Regionalpolitiska åtgärder i Västernorrlands län 1986/87

Motion 1986/87:A491 Martin Olsson och Görel Thurdin (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :A491

Martin Olsson och Görel Thurdin (c)

Regionalpolitiska åtgärder i Västernorrlands län 1986/87

A491^192

Angående vissa insatser för Västernorrlands län

Västernorrland är ett län i kris efter flera år av betydande befolkningsminskningar
och prognoser som visar på en fortsatt negativ utveckling.

I denna motion tar vi upp några förslag syftande till att bidra till en positiv
utveckling i Västernorrland.

Det är krav på

- fler statliga lokaliseringar till länet

- utnyttjande på sikt av länets förutsättningar för jordbruk

- anslag för att få upp länets vägstandard i nivå med övriga landet

- ökade resurser för SVAR i Ramsele

- bättre utnyttjande av industricentrum i Ånge

- fasta anslag för länsstyrelsens servicekontor i Ånge

- medel för rehabilitering av fiskevatten drabbade av försurning och kvicksilver

För att få avgörande ändringar i den fortgående koncentrationen av resurser,
arbetstillfällen och befolkning till storstadsområdena måste politiken på
ett flertal samhällsområden läggas om. I stället för att leda till koncentration
måste politiken medverka till regional utveckling och rättvisa. Inte minst för
Västernorrlands framtid behövs en ny inriktning av politiken. Förslag och
krav på åtgärder och regeländringar som skall bidra till att bryta den nuvarande
koncentrationspolitiken har av centerpartiet framlagts i ett flertal
partimotioner under årets allmänna motionstid.

Under årets allmänna motionstid har undertecknade tillsammans med
annan medmotionär väckt motioner där vi tagit upp flera frågor av betydelse
speciellt för Västernorrlands län eller för Västernorrland och angränsande
län.

Det är motioner där vi bl. a. tar upp följande:

- bevarande av antalet polismanstjänster i Västernorrland, sedan rikspolisstyrelsen
föreslagit en 11-procentig minskning,

- omlokalisering av statens vattenfallsverks huvudkontor från Stockholm till
Västernorrland

- upprustning av norra stambanan och tvärförbindelserna i Norrland,

- utredning om förutsättningarna för förlängning av ostkustbanan från
Härnösand till Luleå,

- inrättande av informationslinje om 120 poäng vid Sundsvalls-Härnösands
högskola,

1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr A491-492

- genomförande av projektet ”industrihögskolan” i Västernorrlands län,

- ADB-utvecklingen i Sundsvallsregionen,

- en slagkraftig och sammanhållen skärgårdspolitik,

- ökade resurser för Norrlandskustens försvar,

- bevarande av SMHI:s bemannade väderstationer,

- garantier för hundskolans i Sollefteå framtid,

- översyn av elskatten för elektrokemiska processer. Gäller främst industrier
i Ånge.

Västernorrlands negativa utveckling måste brytas

Västernorrlands län, som under slutet av 1950-talet och under 1960-talet
drabbades av en betydande utflyttning, har under de senare åren åter fått
vidkännas mycket stora befolkningsminskningar. Under 1980-talet har
minskningen av befolkningen uppgått till nära 7 000 och länet hör därmed till
de län som haft den mest negativa befolkningsutvecklingen under detta
årtionde.

Befolkningsminskningen är ungefär till lika delar resultat av födelseunderskott
och utflyttningsnetto. Det förstnämnda är beroende på ogynnsam åldersstruktur
och det senare av brist på sysselsättning. Befolkningsminskningen
fördelar sig relativt lika över hela länet och samtliga sju kommuner har
minskat under de senare åren.

Prognoserna pekar tyvärr mot fortsatt negativ utveckling med årliga befolkningsminskningar
på över 1000 personer. Jämför vi detta med gällande
planeringstal för 1990, 268000 personer, och nuvarande befolkning som
sjunkit till drygt 261000, finner vi att det för återstoden av 1980-talet skulle för
att uppnå planeringstalet - fordras en åter- och inflyttning till länet av mer
än 2000 personer per år för att kompensera hittills gjorda förluster och
fortgående födelseunderskott.

De senare årens negativa utveckling, den aktuella situationen och prognoserna
för kommande år visar med största tydlighet att synnerligen kraftfulla
åtgärder måste sättas in för att Västernorrland skall bli ett län med positiv
utveckling i stället för att vara ett län i kris.

