordentligt svår och
den slår mycket olika beroende på vilket skogstillstånd man har. Sådana
pålagor skall vi inte ha.

En annan lagparagraf som snarast bör utmönstras är föreskriften om
obligatoriska skogsbruksplaner. Behovet av en skogsbruksplan och kravet
på detaljeringsgrad är mycket olika för olika skogsägare.

En översyn bör snarast göras av skogsvårdslagstiftningen. Inriktningen
bör då vara dels att förenkla och mönstra ut områden som inte kräver
lagreglering, dels att i lagen klart ange vad som är straffbart och vad som är
tillåtet. Lagen bör utformas så att föreskrifter utfärdade av den lagtillämpande
myndigheten inte behövs.

Skogsvårdsavgiften

Centern har i motioner till de senaste årens riksmöten krävt att skogsvårdsavgiften
tas bort och att de skogliga bidragen med undantag för de
som har regionalpolitisk karaktär avskaffas. Motionerna har dock inte fått
stöd från övriga partier. Däremot har motionerna vunnit en bred uppslutning
bland skogsägare och bland människor verksamma inom skogsnäringen
som i sitt praktiska arbete ser hur det nuvarande systemet verkar.

Skogsvårdsavgiften har från att ha varit en skäligen betydelselös avgift
kommit att framstå som en djupt orättvis och betungande skatt som alltmera
fått karaktären av en oskälig punktskatt på skogsbruket. Den är också
ett medel för en statlig byråkrati att transferera pengar mellan olika skogsägare
på ett sätt som inte är till gagn för skogsnäringen som helhet.

Uttaget av skogsvårdsavgift har varierat på nedanstående sätt:

Mot. 1985/86

Jo313

2

Inkomstår	Uttag promille	Belopp milj. kr.
1974	0,9	12
1979	9,9	18
1980	10*	148
1981	4,5	252
1982	5,5	308
1983	5	280
1984	6,5**	365
1985	8	450
1986	8	450

* För inkomståret 1980 var uttaget från enskilda 10 °/oo och från övriga 3 °/00
** Avgiftsuttaget höjdes till 8 °/00 från 1 juli 1984.

Uttaget av skogsvårdsavgift har således från inkomståret 1974 till inkomståret
1985 höjts med 3 750%. Ingen annan skatt torde ha höjts i tillnärmelsevis
samma grad. Den kraftiga ökningen av avgifterna beror då dels på
kraftigt ökad uttagsprocent, dels på stora höjningar av taxeringsvärdena.

Uttaget av 450 milj. kr. fördelar sig på landsdelar enligt följande:

	Skogsvårdsavgift
	Milj. kr. Kr./ha
Norrland	115 8,73
Svealand	131 24,52
Götaland	202 41,56

Reglerna för användningen av skogsvårdsavgiften har successivt ändrats.
Genom 1979 års skogspolitiska beslut lade riksdagen fast att medlen som
inflyter i huvudsak bör användas för sådana ändamål som är till nytta för
skogsbruket som sådant eller på sådant sätt att alla skogsägare kan få del
av dem.

Detta beslut fick en principiell ändring genom riksdagens beslut med
anledning av proposition 1983/84:40, då avgiftsuttaget höjdes till 8 °/oo. Då
släpptes nämligen principen att skogsvårdsavgiften endast får användas för
bidrag som är tillgängliga för alla skogsägare.

Nu används skogsvårdsavgiftsmedel för att finansiera alla bidrag inom
det skogliga stödområdet, alltså även bidrag av rent regionalpolitisk karaktär.
Skogsbruket är därmed den enda näringsgren som själv får betala de
regionalpolitiska bidragen till näringen. En sådan särbehandling av skogsbruket
är inte motiverad. Centern har också reserverat sig mot det nämnda
riksdagsbeslutet.

Genom detta riksdagsbeslut ändrades också indirekt vissa principer för
avräkning av anslaget för byggande av skogsbilvägar. Det har ansetts att
skogsbruket skall ha en kollektiv restitution av drivmedelsskatt för drivmedel
som förbrukas på enskilda skogsbilvägar till vilka statsbidrag icke
har utgått. Anslaget till byggande av skogsbilvägar har till väsentlig del
finansierats genom en sådan informell avräkning av drivmedelsskatt.

Man kan därför hävda att skogsbruket får betala dessa anslag två gånger.
Man får göra det dels genom drivmedelsskatt, dels genom skogsvårdsavgiften.

Mot. 1985/86

Jo313

3

tl Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr Jo313-315

Den exakta användningen av skogsvårdsavgiftsmedlen redovisas inte
för riksdagen, men av tillgängliga uppgifter framgår att endast ca 25 milj.
kr. används för sådana ändamål som kan anses vara till nytta för skogsbruket
som sådant. Det är t. ex. anslag till forskning och skogsfröplantager.
När skogsvårdsavgiften tas bort kan näringen själv svara för finansieringen
av dessa kostnader genom avtal med staten enligt den modell som tillämpas
för andra liknande ändamål.

