Samordning av olika stöd till odlingslandskapet m.m.

Motion 1991/92:Jo225 av Ingvar Eriksson och Maud Ekendahl (m)

Sedan 1960-talet har statliga medel i olika former
använts för att bevara och vårda från naturvårds- och/eller
kulturmiljösynpunkt värdefulla odlingslandskap. Vilka
medel som har funnits har till viss del varierat under tiden,
t.ex. användes under 1970-talet och början av 1980-talet
arbetsmarknadsmedel i stor utsträckning till att vårda
landskapet. Denna verksamhet är numera, p.g.a. ändrad
inriktning av arbetsmarknadspolitiken, relativt liten.

Däremot har riksdagen den 30 maj 1990 (JoU:25)
beslutat om en ny livsmedelspolitik. Beslutet innebär bl.a.
att särskilda resurser har avsatts för ersättning till s.k.
landskapsvård till jordbrukare. 1) Landskapsvårdande
åtgärder: Syftet med landskapsvårdsersättningen är att för
framtiden bevara odlingslandskap som har särskilt stora
natur- och/eller kulturmiljövärden.

Vidare disponerar Statens Naturvårdsverk (SNV) sedan
1986 speciella medel för 2) ''Naturvårdsåtgärder i
odlingslandskapet'' (NOLA). Anslaget skall gå till de mest
värdefulla hävdberoende biotoperna.

Det finns också 3) anslag för ''Vård av naturvårdsobjekt
m.m.'' (XIV:B1), 4) anslaget ''Vård m.m. av
kulturlandskap och fornlämningar'' (VIII:G28 post 2), 5)
anslaget ''Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse'', 6)
anslaget ''Rådgivning och utbildning'' (IX:B14) samt 7)
''Arbetsmarknadsmedel''.

De här nämnda anslagen har till viss del olika syften men
har det gemensamt att de används till att bevara stora
kultur-, natur- och/eller kulturmiljövärden.

Riksdagen har i flera sammanhang påpekat att det inte
är möjligt att dra någon fast gräns mellan kulturlandskapets
kultur- och naturvärden. Skyddet för den kulturbetingade
floran och faunan förutsätter bevarande av miljöns
kulturhistoriska identitet. På motsvarande sätt är det
självklart att bevarande av kulturhistoriskt värdefulla
miljöer, t.ex. rester av ålderdomliga inägosystem, vägar och
bebyggelser, inte kan ske tillfredsställande om inte dessa
anläggningar och spår kan iakttas som en del i den äldre
agrara ekonomins utnyttjande av marken. En strävan efter
helhetssyn måste därför vara vägledande både för
naturvården och kulturmiljövården.

Motsvarande synsätt har också kommit till uttryck i den
nyligen ändrade naturvårdslagens (SFS 1991:641) 3a § där
det klargörs att lagens skyddsformer kan tillämpas även på
områden i odlingslandskapet och andra kulturpräglade
områden i den mån skydd ej gäller enligt lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m.

Att i praktiken tillämpa denna helhetssyn försvåras
delvis av att det finns flera olika anslag som skall användas
för liknande ändamål. Dessutom är flera myndigheter
inblandade och reglerna för de skilda anslagen är därför
olika. Dessutom förekommer i vissa fall onödig central
detaljstyrning.

För att sammanfatta regleringsbrevens bestämmelser
och anslagshanteringen av ifrågavarande anslag gäller
följande: Länsstyrelserna disponerar landskapsvårdsmedel
efter fördelning av regeringen. Naturvårdsverket
disponerar Vårdanslaget och NOLA och fördelar dessa
regionalt efter ansökningar från länsstyrelserna.
Riksantikvarieämbetet disponerar KOLA och
byggnadsvårdsmedel och fördelar huvuddelen av dessa till
olika objekt i landet oftast efter förslag från länsstyrelserna.
Jordbruksverket disponerar anslaget Rådgivning och
utbildning och fördelar medel till länsstyrelserna.
Därutöver förfogar länsstyrelserna över
arbetsmarknadsmedel enligt länsarbetsnämndernas beslut.

Länsstyrelserna har i dag ett betydande inflytande över
de olika anslagens användning. Eftersom länsstyrelserna
har kompetens och ansvar för naturvårds-,
kulturmiljövårds- och jordbruksfrågor förefaller det logiskt
och rationellt att ge länsstyrelserna ökade befogenheter
avseende anslagen. Därigenom skulle en större samordning
kunna ske, d.v.s. den helhetssyn som riksdagen lagt fast
skulle lättare kunna tillämpas.

För att kunna genomföra detta bör vissa förändringar
ske avseende hanteringen av anslagen.

En utgångspunkt för sådana förändringar är att ansvaret
för anslagen skall delegeras så långt möjligt till
länsstyrelserna, vilka de facto utför det praktiska arbetet.
En annan utgångspunkt är att de centrala verken främst bör
ägna sig åt att ta fram allmänna råd samt följa upp berörd
verksamhet.

Regeringen har givit naturvårdsverket i uppdrag att i
samråd med riksantikvarieämbetet och jordbruksverket
senast den 30 juni 1992 redovisa en utvärdering av
miljöeffekterna av den nya livsmedelspolitiken. I uppdraget
ingår bl.a. att utvärdera hanteringen och omfattningen av
landskapsvårdsanslaget och NOLA-anslaget.
Utvärderingen kommer bl.a. att utgöra underlag för
regeringens budgetarbete hösten 1992.

De synpunkter vi här redovisat bör enligt vår
uppfattning vägas in i kommande budgetarbete. En del
förenklingar borde övervägas redan i samband med att
budgetpropositionen för 1992/93 behandlas under
vårriksdagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av olika stöd till
odlingslandskapet m.m.

Stockholm den 27 januari 1992

Ingvar Eriksson (m)

Maud Ekendahl (m)