Det är enligt vår mening nödvändigt att samhället både genom generella
regionalpolitiska åtgärder och genom speciella satsningar för Västernorrland
tar sitt ansvar för detta hårt drabbade län. Den successiva tillbakagången för
länet kan inte accepteras. Västernorrland bör ha goda utvecklingsmöjligheter
om dess förutsättningar inom bl. a. industri, högteknologisk utveckling, energiutvinning
liksom inom jord- och skogsbruk samt dess centrala läge mitt i
Sverige och även i Mittnorden tas till vara.

Det fordras fler statliga lokaliseringar till Västernorrland

I samband med utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm under
senare delen av 1970-talet tillfördes Sundsvall flera statliga verk o. d., t. ex.

SPV, riksförsäkringsverkets datacentral, CSN och patentverkets bolagsbyrå.

Denna utlokalisering innebar ett värdefullt tillskott av arbetstillfällen och 2

Mot. 1986/87

A491

vidgade arbetsmarknaden betydligt i Sundsvallsdistriktet. Mot. 1986/87

På grund av fortgående rationaliseringar och besparingar är nu risken stor A491
- ur länets synpunkt - för att antalet anställda vid dess verk skall minska. För
att undvika detta fordras att ytterligare uppgifter tillförs verken.

Därför är det viktigt att tillräckliga utvecklingsresurser finns vid verken
samt att statsmakterna - med hänsyn till Västernorrlands situation, men
också länets förutsättningar - verkligen söker finna möjligheter att föra över
uppgifter till de verk och myndigheter som finns inom länet. Likaså måste
lokalisering till Västernorrland prövas när nya myndigheter inrättas.

De till stor del databaserade centrala statliga verken i Sundsvall innebär att
ADB-miljön där är väl utvecklad. Det är angeläget att utvärdera vilka
fördelar som kan vinnas genom en vidgad, utvecklingsorienterad samverkan
mellan dessa myndigheter.

När det gäller nylokaliseringar måste vi tyvärr konstatera att det inte
lyckats att få nya verksamheter till länet under senare år.

Som exempel kan nämnas att när den centrala registermyndigheten för
företagsinteckningar skulle inrättas avslog riksdagen 1984 undertecknad Olssons
motion om förläggning till Sundsvall och biföll regeringsförslaget att av
sysselsättningsskäl knyta myndigheten till Malmö tingsrätt. Hösten 1985
avslog riksdagen även undertecknad Olssons motion (1985/86:176) om lokalisering
av kabel- och närradionämnderna och deras kansli till Sundsvall.

Sjöbefälsskolan i Härnösand lades ned trots behovet av verksamhet i länet.

Det hörselgymnasium som planerades förläggas till Härnösand kom i stället
att lokaliseras till Örebro genom ändrad inställning under utskottsbehandlingen.

Vid kommande om- och nylokaliseringar och överförande av uppgifter från
exempelvis centrala ämbetsverk måste enligt vår mening Västernorrlands
läns speciella och stora behov av sysselsättningstillfällen beaktas inom ramen
för riksdagens uttalande 1982 om att i första hand skogslänen och i andra hand
sydöstra Sverige och Sjuhäradsbygden skall prioriteras vid lokaliseringar av
statlig verksamhet.

De nämnda exemplen på lokaliseringar som med fördel borde ha gått till
Västernorrland, men där riksdagsmajoriteten inte stött dessa krav, visar med
önskvärd tydlighet på nödvändigheten av att Västernorrlands situation och
behov verkligen beaktas när beslut skall fattas om lokaliseringar av statlig
verksamhet.

Olika delar av länet bör kunna komma i fråga vid ny- eller utlokaliseringar.

Förutom Sundsvallsregionen, Sundsvalls och Timrå kommuner, bör exempelvis
Örnsköldsvik ha goda förutsättningar. Denna kommun domineras av
skogs- och verkstadsindustri och är i behov av ökad offentlig sektor vilket
bl. a. visas av den speciellt höga arbetslösheten bland kvinnor i denna kommun.

Riksdagen bör enligt vår mening besluta att genom ett tillkännagivande till
regeringen fastslå vikten av att dels tillföra verk och myndigheter i Västernorrlands
län ytterligare uppgifter, dels vid ny- och omlokaliseringar beakta
länets speciella behov av sysselsättning.

