Skogen som naturresurs

Motion 1986/87:Jo314 Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Jo314

Lars Werner m. fl. (vpk)
Skogen som naturresurs

Skogens värde som naturresurs och råvarukälla gör att skogsbruk är fyllt av
konflikter. Konflikterna kan bara lösas med politiska beslut. Endast genom
att se skogen som en levande miljö, med en mångfald av växt- och djurarter
med oersättliga genetiska resurser, kan vi fullgöra vår uppgift och ta vårt
ansvar inför kommande generationer. Skogen är en nyttighet och en tillgång
för oss alla. Användningen av skogen måste planeras utifrån samhällets
behov och en ekologisk grundsyn. Detta är grunden för vår helhetssyn på
skogspolitiken.

Skogen hörnsten i svensk ekonomi

Skogsnäringen — skogsbruk och skogsindustri - är en hörnsten i svensk
ekonomi. 50000 årsanställda arbetar i skogsbruket och 113000 i skogsindustrin
varav 53 000 inom massa- och pappersindustrin. Runt 70 000 personer är
dessutom anställda i servicenäringar som betjänar skogsbruk och skogsindustri.
Skogsindustrin sysselsätter således direkt och indirekt 235 000 personer.
På grund av sin lokalisering har skogsindustrin stor betydelse för den
regionala balansen — inte minst i skogslänen och i glesbygderna.

Skogsindustrin producerade 1985 varor till ett värde av ca 75 miljarder
kronor. Exporten uppgick till 47 miljarder kronor och importen av insatsvaror,
råvaror etc. till 9 miljarder kronor. Det innebär att skogsindustrin gav ett
nettotillskott till den svenska handelsbalansen på 38 miljarder kronor. Ingen
annan bransch kan tillnärmelsevis uppvisa ett sådant resultat.

Den största delen av skogen och skogsmarken måste skötas och brukas för
att ge virke. Det är en självklar utgångspunkt också för naturvårdsdiskussionen.

De luftföroreningar som förstör skogar, mark och vatten — och dessutom
orsakar omfattande skador av annat slag - är ett ökande hot som måste
avvärjas. Försurningen upphör inte av sig själv — den måste stoppas. I en
helhetssyn på skogen och skogspolitiken måste enligt vpk ingå en rad
åtgärder mot föroreningarna. Det finns inget annat alternativ om vi inte skall
gå mot en ödesdiger utveckling där en av landets viktigaste basnäringar
kommer att slås ut.

Skogen som råvara

Skogens förmåga att producera virke skall tas till vara på långsiktigt bästa
möjliga sätt. Skogar som i dag anläggs kommer att skördas om ungefär

1 * Riksdagen 1986187.3 sami. Nr Jo312-315

hundra år. Vi kan knappast veta exakt vad skogarna kommer att användas till
i en så avlägsen framtid. Men att de kommer att vara till nytta på ett eller
annat sätt kan vi vara förvissade om. Därför bör den produktionsinriktning
som väljs ge så stor valfrihet som möjligt för dem som skall skörda den skog vi
anlägger i dag.

Vpk anser att detta bl. a. innebär att produktionen skall inriktas på virke av
hög kvalitet. Det betyder bl. a. att omloppstiderna för barrträd måste ökas.

Sverige har genom olika internationella konventioner förbundit sig att
skydda hotade arter och naturmiljöer. Trots detta är i dag ett stort antal arter
hotade eller på väg att utrotas på grund av luftföroreningar och skogsbrukets
inriktning. Vpk kräver ett skogsbruk som garanterar alla växt- och djurarters
överlevnad. Varje art kanske inte kan bevaras på varje plats där den
förekommer i dag, däremot får den mänskliga verksamheten inte leda till att
arter slås ut över större områden genom storskaliga förändringar.

Vpk arbetar för en långsiktig, balanserad hushållning och ett ståndortsanpassat
skogsbruk. Dagens skogsbruk arbetar i vissa avseenden mot de
naturgivna förutsättningarna. Man strävar t. ex. efter att odla rena barrbestånd
även på marker där den naturliga skogstypen är blandskog eller
lövskog. Ett ståndortsanpassat skogsbruk arbetar i större utsträckning med
naturen. Markens förmåga att producera virke kan utnyttjas bättre.

