Regionala koncessionsnämnder för prövning av tillstånd enligt miljöskyddslagen, m. m.

Motion 1985/86:Jo768 Sven Munke (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1985/86:Jo768

Sven Munke (m)

Regionala koncessionsnämnder för prövning av tillstånd enligt
miljöskyddslagen, m. m.

Miljöskyddsutredningen kom till på grund av den dåliga tillsynen över
miljöfarlig verksamhet. BT-Kemi-skandalen var det viktigaste enskilda
exemplet på dålig tillsyn och ägnas ett stort utrymme i delbetänkandet Bättre
miljöskydd I som kom 1978. I betänkandet sägs bl. a.:

Tillsynen över miljöfarlig verksamhet har allmänt ansetts som det område
där de största bristerna inom miljöskyddet för närvarande finns.

I en utredning som miljö- och hälsoskyddsnämnden i Landskrona utfört av
omkring 100 miljöfarliga verksamheter 1983 framgår att tillsynen fortfarande
är undermålig. Omkring 25 % av de förprövningspliktiga verksamheterna
bedrivs utan tillstånd. I genomsnitt besöks företagen vart 5:e år av
tillsynsmyndigheten. Mer än en tredjedel av de prövade verksamheterna har
till stor del inte uppfyllt föreskrivna villkor:

Den samlade bilden av tillsynen är att denna fungerat otillfredsställande.
Alltför många verksamheter som är förprövningspliktiga har inte prövats.
Uppföljning av villkoren är dålig och utan kraft. Föreläggandena är få och
tydligen föga respektingivande så att de nonchaleras i stor utsträckning.
Kontrollen är dålig och man förlitar sig i hög grad till företagens egen kontroll
och utnyttjar i alldeles för liten omfattning möjligheterna till extern kontroll,
såsom periodisk besiktning. (Hantering av hälso- och miljöfarliga varor inom
tillverkningsindustrin i Landskrona kommun.)

Statens naturvårdsverk konstaterar i tidningen Miljöaktuellt nr 10 1985 att
kontrollen är urusel. Det är slutsatsen efter att naturvårdsverkets första
branschvisa tillsynskampanj avslutats. Kontrollen av hur mycket järn- och
stålbranschen släpper ut om den följer villkoren för sin verksamhet fungerar
inte. Kontrollerna görs för sällan. Mätningar av luftutsläppen sker i
genomsnitt vart tredje år och aldrig oftare än en gång per år.

Tillsynsansvaret åvilar i första hand länsstyrelsernas naturvårdsenheter
medan naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för tillsynen. Miljöoch
hälsoskyddsnämnderna kan ta över tillsynen, men ett sådant övertagande
har endast skett i liten omfattning. Länsstyrelserna har samtidigt ansvaret
för omfattande tillståndsgivning enligt miljöskyddslagen.

Det har framförts kritik mot länsstyrelsernas dubbla roller i sammanhanget.
Den regionala utvecklingen ligger också på länsstyrelserna. Samma
myndighet skall således främja näringslivet samtidigt som den skall ställa
krav på att samma verksamheter drivs så att de inte orsakar olägenhet. Kritik
har förts fram om att länsstyrelserna i vissa fall haft svårt att skilja på dessa två

roller och tagit otillbörlig hänsyn till sysselsättning och näringslivets intressen
utöver de ramar som miljöskyddslagen, svavellagen etc. anger.

Tillsynsmyndigheter har kritiserats av JO för att i tillsynen ta hänsyn till
ekonomiska aspekter och sysselsättningsaspekter när företag överträtt
fastställda villkor. JO slår fast att den avvägningen redan har gjorts vid
tillståndsprövningen när villkoren fastställdes. Tillsynsmyndigheterna skall
endast ta hänsyn till om villkoren uppfylls eller ej.

En omorganisering av tillstånds- och tillsynsverksamheten behövs därför
för att de politiska mål som riksdagen fastställt genom miljöskyddslagen skall
kunna uppnås. Dessa politiska mål bör, som den lagstiftande församlingen
klart uttryckt, verkställas av myndigheter som inte har andra motstridiga
intressen att bevaka samtidigt.

Paralleller kan göras med bl. a. polisens arbete som har sin uppgift klart
definierad, att övervaka att vissa lagar följs. Om polisen ständigt var tvungen
att ta hänsyn till sysselsättning, ekonomi och andra skilda intressen skulle det
försvåra deras arbete.

En förbättring skulle nås om tillståndsgivningen skildes från tillsynsuppgifterna.
De ofta svåra avvägningsfrågor som miljöskyddslagen föreskriver kan
då göras av en myndighet som har tillgång till speciella resurser vad gäller
juridik, teknik och ekonomi förutom miljökunskaperna. Tillsynsmyndigheten
kan då på rakare sätt ägna sig åt att se till att de villkor som finns i
tillståndet följs.

Tillståndsgivningen bör föras över från länsstyrelserna till regionala
koncessionsnämnder med i huvudsak samma sammansättning och funktion
som nuvarande koncession. Tillsynsmyndigheten skulle därför befrias från
tillståndsgivningen och den skulle få mera tid för tillsynen.

Tillsynen flyttas över från länsstyrelsen till regionala kontor till naturvårdsverket.
Detta medför flera fördelar. Tillsynen sköts av en och samma
myndighet såväl den centrala som den fortlöpande. Samordning blir en
intern fråga för naturvårdsverket utan de organisatoriska hinder som kan
uppstå när flera myndigheter med olika budgetansvar etc. är inblandade.
Resurserna kan användas bättre. Tillsynen behöver inte ordnas strikt efter
geografiska gränser utan expertkunnandet avseende vissa industrigrenar
t. ex. petrokemisk industri kan utnyttjas effektivare vid tillsynen över hela
landet. Tillsynsmyndigheten kan på ett konsekventare sätt ägna sig åt
tillsynen utan att otillbörlig påverkan minskar effektiviteten.

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar i
miljöskyddslagen så att regionala koncessionsnämnder införs och
länsstyrelsernas tillståndsprövning överförs till dessa,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att
vattenöverdomstolen övertar behandlingen av besvärsärenden enligt
miljöskyddslagen.

Stockholm den 24 januari 1986

Mot. 1985/86
Jo768

14

Sven Munke (m)

rV

I

>

X» m X . ,;>•:-■'■« v sxxxx xx x vv ^,v • ?

'. V: ■ .;■

V

i

. , -* ^

■

gotab Stockholm 1986 10422