Reformerad inkomstbeskattning (prop. 1981/82:197) (Motion 1981/82:2532 Lars Werner m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1981/82:2532
Lars Werner m. fl.

Reformerad inkomstbeskattning (prop. 1981/82:197)

I april 1981 undertecknade de nuvarande båda borgerliga regeringspartierna
och socialdemokraterna en överenskommelse om en skattereform.
Det basunerades ut att nu skulle alla få sänkta skatter. Nu skulle man
genomföra en skattereform som skulle vara ”ett centralt inslag i en offensiv
ekonomisk politik”. Det lät och låter som om man funnit ett förslag som
skulle ha en närmast undergörande verkan på den svenska ekonomin.

”Skattepolitiken bör utformas så att den uppmuntrar arbete, produktiva
insatser och sparande och bekämpar inflation, spekulation och skattefusk”,
heter det i överenskommelsen och i den nu liggande propositionen.
Om det kan man säga: ”Ord, ord, ord. Ord utan tanke aldrig himmelen
når.”

Ingen vare sig arbetar, investerar eller sparar för glädjen att betala skatt.
Ingen väljer heller arbetslöshet på grund av att det finns skatter. Arbetslöshet
tvingas man ut i av andra skäl. Man arbetar för lönen, investerar för
profiten och spar för kommande behov eller för räntan. Skall skatterna
uppmuntra någon av dessa ekonomiska handlingar bör det vara skattemässigt
förmånligare att göra dem än att inte göra dem, skattemässigt
förmånligare att göra mer än mindre, med andra ord skattemässigt gynnsammare
att tjäna mera än att tjäna mindre. Den programmatiska fras man
hängt upp överenskommelsen på är sålunda en programförklaring för ett
s. k. regressivt skattesystem, ett system som gynnar de rika.

Arbetarklassens intresse är det motsatta. Jämnare inkomster minskar
sociala, kulturella och politiska skillnader. Även om lönekampen är det
viktigaste medlet för de arbetande att jämna ut inkomsterna, så har också
skattepolitiken här en given roll. Skattepolitiken skall sålunda ha ett annat
mål än det som två av de borgerliga partierna och socialdemokraterna
skrivit in i sin överenskommelse. Skattepolitiken skall användas för att
befordra social och ekonomisk rättvisa.

Detta åstadkommes genom att skattesatsen stiger med inkomsten, ju
högre inkomst, desto högre skattesats. Detta kallas för progressiv beskattning.
Den del skattesatsen ökar med vid en ökning av inkomsten kallas
marginalskatt. Ju högre marginalskatten är desto mindre blir kvar av en
inkomstökning sedan skatten betalats. Större marginalskatter ger alltså
jämnare inkomstfördelning efter skatt. Sänkta marginalskatter ökar inkomstskillnaderna
efter skatt.

Mot. 1981/82:2532

Huvudpunkten i överenskommelsen mellan socialdemokraterna och de
båda borgerliga regeringspartierna är sänkta marginalskatter. Samtidigt
genomför man en ”avdragsreform” som begränsar det ”skattemässiga
värdet av underskottsavdrag till högst 50 % av avdragsbeloppet”. Därtill
skall formern för s k inflationsskydd i skatteskalan ändras. Allt detta skall
finansieras så att statens inkomster icke minskar genom reformen.

Reformen skall införas etappvis under 3 år.

Det är denna överenskommelse som nu genom proposition 1981 /82:197
kommer som regeringsförslag.

Den skatt som dras på våra inkomster sönderfaller i två delar. Dels
betalar vi statlig inkomstskatt som är progressiv, dels betalar vi kommunalskatt
som drabbar alla med samma procentsats. Därutöver betalar vi
olika indirekta skatter, dvs. skatter som beräknas på priset på de varor vi
köper. Den största av dessa är mervärdeskatten, momsen. Genom att de
som har små inkomster använder en större andel av dessa till att köpa
varor som är momsbelagda drabbar momsen dem med lägre inkomster
procentuellt hårdast. Momsen är därför en regressiv skatt.

Det statliga inkomstskatten minskar i betydelse. Av de skatter som
betalades 1976 utgjorde den statliga inkomstskatten ca 29% och i år
beräknas den komma att utgöra ca 17 %. Då en mindre del av dessa 17 %
inte drabbar enskilda personer, kan vi säga att nu är ca 15 % av de samlade
skatter vi betalar progressiva, medan 85 % icke har någon progressiv, utan
snarast en sammantagen regressiv effekt. Avdragsregler och olika ”kryphål”
som överklassen kan utnyttja minskar dessutom progressiviteten i den
statliga inkomstskatten.

Det har varit en huvudlinje i den borgerliga skattepolitiken att minska
progressiviteten, dvs. att göra skattesystemet allt mindre inkomstutjämnande.

De har gått fram på olika vägar. Dels har de ändrat skatteskalorna och
infört s. k. indexreglering eller ”inflationsskydd” för den statliga inkomstskatten,
dels har de vidgat avdragsförmåner för rikt folk genom t. ex.
skatte- och aktiefondsparande.

Om vi koncentrerar oss på förändringarna av inkomstskatteskalorna,
kan vi se att en urholkning av progressiviteten skett successivt. Om vi
undersöker hur beskattningen sett ut 1976, 1979 och 1982 för några tänkta
inkomsttagare, kan vi se utvecklingen. Vi väljer då att undersöka tre
personer: en lågavlönad, en med något över medelinkomst och en högavlönad.
Vi låter dessa tre personer få samma procentuella lönepåslag som
industriarbetarna fått i genomsnitt varje år.