Virkesförrådet växer i dag. Det finns skäl för att det bör fortsätta att
tillväxa, bl. a. talar de ovan nämnda kvalitetsaspekterna för att det vore
rimligt. Även med detta som mål borde det vara möjligt att något öka dagens
virkesuttag, som ligger på ca 60 miljoner m3. Virkesförrådet är troligen
relativt större i södra Sverige än i norra delarna av landet. Risken för
konflikter med friluftsliv och andra intressen kan därmed komma att öka i
takt med större avverkningar i södra Sverige.

Skogsvården

Den snabba mekaniseringen av skogsarbetet har haft negativa effekter på
flera sätt. Strävan efter höga vinster har lett till att maskinerna tagit över
avverkningsarbetet inom storskogsbruket. Många arbeten har försvunnit.
Skogsvården har eftersatts. För vården av skog finns ännu inte samma
högmekaniserade lösningar, utan man är mer hänvisad till manuella metoder.

Vissa typer av markberedning ökar riskerna för näringsutlakning och - på
sikt — utarmning av skogsmarken. Hyggesplöjning innebär allvarliga risker
och bör förbjudas. I lägen där så radikala metoder krävs för att få upp ny skog
bör kalhyggesbruk inte bedrivas. Även hyggesharvning, som har blivit en
allmänt använd metod, innebär risker för näringsutlakning. Hyggesbränning
kan i vissa fall vara att föredra framför harvning. Högläggning torde i många
sammanhang vara den markberedningsmetod som ger relativt små ingrepp i
förhållande till effekten. Skyddsdikning bör liksom skogsdikning göras
tillståndspliktig. Det är i praktiken svårt att sätta en klar gräns mellan
skyddsdikning och skogsdikning. Skyddsdikning kan påverka miljön lika
mycket som skogsdikning, och begreppet borde helt kunna avskaffas.

Planteringsmaskiner har redan introducerats. Orsaken är oftast att man

Mot. 1986/87

Jo314

4

vill minska kostnaderna för arbetskraft. På kort sikt ökar lönsamheten - till
priset av försämrad skogsvård.

Satsa på ett mer småskaligt skogsbruk

Det är fullt möjligt att variera markberedningsmetoder och välja trädslag och
typ av plantor efter de lokala ståndortsförhållandena inom ett och samma
hygge. Därmed kan virkesavkastningen också höjas. Detta kräver att ett
sådant skogsbruk prioriteras framför de storskaliga metoder som dominerar i
dag. Naturvården skulle tjäna på detta. Om man utgår från de lokala
förutsättningarna, bl. a. när man väljer trädslag, minskar man risken för ett
helt likriktat skogslandskap. Omsorgsfull planering och en utvecklad biologisk
kunskap område för område möjliggör ökade naturvårdshänsyn liksom
att arbetstillfällen inom skogsbruket kan bli fler.

Kemikalieanvändningen måste upphöra

Vpk har sedan början av 1970-talet agerat i riksdagen, i kommuner och
genom enskilda medlemmar i miljörörelsen för ett totalförbud mot gift- och
kemikalieanvändningen i skogen. Sedan 1984 finns ett förbud mot kemisk
lövslybekämpning på skogsmark. Skogsstyrelserna kan ge dispens från
förbudet, kommunerna kan å sin sida besluta att dispens inte får ges inom den
egna kommunen. Många kommuner har utnyttjat sin rätt att förhindra
dispens, och kemisk bekämpning av lövsly har alltmer mist sin betydelse.
Den kraftigt ökade mekaniska röjningen under de senaste åren kan ses som
ett tecken på att skogsbruket i praktiken har accepterat detta. Det finns,
liksom tidigare, all anledning att ta ifrån skogsstyrelserna möjligheten att ge
dispens för att undanröja varje tvivel om att giftspridning inte skall
förekomma.

Aven om stora ansträngningar görs för att minska farliga utsläpp så
kommer luftföroreningar inom överskådlig tid (svavel, kväve, kolväten
m. m.) att drabba marken, vattnet och träden direki,. Skogsgödsling med
kemikalier förvärrar situationen och är ett skadligt och onödigt tillskott som
inte kan accepteras.

Skogsbruket skapar ofta självt genom sina metoder gynnsamma betingelser
för insektsangrepp. Metoderna måste förändras så att massangrepp av
insekter förhindras.