3

Ingen minskning av jordbruket i länet

Mot. 1986/87

A491

De areella näringarna är av stor betydelse för Västernorrlands näringsliv.
Nära sex procent av länets förvärvsarbetande är sysselsatta inom jord- och
skogsbruk, varav cirka hälften inom enbart jordbruket. För vissa enskilda
kommuner överstiger andelen sysselsatta i de areella näringarna 10% och
inom flera enskilda församlingar överstiger andelen 25%. Jord- och skogsbrukets
betydelse för sysselsättningen i våra glesbygder är således stor och
grundläggande samtidigt som alternativa sysselsättningstillfällen vanligen
saknas.

Ca 1800 personer eller 1,5% i länet är sysselsatta inom livsmedelsindustrin,
men den indirekta sysselsättningen uppgår till ytterligare ca 3 700 personer
eller 3,2 %. Sammantaget sysselsätter jordbruket och livsmedelsindustrin
direkt och indirekt ca 8% av de förvärvsarbetande.

Lägger vi till detta den totala sysselsättningseffekten för länet vilken är
grundad på skogsbruket, alltså även inom skogsindustri, transportväsendet
m. m. är vart tredje hushåll i länet beroende av denna sektor för sin försörjning.

Eftersom ett livskraftigt jordbruk är grunden för boendet och servicen i en
stor del av länet är det av största betydelse att jordbrukspolitiken får en
inriktning så att länets jordbrukare får en tillfredsställande ekonomi på sin
näring och vågar satsa på framtiden. Svag ekonomi inom jordbruket på grund
av prispress eller för lågt norrlandsstöd leder till minskad produktion och
nedläggning av jordbruksmark och efterhand kanske hela byar.

En minst oförändrad omfattning av jordbruksproduktionen i länet är absolut
nödvändig. Inom glesbygderna är jord- och skogsbruk basnäringar och
varje begränsning leder till krympande befolkning och svagare serviceunderlag
i bygderna. Men även tätorterna är beroende av att jordbruksproduktionen
upprätthålls för att livsmedelsindustrins kapacitet och sysselsättningsmöjligheter
skall utnyttjas. En minst oförändrad jordbruksproduktion är
även betydelsefull för transportsektorn och för alla företag som levererar
produkter till jordbruket.

När det gäller att upprätthålla jordbruksproduktionen i Västernorrland är
regeringens förslag i budgetpropositionen om minskning av subventionen av
priset på konsumtionsmjölk med 40 öre per liter ett hot. Det beräknas
nämligen att konsumtionen av mjölk kommer att sjunka med ca fem procent
som följd av prishöjningar på konsumtionsmjölken, vilket skulle få kännbara
konsekvenser för mjölkproducenterna och efter hand leda till en begränsning
av mjölkproduktionen eftersom den måste anpassas till efterfrågan. På grund
av att mjölkproduktionen utgör tyngdpunkten i det västernorrländska jordbruket
är ett avvisande av detta regeringsförslag betydelsefullt inte enbart för
jordbrukarna och barnfamiljerna utan även ur hela länets synpunkt.

Även av miljömässiga och beredskapspolitiska skäl är det av största betydelse
att minst nuvarande omfattning på jordbruket bibehålls.

Tjernobylolyckan drabbade Västernorrland - och därmed länets jordbrukare
- hårdare än de flesta andra områden i vårt land. Det är av största
betydelse att jordbrukarna kompenseras för förlusterna samt att olika åtgärder,
t. ex. kalkning, stöds för att begränsa effekterna av nedfallet.

En förutsättning för att på sikt uppehålla jordbruksproduktionen är lön- Mot. 1986/87
samhet för den enskilde jordbrukaren. A491

Det särskilda prisstödet till jordbruket i norra Sverige skall kompensera
detta områdes jordbruk för de merkostnader och svagare odlingsbetingelser
detta har jämfört med jordbruket i mellersta Sverige.

Tack vare att samtliga övriga partier i fjol gick emot regeringens förslag om
allt för liten uppräkning av Norrlandsstödet kom det att för innevarande
budgetår räknas upp till 510 milj. kr. När nu regeringen i enlighet med
riksdagens uttalande i våras utarbetar ett åtgärdsprogram för jordbruket i
Norrland är det enligt vår mening synnerligen viktigt att påpeka att programmet
måste få ett sådant innehåll att det ger trygghet för jordbrukarna, ökade
möjligheter för att utnyttja förutsättningarna för jordbruksproduktion samt
utvecklingsmöjligheter för växtodling. Dessutom måste stödet få en sådan
nivå att jordbrukarfamiljerna får en skälig ekonomi så att man vågar satsa på
en framtid som jordbrukare. Med hänsyn till jordbruksnäringens betydelse
för Västernorrland vill vi i detta sammanhang ta upp frågor kring det av
riksdagen beställa åtgärdsprogrammet. Vad som här anförts bör ges regeringen
till känna.