Vissa anslag finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel trots att ändamålet
knappast är en skogsnäringens angelägenhet, men i huvudsak används
resterande skogsvårdsavgiftsmedel för finansiering av olika skogliga bidrag
och för finansiering av den omfattande byråkrati som krävs för
fördelning av medlen. En inte obetydlig del av avgiftsuttaget går också som
skatt direkt till statskassan. Denna andel ökar väsentligt i årets budgetproposition
där bidragsbeloppen minskar, samtidigt som uttagsprocenten för
skogsvårdsavgiften bibehålls.

I proposition 1985/86:100 har föreslagits att under D 6. Bidrag till skogsvård
för budgetåret 1986/87 statsbidrag beviljas med sammanlagt högst
226,5 milj. kr. och att ett förslagsanslag anvisas av 290 milj. kr. Bidragen
utgår för följande bidragsslag:

1. Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet

2. Skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd

3. Dikning

4. Ädellövskogsbruk

5. Översiktliga skogsinventeringar.

Därutöver föreslås ett förslagsanslag för byggande av skogsvägar med 50
milj. kr.

Av de ovan uppräknade bidragsslagen får ”Särskilda skogsvårdsåtgärder
inom det skogliga stödområdet” i huvudsak anses vara ett bidrag av
rent regionalpolitisk karaktär. Det skall då enligt centerns uppfattning
finansieras genom statsmedel som inte speciellt belastar näringen.

Ädellövskogsbruk syftar till att bevara ett landskap som höjer det rekreativa
värdet för alla medborgare. Det är inte en angelägenhet av speciellt
värde för skogsbruket och bidrag för detta ändamål får därför ses som
ett allmänt anslag för naturvårdande ändamål och bör följaktligen inte
räknas av mot skogsvårdsavgiften.

Anslaget för översiktliga skogsinventeringar används egentligen för att
finansiera planläggning på sådana fastigheter där skogsägaren inte vill eller
behöver lösa ut skogsbruksplaner. Anslaget kan också anses användas för
att finansiera en planläggningsnivå som inte är i skogsägarnas intresse utan
har intresse främst ur myndighetssynpunkt. De översiktliga skogsin venteringarna
är över huvud taget ett myndighetsintresse för att kunna följa upp
att skogsvårdslagen efterlevs. De är inte ett skogsägarintresse och bör
därför egentligen inte räknas in bland skogliga bidrag och än mindre räknas
av mot skogsvårdsavgiftsmedel.

På en skatt måste man ställa vissa elementära krav såsom att den slår
någorlunda rättvist och tas ut efter bärkraft. Dessa krav uppfyller inte
skogsvårdsavgiften. När skogsvårdsavgiften utgjorde 0,9 °/oo av ett mycket
lägre skogsbruksvärde hade dessa krav mindre betydelse, men med den

Mot. 1985/86

Jo313

4

höjd skogsvårdsavgiften nu har är den en pålaga av stor ekonomisk betydelse
och då måste kraven på ett rättvist uttag finnas.

Skogsbruksvärdena liksom fastighetstaxeringen som helhet bygger på en
marknadsvärdenivå och inte på ett avkastningsvärde. Vid förarbetet till
fastighetstaxeringen delades landet in i ett antal geografiska områden där
värdet skulle relateras till köpeskillingsnivån.

Eftersom efterfrågan på fastigheter varierade i olika delar av landet kom
också köpeskillingsnivån att variera mycket. Detta kan exemplifieras med
att i Småland där skogsbruksvärdena är högst är marknadsvärdet i förhållande
till avkastningsvärdet dubbelt så högt som i Dalarna där detta förhållande
är lägst. Detta leder till helt orimliga relationer för uttaget av skogsvårdsavgift.

Mellan enskilda fastigheter varierar skogsbruksvärdena mycket även vid
likartat skogstillstånd. En orsak till detta är att underlaget för bestämmande
av skogsbruksvärde är bristfälligt. Det bästa underlaget finns på de
fastigheter som har en relativt ny skogsbruksplan. Enligt virkesförsöijningsutredningen
fanns då utredningen gjordes skogsbruksplan på mindre
än 30% av antalet fastigheter och hälften av planerna var mer än 10 år
gamla. När de nuvarande skogsbruksvärdena sattes fanns det ännu färre
planer.

Finns det inte en någorlunda aktuell plan får åsättandet av skogsbruksvärdet
anses vara en ren gissning. Av ovanstående siffror framgår då att
skogsbruksvärdena har satts genom gissning i 85-90% av fallen.

