Regeringsbildningen

Motion 2002/03:K345 av Henrik S Järrel (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen närmare utreder formerna för regeringsbildningen jämlikt 6 kap. 1–4 §§ regeringsformen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om processen vid regeringsbildning.

Motivering

Regeringsformen uppvisar brister när det gäller formerna för regeringsbildning. Dessa brister har blivit särskilt uppenbara direkt efter riksdagsvalen 1998 och 2002, nämligen då valutgången resulterat i uppenbart oklara majoritetsförhållanden, d v s när varken ett enskilt riksdagsparti eller en sittande, fungerande regeringskoalition av partier erhållit egen riksdagsmajoritet för sin politik.

Frågan blir än mer delikat när det rör sig om ett parti som ensamt format en regering och genom ett mer eller mindre fast samarbete i parlamentet hämtat röststöd från ett eller flera andra riksdagspartier som inte permanent ingått i regeringen. Förutom att ansvarsutkrävandet från sådana stödpartier försvåras, kan man inte självklart förutsätta att samarbetsformerna förblir orubbliga i sådana lösliga konstellationer även om riksdagsvalet resulterat i närmast oförändrade inbördes styrkeförhållanden mellan sådana samarbetspartier och inom ”blocken”.

En sittande minoritetsregering, formad av ett eller flera partier, behöver inte med dagens regler avgå ens om den – som i valet 1998 – drabbas av en betydande mandatförlust. Principen om det s k negativa ansvaret innebär att en statsminister kan sitta kvar så länge inte en majoritet av riksdagens ledamöter röstar mot honom eller henne.

Parlamentarismens ”renhet” borde förutsätta att efter ett parlamentsvalsutslag som inte är uppenbart borde regeringsbildningsansvaret ligga hos talmannen. Det är knappast förenligt med parlamentarismens principer att det i oklara lägen skall vara statsministern som i praktiken avgör huruvida frågan om en regeringsbildningsprocess skall övergå i talmannens händer eller ej. För sådana icke uppenbart klara valutslag bör övervägas om inte regeringsformen skall föreskriva ett tvång för regeringen att avgå. Slutresultatet kan visserligen ändock bli att regeringen återuppstår i gammal skepnad, men den demokratiska hänsynen till folkviljan och parlamentarismens grundidé skulle härigenom dock komma till ett sundare och renare uttryck.

Det låter sig sägas att instrumentet misstroendeförklaring alltid finns till hands som ett yttersta värn för demokratin. Det är gott och väl. Men för att minimera bruket av detta instrument vore det värt att pröva tanken att arbeta bort en del skönhetsfläckar i rege- ringsformen kring just regeringsbildningsprocessen.

Stockholm den 13 november 2002

Henrik S Järrel (m)