Bättre vägstandard behövs i Västernorrland

På grund av geologiska och topografiska förhållanden är byggande och
underhåll av vägar problematiskt och extra dyrt i Västernorrlands län. Tyvärr
har inte länet tilldelats anslag i sådan omfattning att det kunnat få en vägstandard
jämförbar med övriga landet, trots att utöver ordinarie väganslag även
AMS-medel i viss utsträckning utgått för vägbyggande.

Vad gäller vägar och vägstandard i Västernorrlands län jämfört med övriga
län visar statistiken att länet är missgynnat. Andelen belagda vägar är i
Västernorrland klart lägre än genomsnittet. Även vägnätets bärighet är klart
sämre i Västernorrland än i övriga landet. Vissa viktiga vägar har en synnerligen
låg standard och åtskilliga broar är i stort behov av upprustning eller
ombyggnad för att transporter skall kunna ske på tillfredsställande sätt och
inte utgöra allvarliga hinder för både näringsliv och privatpersoner.

Betydande satsningar på Västernorrlands vägar och broar fordras alltså.

Av väganslagen - oberoende av om det gäller ordinarie väganslag eller
vägbyggande med AMS-medel eller från den i budgetpropositionen föreslagna
nya anslagsposten B 9 ”särskilda bärighetshöjande åtgärder” - måste
Västernorrland tilldelas erforderlig andel för att detta län efter många års
väntan efter hand skall få en vägstandard motsvarande övriga landets. Ett
bifall till kravet i centerpartiets partimotion om trafikpolitiken om ett i
förhållande till regeringens förslag med 200 milj. kr. höjt anslag till ”särskilda
bärighetshöjande åtgärder” skulle vara synnerligen betydelsefullt för att
Västernorrlands behov skall bli tillgodosedda.

Ett väl utbyggt och fungerande vägnät är viktigt inte minst för länets
skogsbruk och skogsindustri. Ett tillfredsställande vägnät är över huvud taget
en förutsättning för sysselsättning, boende och service i olika delar av länet
och därmed för den inomregionala balansen.

Med hänsyn till såväl Västernorrlands regionalpolitiska problem som den

stora bristen på sysselsättning är en ökad satsning på vägbyggande i länet väl Mot. 1986/87
motiverad. A491

Redan 1979 begärdes i en centermotion att riksdagen skulle uttala sig för
att Västernorrland skulle tilldelas en andel av väganslagen som motsvarade
länets speciella behov för att nå en med övriga landet ungefär likartad
vägstandard. Trafikutskottet uttalade då att man utgick från att sådana hänsynstaganden
gjordes vid fördelning av anslagen.

Eftersom vägstandarden jämfört med övriga landet alltjämt var klart sämre
väcktes 1985 en motsvarande centermotion (1984/85:2775) vilken dock avslogs
av riksdagen (TU 1984/85:13).

I länsstyrelsens i Västernorrlands län yttrande 1986 till statens vägverk om
principiella synpunkter om vilken inriktning den statliga väghållningen bör
ha under perioden 1988—1997 framhöll länsstyrelsen bl. a. följande.

Vägverkets resursallokering har sin teoretiska grund i den nationalekonomiska
välfärdsteorin. Svagheten med välfärdsteorin är att den inte beaktar
fördelningsaspekter. När de samhällsekonomiska effekterna av en väginvestering
skall bedömas måste en korrigering av kalkylen ske. De samhällsekonomiska
effekterna av en investering ur en regions perspektiv skiljer sig ofta
från den nationella effekten. I vägverkets kalkyler kvantifieras inte de geografiska
fördelningseffekterna utan markeras i den mån de finns med som +
eller - tecken. För ett län som Västernorrland med sina svåra förutsättningar
för vägbyggande och sitt i förhållande till andra län avsevärt sämre utgångsläge
i fråga om befintligt vägkapital är denna fördelningsmetod särskilt
dramatisk.

Vi finner dessa synpunkter mycket värdefulla och beaktansvärda och att de
regionalpolitiska värderingarna bör tillmätas mycket större betydelse än
hittills vid fördelning av väganslag. Ett riksdagsuttalande härom och att
Västernorrland måste få erforderlig del av väganslagen ser vi som nödvändigt.