Även en skogsbruksplan innehåller ett stort mått av skönsmässig bedömning
och felmarginalen är betydande. Skogsbruksvärdet är heller inte
direkt relaterat till avverkningsmöjligheten utan är i stället beroende av
virkesförrådet och grovskogsprocenten.

Skogsstyrelsen undersökte på jordbruksdepartementets uppdrag hösten
1983 skogsbruksvärdets relation till avverkningsmöjligheten. Skogsstyrelsen
konstaterar i sin PM ”att precisionen när det gäller fastställande av ett
rättvisande taxeringsvärde i många fall är mycket låg.”

Skogsvårdsavgiften slår, som framgår av ovanstående, mycket olika
mellan olika delar av landet och mellan olika fastigheter. Det är inte svårt
att finna exempel där ett uttag av 8 °/oo skogsvårdsavgift betyder att mellan
hälften och en tredjedel av nettot från den lämpliga årliga avverkningen går
åt för att betala skogsvårdsavgiften. Nettot är då beräknat före kapitalkostnader
och skogsvårdskostnader. Eftersom skogsbruksvärdena är speciellt
höga i Smålandslänen är det där särskilt ogynnsamma exempel är vanligast.

Om man bortser från bidragen för särskilda åtgärder inom stödområdet
där förhållandena kan vara annorlunda kan bidragen utnyttjas främst av
den skogsägare som har ett dåligt skogstillstånd och inte har skött sin
fastighet på ett sätt som överensstämmer med intentionerna i skogsvårdslagen.
Den som har en välskött fastighet har små möjligheter att få några
bidrag. Samtidigt får den skogsägare som har skött sin skog väl betala
högre skogsvårdsavgift eftersom han har ett högre skogsbruksvärde.

Bidragssystemet innebär alltså en överföring av pengar från den skötsamme
till den som inte har skött sin skog om man ser till samma geografis

Mot. 1985/86

Jo313

5

ka område. Ett sådant förhållande måste anses mycket betänkligt ur principiell
synpunkt.

Så som det skogliga bidragssystemet nu visat sig fungera är det för
skogsbruket bättre att skogsvårdsavgiften och samtliga bidragsformer med
undantag av sådana som är av regionalpolitisk karaktär avvecklas. Skogsbruket
bör liksom tidigare kollektivt erhålla restitution av drivmedelsskatt
för den del som förbrukas på vägar till vilka det inte har utgått statsbidrag.
Bidrag för byggande av skogsbilvägar har ansetts vara en lämplig form av
sådan restitution och bör därför bestå.

Skogsbruket skall i princip vara självfinansierat. I detta bör då också
ligga att skogsbruket inte skall svara för andra kostnader än andra näringar
gör.

Skogsbruket i övre Norrlands inland behöver av regionalpolitiska skäl
ett stöd men detta stöd skall finansieras av budgetmedel som annat regionalpolitisk!
stöd och inte belasta skogsägarkollektivet i andra delar av
landet. Anslagen för det regionalpolitiska stödet till skogsbruket förutsätts
därför i sin helhet finansieras av budgetmedel.

Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen kräva en översyn av
skogsvårdslagen med uppgift dels att minska lagens karaktär av
ramlag, dels att minska området för lagreglering på sätt som angetts i
motionen,

2. att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften skall upphöra
fr. o. m. den 30 juni 1986,1

3. att riksdagen beslutar att bidragsformerna 2, 3 och 5 under D 6
i proposition 1985/86:100 avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1986 och att
anslag följaktligen inte beviljas för dessa bidragsändamål,

4. att riksdagen beslutar att anvisa ett förslagsanslag om 62,5 milj.
kr. under D 6 för särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga
stödområdet och för ädellövsskogsbruk,

5. att riksdagen beslutar att skogsstyrelsen får i uppdrag att snarast
göra en översyn av möjligheterna till personalminskning vid
styrelsen och skogsvårdsstyrelserna när det skogliga bidragssystemet
tas bort,

6. att riksdagen beslutar att uppdra åt regeringen att uppta förhandlingar
med representanter för skogsägarna och skogsindustrin
hur för skogsbruket gemensamma angelägenheter fortsättningsvis
skall finansieras,

Mot. 1985/86

Jo313

1 1985/86: Sk326.

6

7. att riksdagen beslutar att i övrigt ge regeringen till känna vad Mot. 1985/86

som anförts i motionen om skogspolitiken. Jo313

Stockholm den 27 januari 1986

Karin Söder (c)

Anders Dahlgren (c)

Nils G. Åsling (c)

Kjell A. Mattsson (c)

Gunilla André (c)

Karl Erik Olsson (c)

Gunnar Björk (c)
i Gävle

Olof Johansson (c)
Gunnel Jonäng (c)

Bertil Fiskesjö (c)

P.-O. Eriksson (c)

Britta Hammarbacken (c)