Rovdjurspolitiken

Motion 2004/05:MJ305 av Dan Kihlström och Mikael Oscarsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omedelbar översyn och ändring av den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i 28 § jaktförordningen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om full ekonomisk ersättning för rovdjursangrepp.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begränsad licensjakt tillåts i områden med stark koncentration av varg.

Motivering

Våren 2001 antog riksdagen en sammanhållen rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem stora rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. För arter som ännu inte anses ha nått sådana antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre perspektiv, bland annat vargen, fastställdes ett etappmål på 200 vargar eller 20 föryngringar per år. Enligt beslutet i riksdagen ska, när etappmålet nås, en förnyad bedömning av stammens utveckling och den framtida förvaltningen av stammen göras. Innan etappmålet är uppnått ska skyddsjakt tillåtas i mycket begränsad omfattning. En omedelbar översyn av denna politik är nödvändig.

Få jaktfrågor engagerar så många medborgare - jägare och icke jägare - som rovdjursfrågan. De som bor i områden med stort bestånd av de större rovdjuren, och de områdena blir allt större i landet, är oftast mycket kritiska mot den av riksdagen antagna rovdjurspolitiken. Sannolikheten att befolkningen i rovdjurstäta områden ska kunna acceptera närvaron av rovdjuren ökar om myndigheter och politiker lyssnar och tillgodoser de krav på förändringar som finns.

Sedan beslutet fattades i riksdagen har allt fler tamdjur skadats eller dödats av varg. Väl känt är alla angrepp särskilt i Värmland och Uppland men också i andra regioner i landet. Rättsfall i Uppland och Dalsland har gett nytt bränsle i debatten. Jaktförordningen är svårtolkad även i en rättssal. Rovdjursforskare menar att dessa problem kommer att öka i områden med en tät vargstam. Detta gäller i synnerhet Värmland vars vildmark idag troligtvis hyser de flesta vargarna i landet. Med den utveckling vi har idag av vargens förökning, enligt vissa forskare 20-30 procent, så kommer vi att få en ohållbar situation i vissa delar av landet. Av den anledningen är det rimligt att ett visst antal djur tillåts skjutas i vargtäta områden. Detta dels för att de på nytt ska få respekt för människan, dels för att få en kontrollerad vargstam. En rimlig rovdjurspolitik bör innehålla åtgärder för att lösa de konflikter som förekomsten av stora rovdjur skapar. Det handlar både om möjligheten att skydda egendom och om att ändra reglerna när detta faktiskt behövs. Idag finns en stor förtroendeklyfta mellan å ena sidan människor som bor i områden där rovdjur förekommer och å andra sidan myndigheter. Det finns alla skäl att lyssna på människor som lever i verkligheten med rovdjuren alldeles inpå knutarna. Det måste finnas acceptans för rovdjursförekomst ute i bygderna om lagstiftningsåtgärderna ska vara meningsfulla. Kristdemokraterna har full förståelse för den oro lokalbefolkningen känner. Man har stor erfarenhet och kunskap om livsbetingelserna och är ofta starkt motiverad att bo, leva och verka i en självvald miljö med de förutsättningar som finns lokalt i bygden.

I vissa områden har vargstammen vuxit sig så stark att den ger upphov till stora bekymmer för lokalbefolkningen. Av den anledningen är det naturligt att bedriva planerad skyddsjakt eller till och med licensjakt på varg. Lokala och regionala myndigheter bör få fatta beslut om sådana åtgärder när lokala problem uppstår. Det är viktigt att undvika onödig byråkrati.

Tamdjursägare måste ha möjlighet att lagligt kunna skydda sin egendom vid rovdjursangrepp. Det är viktigt att det gäller både för djur som ingår i näringsverksamhet och för djur som hålls som husdjur. De regler som tidigare gällde för skyddsjakt på stora rovdjur bör därför införas omgående. Utformningen av den 28:e paragrafen i jaktförordningen bör därför ändras, förbättras och förtydligas på denna punkt. Formuleringen i paragrafen ska innehålla skrivningar om att ägaren eller vårdaren ska få döda en björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. Det har förekommit och kommer att förekomma i framtiden att djurägare som inte har jägarexamen eller vapenlicens drabbas av angrepp av till exempel varg på sin fårbesättning. Frågan blir då hur denne ägare ska kunna freda sina djur. Lagen säger att djurets ägare eller vårdare har möjlighet att skjuta det angripande rovdjuret om villkorstexten i övrigt uppfylls. Det måste klargöras om varje djurägare utan vapenlicens skriftligen ska ge en "vårdare", till exempel en granne med vapenlicens, möjlighet att försvara djuren.

Naturvårdsverket lämnade förslag under våren till regeringen som handlar om att underlätta för tamdjursägare att skydda sina djur när rovdjur angriper. Samma myndighet menar att enklare regler bör införas som innebär att ägaren eller vårdaren bör få döda ett rovdjur som angriper. Kravet på att tamdjur ska ha skadats eller dödats uppfattas som orimligt, eftersom en djurägare kan tvingas att avvakta och se på när tamdjuret skadas, och först därefter få försöka avbryta rovdjurets angrepp. De flesta fallen av skyddsjakt har också enligt Naturvårdsverket avskrivits av åklagare. I en tidigare rovdjursmotion har vi föreslagit detta och kan nu konstatera att myndigheten har förslag i samma riktning. Nu återstår att också regeringen så snart som möjligt kommer till riksdagen med en förändring av jaktförordningens 28:e paragraf.

Mot bakgrund av att staten har som mål att upprätthålla livskraftiga rovdjursstammar är det av stor vikt att djurägare kompenseras fullt ut för de rovdjursskador som inträffar. Detta måste även gälla djur som inte är kopplade till näringsverksamhet. Ökade resurser behövs också för uppsättning av elstängsel och för andra åtgärder som krävs för att möjligheterna till djurhållning i områden med stora rovdjur skall kunna garanteras.

Stockholm den 30 september 2004
Dan Kihlström (kd)	Mikael Oscarsson (kd)