Samordnad omsorg och vård för äldre

Motion 1982/83:1832 Börje Hörnlund

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion
1982/83:1832

Börje Hörnlund

Samordnad omsorg och vård för äldre

En effektiv hjälp och vård för människor på äldre dagar måste utgå från
varje individs unika behov och livssituation. Växlande och sammansatta
behov av omsorg och vård skall tillgodoses oberoende av konstlade gränser
mellan olika kunskapsområden, specialiteter, organisationer och huvudmän.
Kraven från de allt fler äldre gäller inte i första hand mer utan bättre
samordnade och anpassade stödinsatser alltefter individuellt varierande
behov. Priset för dåligt anpassade insatser är högt både för den enskilde
pensionären och för samhället.

I Sverige är det generella trygghetssystemet för äldre väl utbyggt. Genom
förbättrade folkpensioner och inväxten i ATP-systemet har de äldre fått en
förbättrad ekonomisk grundtrygghet. Den genomsnittliga bostadsstandarden
har också starkt förbättrats. De generella åtgärderna kompletteras av
omfattande individuella stödinsatser som främst avser social hemtjänst,
färdtjänst, dagcentraler, serviceboende och ålderdomshem samt olika
former av öppen och sluten hälso- och sjukvård. För det stora flertalet äldre
fungerar olika begränsade stödinsatser väl och bidrar till ett aktivt och
meningsfullt liv.

Huvudproblemen både mänskligt och ekonomiskt gäller den begränsade
andel äldre - ofta ensamstående i mycket hög ålder - som har behov av
kontakt-, stöd- och hjälpinsatser under i många fall alla tider av dygnet,
veckan och året. Denna grupp blir i regel hänvisad till någon form av
långvarig institutionsvård med långtgående inskränkningar i den normala
livsföringen som följd och påtagliga risker för passivisering och inaktivering.
Det mest allvarliga är att detta sker utan någon ingående samlad prövning av
olika alternativ. Orsaken är att den hjälpbehövande äldre möter ett
kunskapsmässigt och organisatoriskt splittrat vårdutbud samt en otillräcklig
utbyggnad av olika stöd- och hjälpinsatser i den invanda hemmiljön.
Samtidigt visar olika undersökningar att de äldre är ömtåliga för störningar i
den normala livsrytmen och vardagen. Det blir snabbt ”för sent” för lämpliga
alternativ till institutionsvård; vare sig det gäller en anpassning av den
normala bostaden eller medicinska rehabiliteringsinsatser.

Service- och vårdutbudets sammansättning och tillgänglighet har utomordentligt
stor betydelse för de äldres möjligheter att bo kvar i den invanda
miljön. Internationella jämförelser med t. ex. Danmark och nationella
olikheter mellan kommuner och landsting visar klart att en bättre tillgänglighet,
anpassning och samordning kan ge stora vinster både mänskligt och
ekonomiskt. Samtidigt finns en påtaglig risk att de tre huvudmännen- staten,

Mot. 1982/83:1832

13

landstingen och primärkommunerna - i en kärvare samhällsekonomi i första
hand ser till det egna området och försöker övervältra vårduppgifter och
kostnader på annan part. För såväl den enskilde som för samhället skulle en
sådan utveckling innebära allvarliga nackdelar.

Under 1970-talet har framkommit olika undersökningar som visar att äldre
människor får institutionsvård som inte är anpassad till deras behov. Detta
gäller vid akutkliniker, långvårdssjukhus och -kliniker, vid sjukhem,
ålderdomshem och servicehus. Samtidigt visar olika utvecklingsprojekt och
försök som bl. a. redovisats av Spri att det faktiskt går att åstadkomma
förändringar och praktiska omfördelningar. En gemensam nämnare för
denna utveckling är en individuell planering för den enskilde av olika stödoch
vårdinsatser samt någon form av samordnade vårdplaneringsgrupper för
sjukvård och socialtjänst. Utgångspunkten är då att i nära kontakt med den
enskilde och dennes anhöriga pröva olika hjälp-, stöd- och vårdinsatser
oavsett vem som skall bekosta och svara för insatserna. Utifrån en sådan
gemensam behovsprövning och individuell planering finns sedan möjligheter
att ompröva former för att planera, organisera, finansiera och dimensionera
vården samt utbilda personalen i samverkan. En viktig förutsättning är att
omstruktureringen av hälso- och sjukvården och socialtjänsten fullföljs enligt
de intentioner som präglar de nya, samstämda lagarna för resp. område. En
viktig gemensam grundprincip är därvid strävan efter att den enskilda
människan skall kunna möta ett lättillgängligt och samlat, icke specialiserat,
vård- och serviceutbud med vidgade möjligheter till kontinuitet och
helhetssyn.

Med fler äldre i mycket höga åldrar och med berättigade anspråk på en
förbättrad vård och service är det i en kärv samhällsekonomi nödvändigt att
staten, landstingen och kommunerna gemensamt prövar alla möjligheter att
stödja ett aktivt liv utanför institutionerna. Med en snabbt ökad bostadsstandard
för de äldre förbättras också förutsättningarna för en sådan
utveckling samtidigt som de ekonomiska kraven skärps i takt med stegrade
investeringar i bostäder och vårdanläggningar.

Det bör slutligen också starkt betonas att det är hög tid att ”skrota” en
planering som inte grundar sig på behov och samverkansmöjligheter utan
utgår från teoretiskt beräknade normtal. Risken är stor att man med en sådan
planering förstorar befintliga skevheter och bygger in dem för lång tid
framöver.

Den mänskligt och ekonomiskt dominerande äldreproblematiken i
kombination med de stora kraven på samverkan mellan huvudmännen
motiverar att dessa frågor tas upp såväl i riksdagen som på Landstingsförbundets
och Kommunförbundets kongresser i syfte att få ett vidgat
erfarenhetsutbyte och påskynda en angelägen utveckling i fråga om bl. a.
stöd till enskilt boende, individuell vårdplanering, samordning mellan
hemsjukvård och hemtjänst, utnyttjande av servicehus, ålderdomshem och
sjukhem, gemensamma utbildningsinsatser, organisatorisk anpassning och

Mot. 1982/83:1832

14

utveckling samt FoU-arbetets inriktning.

Likalydande motioner, förutom yrkanden, väckes alltså till Kommun- och
Landstingsförbundets kongresser.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att uttala sig för att statliga, kommunala
och landstingskommunala insatser samordnas utifrån den
enskildes behov av olika hjälp-, stöd- och vårdinsatser,

2. att riksdagen beslutar att uttala sig för att service- och
vårdutbudet planeras så att den enskilde kan bo kvar i sin
invanda miljö,

3. att riksdagen beslutar att uttala sig för att regeringen ålägger
berörda verk och myndigheter att arbeta enligt vad som ovan
anförts.

Stockholm den 25 januari 1983

BÖRJE HÖRNLUND (c)