Ökade resurser för Svensk arkivinformation i Ramsele
(SVAR)

I budgetpropositionen (bil. 10 punkt F28) ingår inom ramen för anslag till
riksarkivet och länsarkiven även anslag till Svensk arkivinformation i Ramsele
(SVAR) på 984000 kr.

Verksamheten i Ramsele permanentades 1984 genom sammanläggning av
svensk arkivinformation och registreringsbasen på samma plats. Antalet
sysselsatta vid de två arbetsplatserna var vid sammanläggningen närmare 50
personer.

Vissa förhoppningar knöts till regeringens beslut om permanentning, även
om det var utsagt, att antalet anställda skulle stabiliseras på en lägre nivå än
tidigare. Kommunen (Sollefteå) liksom länsstyrelsen har också tagit sin ansvarsdel
för verksamheten i Ramsele, dels genom direkta anslag, dels genom
subventioner av lokalhyran. Tyvärr måste vi nu konstatera att regeringen inte
hittills har tagit på sig tillräckligt ansvar. Vid senaste årsskifte fanns endast
drygt 30 personer sysselsatta vid SVAR.

SVAR måste enligt vår mening få en tryggare existens än hittills eftersom Mot. 1986/87
situationen och verksamhetens konstruktion i annat fall kan bli ohållbar i A491
längden.

1984 hemställde länsstyrelsen hos regeringen om att SVAR skulle ges
ytterligare fasta resurser. Anledningen till detta var bl. a. att sysselsättningen
inte hade utvecklats enligt den av regeringen antagna planen och att den
kommersiella inriktningen inte skulle kunna utvecklas på grund av medelsbrist.

Varken denna eller senare framställningar och inte heller motioner i riksdagen
har ännu lett till att SVAR får de erforderliga resurserna.

En rikstäckning av kyrkoboksmaterialet är väsentligt för SVAR:s kommersiella
och sysselsättningsmässiga utveckling. En möjlighet för regeringen att
medverka i SVAR:s uppbyggnad vore därför att anslå medel för optimal
konvertering av kyrkoboksfilm till mikrokort.

Ytterligare ett sätt för regeringen att bidra konstruktivt till verksamheten
är att medverka till att SVAR får den i propositionen ”Om litteratur och
folkbibliotek” (prop. 1984/85:141) antydda centrala funktionen beträffande
folkbibliotekens fjärrlånesystem av genealogiskt arkivmaterial och då på ett
sådant sätt att verksamheten i detta avseende tillförsäkras en finansiell grund.

Med hänsyn dels till vikten av sysselsättning i denna glesbygd, dels till de
viktiga funktioner SVAR har att fylla måste staten enligt vår mening satsa
mer på SVAR. Den eftersträvade och möjliga kommersiella inriktningen av
verksamheten och utvecklingsmöjligheterna bör inte få hindras eller begränsas
av brist på statliga satsningar för denna regionalpolitisk! och kulturhistoriskt
så viktiga verksamhet.

Riksdagen bör därför genom ett uttalande fastslå vikten av att regeringen
vidtar erforderliga åtgärder för att positivt påverka verksamhetens utveckling
i SVAR. Den i budgetpropositionen föreslagna förstärkningen av ledningsfunktionen
är välkommen, men bör endast ses som ett steg på vägen mot
ökade satsningar där.

Bättre utnyttjande av industricentrum i Ånge

Stora förhoppningar knöts under 1970-talet till de industricentrum som byggdes
upp, bl. a. i Ånge. Industricentrum där har tyvärr ej kommit att utnyttjas i
den utsträckning som varit önskvärd både ur regionalpolitisk synpunkt och
för att finansiera anläggningen. I Ånge är endast ca 25% av lokalerna för
närvarande uthyrda. Eftersom Ånge kommun, som är den minsta i Västernorrland,
har särskilda behov av att behålla nuvarande och få nya arbetstillfällen
borde speciella insatser prövas för att uppnå ett bättre utnyttjande av
industricentrums lokaler. Så t. ex. kan hyreskostnaderna behöva omprövas
liksom vilka typer av företag man bör erbjuda lokaler. Förhållandena har
ändrats sedan 1970-talet vad gäller verksamheter och lokalbehov. Det kan
därför även behöva övervägas om omdispositioner behövs för att industricentrum
i Ånge skall kunna bidra till den positiva utvecklingen, som man
hoppades på, då det efter bl. a. centerkrav i riksdagen uppfördes där.

