Sanktioner mot miljöbrott
Motion 1986/87:Jo789 Sven Munke (m)
Motion till riksdagen
1986/87: Jo789
Sven Munke (m)
Sanktioner mot miljöbrott
Den som vill driva miljöfarlig verksamhet måste få verksamheten prövad
och godkänd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Därvid bestämmer
koncessionsnämnden bl. a. storleken på tillåtna utsläpp till luft och vatten.
Nämnden bestämmer också gränsvärden för buller och liknande effekter
av verksamheten.
Om ett företag bryter mot koncessionsnämndens beslut och bullrar
och/eller förorenar mer än tillståndet medger kan den ansvarige företagsledaren
(verkställande direktören, platschefen etc.) dömas till böter och/eller
fängelse för brott mot miljöskyddlagen. Maximistraffet är för närvarande
två års fängelse. För en fällande dom krävs att uppsåt eller oaktsamhet
styrks.
Hittills har ytterst få fallande domar avkunnats för brott mot miljöskyddslagen.
Vanligtvis har domen varit böter — i genomsnitt 35 dagsböter.
Fängelse har vid två tillfällen utdömts av underdomstolar, men har i
hovrätten ändrats till villkorlig dom och böter.
Att ett så litet antal fällande domar avkunnats har flera orsaker. Svårigheten
att bevisa uppsåt eller oaktsamhet är en orsak. Det har också
förelegat uppenbara svårigheter att utreda vem på företaget som egentligen
bär ansvaret för ett olagligt utsläpp. Vid något tillfälle har verkställande
direktören jämte företagets samtliga ledamöter bötfällts. De senare har då
känt sig överkörda, då man hävdat att en styrelseledamot av naturliga skäl
inte kan känna till verksamhetens alla detaljer.
Åklagarna har också i en del fall visat en viss passivitet när det gäller
miljöbrotten och några bedömare har hävdat att detta bottnar i att åklagarna
är medvetna om att de inte behärskar miljöfrågorna på samma sätt som
de behärskar konventionell brottslighet.
Man får lätt den uppfattningen att åklagarna ofta ser brott mot miljöskyddslagen
som bagateller eller ungefär på samma sätt som man för 25 år
sedan såg på skattebrott. Genom skärpning av straffsatserna och genom att
åklagarna fick tillgång till ekonomisk expertis för att effektivt utreda
skattebrotten och annan ekonomisk brottslighet har inställningen till denna
form av ekonomisk brottslighet starkt förändrats.
Miljöbrott är ofta en fråga om grov ekonomisk brottslighet, som kan
inbringa mycket stora belopp på miljöns bekostnad genom olagliga avfallsdumpningar
och uteblivna investeringar i reningsanordningar och liknande.
Miljöskyddsavgifter är en typ av sanktionsavgift som enligt miljöskydds
lagen skall utgå vid överträdelse av föreskrifterna i koncessionen, om
överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar och ”betydande störningar”.
Denna typ av avgifter har endast utdömts i fem fall sedan miljöskyddsavgiften
infördes den 1 juli 1981.
Att bevisa att brott mot miljöskyddslagen kan betyda ekonomiska fördelar
för företaget brukar normalt inte vara svårt. Däremot är det förenat
med stora svårigheter att styrka att ”betydande störning” eller risk för
sådan störning förelegat. Många gånger uppstår inte effekterna av ett
överutsläpp förrän åratal efter det att överutsläppet ägt rum.
Mot bakgrund av dessa svårigheter har naturvårdsverket hemställt hos
regeringen om en ny lagstiftning inom området. Verket säger bl. a. att fem
års erfarenheter ”entydigt visar att miljöskyddsavgiften inte blivit den
effektiva sanktion som avsågs när den infördes”.
Verket vill därför att rekvisiten ”betydande störning” och ”ekonomisk
fördel” avskaffas. För att miljöskyddsavgift skall utgå bör det enligt naturvårdsverket
räcka med att företag bryter mot meddelade tillstånd och gör
överutsläpp.