Storleken på kalhyggen skall begränsas

Kalhyggesbruket som föryngringsmetod har fungerat dåligt under de senaste
20 åren. En stor del av föryngringarna klarar inte de minimikrav som
skogsvårdslagen ställer. Det lägsta plantantal som tillåts är mellan 1 500 och
2 000 per ha (beroende på markens bördighet och trädslag.) Ännu vid mitten
av 1960-talet klarade åtta av tio planteringar den gränsen. I dag är bara sex av
tio godkända. Utvecklingen är densamma för självföryngringarna. Fem av
tio är godkända, mot åtta av tio på 1950-talet.

I genomsnitt står det bara hälften så många barrplantor per ha på dagens
hyggen som det gjorde för 30 år sedan. På vart tionde hygge har inga som
helst åtgärder för föryngring vidtagits ännu fem år efter avverkningen. Det

Mot. 1986/87

Jo314

5

finns närmare 200000 ha hyggen i landet som har legat kala i mer än tio år.

Kalhyggestekniken måste bättre än nu anpassas till naturen i varje enskilt
fall. Hyggesstorleken måste begränsas.

Helträdsutnyttjandet måste minska. Genom att hela trädets biomassa tas
bort sugs marken ut på näringsämnen och humusbildande ämnen. Helträdsutnyttjande
påverkar alltför drastiskt det biologiska kretsloppet. Definitionsmässigt
måste markens produktionsförmåga minska om näringsämnen
ständigt försvinner ur systemet utan att nya tillförs. En försöksverksamhet
bör inledas för att undersöka effekterna av att tillföra bark, sågverksavfall
och aska från eldning med flis, ved och sågverksavfall. En förutsättning för
detta är att eldningen inte har skett tillsammans med andra ämnen.

Högsta tillåtna areal för Pinus contorta

Experimentet med inplantering av contortatall innebär risker och är direkt
olämpligt i fjällnära områden. Satsningar i andra länder på främmande
trädslag har visat att parasitangrepp med förödande skador som följd kan
uppstå upp till 120 år efter introduktion av arten i stor skala. En plan för
högsta tillåtna areal av bl. a. contorta måste slås fast för de närmaste 50 åren.
Under perioden skall effekterna på marktillstånd, fauna och flora undersökas.

I dag finns i Sverige contorta på 250000 ha och ca 30000 ha ytterligare
planteras årligen. Planteringen bör successivt minska fram till dess högsta
tillåtna areal har uppnåtts.

Lövinblandning och bevarande av lövinslag är positivt

Även om försurnings- och skogsdödsproblem inte kan lösas genom en
storsatsning på björk och andra lövträd är problemen i dag så akuta att alla
positiva insatser måste göras. Sveriges skogsvårdsförbund säger att skogsägare
i försurningsdrabbade områden bör överväga en större lövinblandning vid
anläggandet av ny skog.

Erfarenheter från Västtyskland har visat att lövträd är mindre känsliga för
luftföroreningar än barrträd. Även i DDR har man kommit till samma
resultat och beslutat upphöra med plantering av gran.

Björkved väger mer än granved. Trots att detta är en viktig positiv skillnad
när virket används till massa eller som energiråvara döljs detta genom att
skogsbruket använder volymmått.

En undersökning som utförts som examensarbete vid skogshögskolan 1985
visar att vårtbjörk gav lika hög volymavkastning (torrsubstans) som gran.
Medeltillväxten var för björken 8 m3 per år och hektar och 9 m3 per år och
hektar för gran. Om det i försöket gällt förädlat material skulle resultatet
sannolikt ha varit ännu gynnsammare till vårtbjörkens fördel. Undersökningen
”Björkens möjligheter vid skogsodling i Norrland” visar alltså det
realistiska att se på björken som ekonomiskt intressant ur skogspolitisk
synvinkel.

Mot. 1986/87

Jo314

6

5:3-bidragetbort - pengarna i stället till röjning och
hjälpplantering

5:3-bidraget har blivit en symbolfråga ur naturvårdssynpunkt. Bidraget har
till största delen gått till norra delarna av landet och har där inte varit
kontroversiellt. Konflikten gäller södra Sverige där varje minskning av
lövskogs- och biandskogsarealen är ytterligare steg i en process som har
pågått under mycket lång tid. Det handlar här om den biologiska mångfalden
och tillgången på lokaler för djur och växter med alltmer krympande
möjligheter att fortleva - markerna är där mer värdefulla som igenväxande
”skräpskogar” än de skulle vara om man avverkade och planterade gran på
dem.