7

Säkra framtiden för servicekontoret i Ånge

Mot. 1986/87

A491

Sedan 1983 upprätthåller länsstyrelsen i Västernorrland ett servicekontor i
Ånge. Kontorets uppgifter är bl. a. att bedriva uppsökande och initierande
verksamhet inom Ånge kommun och angränsande delar av Sundsvalls kommun
samt att fungera som förmedlande länk mellan företag och enskilda
personer i området och länsstyrelsens regionalekonomiska enhet. Kontoret
ses som en mycket viktig satsning för denna glesbygd i länet och kan ge service
av olika slag åt småföretagare. Servicekontoret är en form av regional utlokalisering
och bidrar till att myndigheten kommer närmare människorna och
ökar förutsättningar för att denna hårt drabbade del av länet skall kunna få en
positiv utveckling.

Verksamheten har finansierats dels med länsplaneringsmedel, dels genom
tjänstledighet för befattningshavare vid enheten. Det är viktigt att verksamheten
permanentas och att den kan breddas. Länsstyrelsen har anhållit om
medel för fasta tjänster vid servicekontoret för att säkra dessa framtid, men
tyvärr godtas inte detta krav i budgetpropositionen (bil. 15).

Med hänsyn till servicekontorets stora betydelse för utvecklingen i denna
del av länet och för att utveckla det som kan ses som en försöksverksamhet
med regional decentralisering av länsstyrelsefunktioner bör enligt vår mening
riksdagen anslå av länsstyrelsen begärda medel för att säkra servicekontorets
framtid.

Forskningsprojekt för rehabilitering av fiskevatten

I Västernorrlands län har efter Tjernobylolyckan uppmätts cesiumhalter i
fisk på 3 000-20 000 Bq. All fiskevård i sötvatten har i vissa områden slagits ut.
Det känns meningslöst att fiska, då så höga halter föreligger. Det märks också
hos fiskeristyrelsen där nästan inga prover längre lämnas in. Styrelserna i
fiskevårdsområdena slutar att engagera sig. Man har kapitulerat. Problemet
är för stort. Det kommer att bli stora svårigheter med att nystarta fiskevården
inom de drabbade områdena. Ett viktigt forskningsprojekt är hur vi kan
rehabilitera våra viktigaste fiskesjöar. Det gäller att engagera fiskevårdare i
rehabiliteringen och det kräver statligt engagemang och statlig ledning.

I Härnösands kommun finns ett av fiskeristyrelsens sex utredningskontor.
Dess arbetsområde omfattar ca 4/5 av det nedfallsdrabbade området. I området
ingår Uppsala, Gävleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län. Inom
området finns en skala av olika typer av sjöar från den renaste fjällsjö till sjöar
med höga näringshalter. Utredningsavdelningens tre biologer skulle kunna
utgöra en lämplig ledningsgrupp för ett ovan beskrivet rehabiliteringsprojekt.
Därtill behövs en fält- och biologresurs på minst två personer. Nämnas kan att
naturvårdsenheten vid länsstyrelsen i Västernorrlands län ingår i ett forskningsprojekt
som gäller rehabilitering av fiskevatten utifrån försurning och
för höga halter av kvicksilver, varför förutsättningar för en viss samordning
bör kunna föreligga. Vi föreslår därför att erforderliga medel för personella
liksom materiella resurser avsätts för ovannämnda projekt.

8

Hemställan

Mot. 1986/87

A491

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vikten av att överföra ytterligare uppgifter till de
statliga verk och myndigheter som är lokaliserade till Västernorrlands
län,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att vid ny- och omlokaliseringar av statlig verksamhet
beakta Västernorrlands läns speciella behov av arbetstillfällen
och vidgad arbetsmarknad,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för jordbruket i bl. a. Västernorrlands

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om regionalpolitiska hänsynstaganden och beaktande
av Västernorrlands läns speciella behov och förhållanden vid
fördelning av väganslag,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för en positiv utveckling av verksamheten
vid Svensk arkivinformation i Ramsele (SVAR),3]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för ökat utnyttjande av industricentrums
lokaler i Ånge,

[att riksdagen inom ramen för anslaget E1 Länsstyrelserna anvisar
medel för service kontorets i Ånge verksamhet,4]

[att riksdagen anslår erforderliga medel för rehabilitering av
försurnings- och kvicksilverdrabbade fiskevatten i Västernorrlands

län,1]

län.1].

Stockholm den 27 januari 1987

Martin Olsson (c)

Görel Thurdin (c)

1 1986/87: Jo274.

2 1986/87: T360.

3 1986/87: Kr314.

4 1986/87: Bo314.

9