Rehabilitering av arbetsskadade

Motion 1994/95:Sf239 av Ragnhild Pohanka och Thomas Julin (mp)

Inledning

Situationen för arbetskadade har förvärrats. Samtidigt som
ersättningsvillkoren försämrats har det visat sig att
arbetsgivarna inte tar sitt ansvar för rehabilitering och att
försäkringskassans arbete inte fungerar som det ska. De
arbetsskadade som varit särskilt utsatta i tider av
lågkonjunktur, drabbas dubbelt upp. Ambitionen att förbättra
deras situation genom att stimulera rehabilitering har
motverkat sitt syfte.

Bakgrund

Riksdagen beslutade 1991 att arbetsgivarna ska ansvara för
rehabilitering av sjuka eller arbetsskadade anställda.
Ansvaret innebär bl. a. att arbetsgivaren ska göra en s.k.
rehabiliteringsutredning när en anställd varit sjukskriven i
mer än fyra veckor eller haft många korta sjukperioder. 1
januari 1993 skärptes kraven för att få arbetsskador
godkända enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. 1 juli
samma år upphörde samordningen av
arbetskadeförsäkringen och sjukförsäkringen, dvs den
särskilda arbetsskadesjukpengen slopades, som dittills gett
högre ersättning vid sjukskrivning än den vanliga
sjukpengen. I enlighet med den s. k. arbetslinjen skulle
arbetsgivarnas utökade ansvar för rehabilitering möjliggöra
snabb återgång till arbetet och därmed minska behovet av
sjukersättning.

Arbetsgivarna struntar i lagstadgat ansvar

Enligt Riksförsäkringsverket struntar många arbetsgivare,
framför allt på de mindre företagen, i att göra en s.k.
rehabiliteringsutredning när en anställd varit sjukskriven i
mer än fyra veckor eller haft många korta sjukperioder. De
få utredningar som görs håller oftast låg kvalitet. Riksdagen
uttalade i samband med beslutet 1991 (se ovan) att den
arbetsgivare som inte gör den lagstadgade utredningen, bör
betala ersättning till försäkringskassan när den tvingas ta
över utredningsarbetet i förtid. Detta har inte efterlevts.

Försäkringskassan klarar inte uppgiften

Enligt RRV råder motsvarande brister också inom
försäkringskassan. I många av de fall som RRV undersökt
hade kassornas handläggare ansett att det inte fanns behov
av utredning, men tydligt ställningstagande saknades från
kassans sida. Det var handläggaren som stod för
bedömningen och noteringar i akten saknades i regel.
Försäkringskassan har enligt RRV inte ansett sig ha ansvar
för att utifrån de enskilda fallen skaffa sig en enhetlig
kunskap om bakomliggande arbetsmiljöproblem. Man har
alltså inte kunnat urskilja och analysera lokala trender i
arbetsskadeutvecklingen. Detta anses bl.a. bero på bristande
ADB-kapacitet men också på att försäkringskassans roll i
rehabiliteringsarbetet upplevs som oklar.

RRV anser också att bristerna i beslutsunderlagen gör att
den enskilde individen inte får den centrala plats i
rehabiliteringen som är nödvändig för ett effektivt och bra
rehabiliteringsarbete.

Krafttag för att förverkliga arbetslinjen

Miljöpartiet de Gröna anser att arbetsgivarnas ansvar för
rehabilitering måste skärpas i lag. Möjligheten bör utredas
att införa arbetsgivarskyldighet att i bokslut redovisa
kostnader för sjukfrånvaro, för att få fram medvetenhet om
de faktiska företagskostnaderna för en undermålig
personalpolitik. Försäkringskassans roll i
rehabiliteringsarbetet måste förtydligas. Direktiv bör tas
fram som poängterar den enskildes centrala roll i arbetet.
Försäkringskassan måste ges erforderliga resurser för att
kunna göra systematiska sammanställningar som relaterar
enskilda rehabiliteringsbehov till bakomliggande
arbetsmiljöproblem. En koppling måste göras mellan
försäkringskassa och yrkesinspektion, så att den kunskap
kassan får om arbetsmiljöproblem tas till vara och används i
YI:s arbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetsgivaransvaret för
rehabilitering bör skärpas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utredning bör göras om
arbetsgivarskyldighet att i bokslut redovisa kostnader för
sjukfrånvaro,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försäkringskassans roll i
rehabiliteringsarbete bör tydliggöras genom direktiv,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att direktiven vad gäller
försäkringskassans roll i rehabiliteringsarbete bör poängtera
den enskildes centrala roll,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att direktiven vad gäller
försäkringskassans roll i rehabiliteringsarbete bör poängtera
vikten av samarbete med Yrkesinspektionen.

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att erforderliga medel bör tilldelas
försäkringskassan för att kunna systematisera kunskapen
kring rehabilitering och arbetsmiljöproblem.

Stockholm den 25 januari 1995

Ragnhild Pohanka (mp)

Thomas Julin (mp)