Naturvårdsverket föreslår vidare att miljöskyddsavgiften för att den
skall få en avskräckande effekt skall uppgå till en dubblering av den
ekonomiska fördelen med ett överutsläpp. I särskilt grova fall vill naturvårdsverket
att miljöskyddsavgiften skall uppgå till fyra gånger den ekonomiska
fördelen av överutsläppet. I dessa förslag instämmer undertecknad.
Naturvårdsverket föreslår också att överträdelser av miljöskyddslagen
skall avkriminaliseras. Verket vill att den eller de ansvariga inte personligen
skall ställas inför rätta och straffas. Någon egentlig motivering till detta
förslag anför inte naturvårdsverket. Man nämner dock bl. a. att det ibland
är svårt att avgöra vem som bär ansvaret för ett olagligt överutsläpp. Så
har det bl. a. förhållit sig i fallet Fermenta - ständiga byten på de ansvariga
posterna - vilket bl. a. förklarar åklagarens passivitet tills företagets överutsläpp
efter ett antal år framdrogs i rampljuset.
Bästa sättet att förebygga överträdelser av miljöskyddslagens tillåtlighetsregler
är givetvis att kombinera rejäla ekonomiska straff riktade mot
företagen med direkta straff riktade mot de ansvariga i form av fängelse
eller böter.
Med nuvarande regler kan det med all säkerhet ibland vara svårt att
avgöra ansvarighetsfördelningen inom ett företag när det gäller miljöutsläpp.
Den frågan kan emellertid lösas. På samma sätt som en tidning
måste ha en ansvarig utgivare, kan samhället i lag kräva att företag som
bedriver miljöfarlig verksamhet måste ha en miljöansvarig.
Beträffande konventionell ekonomisk brottslighet; t. ex. när ett företag
underlåter att inbetala arbetsgivaravgifter och skatter, bestraffas både
företaget, ansvarig styrelse och VD. Samhället har under en följd av år
inom lagstiftningsområdet gått in för att bekämpa ekonomisk brottslighet
inom företag genom att bestraffa både företag och de personligen ansvariga,
detta både i avskräckande syfte och med tanke på den moralbildande
effekten.
Huruvida den för miljöbrott ansvarige skall straffas eller inte är ytterst
en fråga om samhällets grundsyn på förorening av miljön.
Mot.
Jo789
Naturvårdsverkets förslag om en avkriminalisering av miljöbrott i form
av överutsläpp till luft och vatten innebär ett accepterande av att miljöbrott
får förekomma mot betalning, vilket strider mot den allmänna rättsuppfattningen.
6000 fler svenskar dör nu årligen i cancer än för 30 år sedan. I många fall
rör det sig odiskutabelt om cancerfall orsakade av utsläpp av cancerframkallande
ämnen i luft och vatten. Drastiskt kan man uttrycka det: varför
skall man kunna köpa sig fri från sådana mord, men ej från mord begångna
med kniv, skjutvapen eller knytnäve?
Miljöskyddslagens sanktionssystem bör reserveras för grövre brott. Ett
enklare och effektivare system bör emellertid komplettera miljöskyddslagens
nuvarande bestämmelser. Ett sådant system kunde lämpligen konstrueras
så att varje ”överutsläpp” åsättes ett pris i koncessionsvillkoren.
Detta pris skall då sättas så högt att det får en kraftig styreffekt. Så snart
ett ”överutsläpp” har registrerats utgår en avgift. Med ett sådant system
undanröjes också svårigheterna att fastställa den sanktionsavgift som företaget
skall betala. Naturligtvis skall rena olycksfall som inte har någon
relation till ekonomisk vinning för företaget inte bedömas lika strängt.
Hemställan
Mot bakgrund av det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring i
miljöskyddslagen att företag som driver miljöfarlig verksamhet och
prövats av koncessionsnämnden för miljöskydd åläggs att utse en
miljöansvarig,
2. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket får i
uppdrag att pröva frågan om möjligheterna att redan i koncessionsvillkoren
bestämma sanktionsavgiftens storlek vid ”överutsläpp”.
Stockholm den 22 januari 1987
Sven Munke (m)
Mot. 1986/87
Jo789
14