För Norrland har bidraget fungerat som ett i praktiken icke oväsentligt
regionalt stöd. Motsvarande måste även i fortsättningen komma Norrland till
del för att kompensera sysselsättnings- och råvarueffekter när 5:3-bidraget
slopas. Vi föreslår att anslaget ”Skogsodling efter avverkning av lågproducerande
bestånd m. m.” avskaffas och att medlen som finns upptagna under
anslaget i stället används för röjning och hjälpplantering.

Det behövs en naturvårdsstrategi

För att samordna skyddet av hotade arter, unika naturområden och områden
med representativ natur behövs en samordnad, landsomfattande naturvårdsstrategi
som kan fungera som underlag för en rangordning av skyddsinsatserna.

En totalinventering bör därför slutföras med hjälp av underlag från länens
naturvårdsplaner, naturvårdsverkets och skogsstyrelsens urskogsinventering
samt utredningen om naturtyper i Norden. De områden som efter en
totalinventering anses skyddsvärda måste garanteras skydd för framtiden.

Helhetssyn

Skogspolitiken måste vila på en helhetssyn på skogen som en levande
naturresurs.

Produktionsförmågan hos skogens ekosystem måste vidmakthållas och
förbättras. Detta betyder bl. a. att marken inte får utnyttjas hårdare än att de
naturliga processerna kan ersätta de näringsämnen som förs bort med virket.

Skogen är inte bara råvarukälla. Skogen ger oss också bär, svamp och vilt.
Skogen fungerar som friluftsmiljö och har stor betydelse för rennäringen.
Alla dessa värden och anspråk på skogen måste inom skogspolitikens ram
vägas samman med virkesproduktionen och anpassas till varandra, så att
skogen brukas - utan att förbrukas — till största möjliga långsiktiga
samhällsnytta.

Detta synsätt kom klart till uttryck i en vpk-riksdagsmotion redan 1979
genom ett förslag till en portalparagraf i skogsvårdslagen. Vpk:s förslag till
§ 1 i lagen löd:

Skogsmark med därpå växande mark skog är en tillgång, som skall
skyddas, vårdas och skötas så att den varaktigt ger människor, djur och
växter en god miljö och en med hänsyn till markens produktionsförmåga och

Mot. 1986/87

Jo314

7

övriga allmänna intressen hög avkastning av virke och andra nyttigheter.
Den är en tillgång för alla enligt allemansrätten.

Skogsvårdslagens s. k. portalparagraf har i dag inte ovanstående formulering
eller innehåll. Lagen måste tydligare än som i dag är fallet beskriva
skogen som en mångsidig resurs, där hänsynen till bevarandet av arter och
ekosystem och människors behov av rekreation är minst lika viktiga som
ekonomiska aspekter.

Vpk anser att skogsvårdslagen skall garantera såväl skydd, vård, skötsel
som avkastning av virke och andra nyttigheter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen begär en ändring av skogsvårdslagens
portalparagraf i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot
skogsgödsling med kemikalier,

3. att riksdagen hos regeringen begär en revidering av skogsstyrelsens
instruktion i syfte att främja varsammare markberedning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om försöksverksamhet
med skogsgödsling med avfall från sågverksindustrin m.m.,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till begränsningar av
kalhyggen,

6. att riksdagen hos regeringen begär en plan gällande största
tillåtna areal för främmande trädslag typ Pinus contorta,

7. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att framför allt i
södra Sverige bevara lövdominerade skogar och att inblandning av
främst björk i gran- och tallskogar bevaras,

8. att riksdagen beslutar

a) att under bilaga 11, D 6. Bidrag till skogsvård m. m., rubriken
skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd utgår samt
ersätts av ett anslag till skogsgallring och hjälpplantering,

b) att det anslag som finns upptaget under D 6. Bidrag till skogsvård
m. m. avseende skogsodling efter avverkning av lågproducerande
bestånd skall överföras till det nya anslaget Skogsgallring och hjälpplantering,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
inventeringen av skyddsvärda naturområden snarast skall slutföras
samt att riksdagen därefter föreläggs förslag om framtida skydd för
dessa områden.

Stockholm den 27 januari 1987

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Inga Lantz (vpk)

Jan Jennehag (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
Oswald Söderqvist (vpk)

Mot. 1986/87

Jo314

8