Samverkan mellan olika huvudmän

Motion 2004/05:Sf392 av Catherine Persson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad samverkan mellan olika huvudmän.

Motivering

Många svenskar lider idag av sjukdom och ohälsa. Antalet sjukskrivna ligger idag på en relativt hög nivå. Vid sjukdom och ohälsa uppstår olika behov för den enskilde. En del människors behov är relativt enkla att tillgodose och av kortvarig karaktär. Sambanden mellan orsak, besvär och åtgärd är tydliga. Andras behov kan vara omfattande och långvariga. Det vi ser idag är att allt fler människor är långtidssjukskrivna vilket är mycket oroande. Människor behöver insatser från flera olika kompetensområden och under lång tid. Följden blir ofta oerhört många olika kontakter vid olika tidpunkter för den enskilde.

Olika yrkeskategorier är anställda vid olika myndigheter och i olika organisationer. De är alla anställda i "välfärdssamhället" med olika kompetens och ansvarsområde för att täcka den enskildes behov av vård, omsorg, rehabilitering och ekonomisk trygghet. Oftast gör de flesta ett gott arbete. Påtagligt är dock att de som är i behov av stöd och hjälp på olika sätt inte sällan anser att insatserna trots detta inte är tillfyllest och då ofta p.g.a. "onödiga" situationer som uppstår. Det kan vara brist på kommunikation mellan myndigheter, dålig tidskoordinering av insatser och dubbla budskap. Undersökningar visar också att anställda vid olika myndigheter upplever dubbelarbete, väntetider och oklar ansvarsfördelning.

Det är därför oerhört angeläget att vi bättre samordnar olika insatser för att människor ska få fullgod hjälp utan onödig tidsfördröjning. Vi vet dessutom att tidiga insatser i rehabiliteringsarbete är en mycket viktig faktor för att nå bättre resultat. Beträffande den mänskliga aspekten är det inte försvarbart att avstå från att bättre samordna olika insatser. Ur ekonomiskt hänseende kan vi också få mera "hälsa" för pengarna.

Riksdagen har genom olika beslut vid upprepade tillfällen betonat vikten av ökad samverkan mellan olika aktörer. Våren 1997 beslutades om inriktning av samverkansformer inom rehabiliteringsområdet. Riksdagen har också beslutat att samverkansprojekt skall ha en gemensam ram för åtgärder och insatser, men att de ekonomiska besluten skall fattas av respektive myndighet eller förvaltning. 1998 beslutade riksdagen att undanröja begränsningar i nuvarande lagstiftning för försäkringskassa, socialtjänst samt hälso- och sjukvård att delta i gemensamma samverkansprojekt. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Riksförsäkringsverket (RFV) och Socialstyrelsen har som gemensamt mål att genom att främja samverkan inom rehabiliteringsområdet uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser i syfte att underlätta för den enskilde att försörja sig genom eget arbete. Ett antal lokala försöksverksamheter med olika typer av samordning inom socialförsäkring, hälso- och sjukvård samt socialtjänst pågår. Allt detta är viktiga steg i rätt riktning, men det är för lite organiserad samverkan och förbättringarna går för sakta.

I slutet av 2001 gav regeringen AMS och RFV i uppdrag att inleda en förnyelse av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen på en rad punkter. Uppdraget kompletterades 2003 med syfte att underlätta för långtidssjukskrivna, som har ett arbete de inte kan återgå till, att återkomma i arbete.

Den 1 juli 2003 genomfördes förändringar i sjukförsäkringen i syfte att öka precisionen vid sjukskrivning. En viktig utgångspunkt för den förändringen var att den återstående arbetsförmågan bör tas tillvara i ökad utsträckning.

Vidare får försäkringskassorna sedan 2003 använda högst 5 % av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning (1,8 miljarder kronor 2004) för samverkan inom rehabiliteringsområdet. Enligt uppgift har knappt hälften av medlen använts för avsedd samverkan.

De olika huvudmännen bör intresseras och uppmuntras samt tillåtas att lokalt genomföra olika typer av samverkansprojekt. Initiativ bör tas för att motivera olika huvudmän att delta. De centrala myndigheterna ska åläggas att aktivt verka för att en utökad samverkan sker mellan olika myndigheter lokalt. Regeringen bör i samtal med Landstingsförbundet, Kommunförbundet, RFV och AMS intressera, uppmuntra och kräva att det för samtliga antas gemensam målsättning med innebörden att aktivt verka för ökad samverkan mellan de olika huvudmännen på alla nivåer. Detta för att ge tydliga signaler i sina respektive organisationer om det angelägna i samverkan på alla nivåer. Sverige har inte råd, varken mänskligt eller ekonomiskt, att avstå från att öka samverkan mellan olika huvudmän.

Regeringen bör överväga att förtydliga uppdraget till AMS och RFV i syfte att öka samverkan mellan berörda myndigheter såväl centralt som lokalt.

Stockholm den 1 oktober 2004

Catherine Persson (s)