Mot. 1981/82:2532

Person A är lågavlönad, tjänade 1976 35 000 kr. brutto. Hennes inkomst
efter skatt är då 24 865 kr. Person B har lite mer än medelinkomst, 50 000
kr. brutto 1976, eller efter skatt 31 462 kr. Person C slutligen tjänade 1976
150 000 kr., eller efter skatt 57 037 kr. Efter skatt hade alltså A 43,6 % och
B 55,2 % av C:s inkomst. 1979 hade deras inkomster ökat med lika stor
procentuell andel, men progressiviteten i skattesystemet gör sig fortfarande
så gällande, att deras inkomster relativt sett jämnats ut. A:s inkomst
efter skatt uppgick nu till 49,9 % och B:s till 61 % av C:s inkomst.

Men 1982 ökar den procentuella skillnaden igen. Ars inkomst efter skatt
blir nu 46,2% och B:s 59,3 % av C:s inkomst. Progressiviteten är nu så
urholkad att samma procentuella inkomstökning leder till en procentuellt
ökad inkomstskillnad. (Mätt i kronor och ören, i absoluta tal, har inkomstskillnaden
vuxit hela tiden).

Om person C 1979 kunde göra ett underskottsavdrag om 40 000 kr. växte
hans inkomst efter skatt med över 34 000 kr. Gjorde han motsvarande
avdrag 1982 skulle inkomsten efter skatt växa med 33 896 kr. De mindre
inkomsttagarna har inga möjligheter till motsvarande avdrag och skulle,
om de hade dem, inte kunna tjäna lika mycket. Bara ca 0,1 % av alla
arbetare hade 1979 underskottsavdrag på 40 000 eller mer.

Dessa exempel visar att de borgerliga partierna nått framgång i sina
strävanden att minska progressiviteten i skattesystemet, speciellt under de
senaste åren.

III

Propositionens förslag kommer att starkt skärpa denna utveckling mot
minskad progressivitet i skattesystemet. Det kommer att medföra starkt
ökade inkomstskillnader. Den begränsning av ränteavdragen som görs
väger inte på långt när upp den ökade skevheten. Det skulle krävas mycket
starka inkomstökningar för låglönegrupperna och inga inkomstökningar
alls för höginkomsttagarna för att reformförslagets snedfördelande effekt
skall kunna motverkas. I LO-tidningen har man, inflationen oräknad,
kalkylerat med att en låginkomsttagare behöver en 18-procentig löneökning
för att få samma löneökning efter skatt som en inkomsttagare med en
lön 1981 på 131 000 kr.

Uppgifterna om den exakta kostnaden för skatteförslaget varierar något
beroende på i vilket penningvärde det beräknas. En beräkning i nu gällande
penningvärde och efter 1982 års väntade inkomstfördelning ger följande:

Mot. 1981/82:2532

Inkomst 1982 Antal inkomst- Andelav Kostnad förändringar

kr. tagare alla in- i skatteskalan 1982-85

komsttagare milj. kr procent
procent

0- 75 900	4 339 860	71,9	1 259	13,2
75 901-103 500	1 236 187	20,5	3 348	35,1
103 501-124 200	254 954	4,2	1 767	18,5
124 201 —	208 999	3,4	3 165	33,2
Summa	6 040 000	100	9 539	100

Denna tabell visar inkomstskatteminskningen brutto, utan hänsyn till
förändringar i avdragssystemet och inte heller till finansieringen. Av tabellen
framgår att de 92 % av inkomsttagarna som har inkomster under
103 500 får 48,3 % av kostnaden för reformen medan de knappt 8 % av
inkomsttagarna med inkomster därutöver får 51,7%. Tabellen visar hur
entydigt marginalskattesänkningen gynnar de rikaste.

Om vi nu för in avdragsbegränsningen, så ändras denna bild bara
marginellt. Avdragsbegränsningen minskar vinsten för de 3,5 % högst
avlönade med 1 485 milj. kr. Nettokostnaden för reformen kommer då att
fördela sig så att de 72 % med de lägsta inkomsterna får 15,6 % av nettolindringen,
de 20,5 % av inkomsttagarna med inkomster mellan 75 901 och
103 500 får 41,6%, de 4,2% av inkomsttagarna med inkomster mellan
103 501 och 124 200 kr får 21,9% och de 3,5% av inkomsttagarna med
inkomster över 124 201 får 20,9% av skattelindringen. Fortfarande får
alltså de 3,5 % med de största inkomsterna betydligt större sammanlagd
skattelindring än de 72 % (dvs. drygt 20 gånger flera) med de lägsta inkomsterna.

Detta innebär att även med hänsyn tagen till avdragsbegränsningen så får
i genomsnitt de 3,5 % högsta inkomsttagarna 27,5 gånger så stor skattelindring
som de 72 % lägsta inkomsttagarna.

Statistiska centralbyrån har beräknat fördelningen av skattelindringen
mellan olika yrkesgrupper. En genomsnittlig heltidsanställd arbetare får
enligt SCB 1 700 kr. i lägre skatt, en tjänsteman på mellannivå får 3 600 kr.
och en högre tjänsteman får 5 500 kr. För arbetaren skulle detta i dag
innebära en bruttolöneökning på 4 900 kr. för mellantjänstemännen motsvarar
skattelindringen en bruttoinkomstökning på 15 000 kr. och för den
högre tjänstemannen 27 900.

Skillnaderna för olika inkomstgrupper är alltså mycket stora trots att
SCB gått på genomsnitt och således inte jämfört de lägsta lönerna med
direktörsinkomsterna.

För att få en sådan jämförelse återvänder vi till våra tre personer A, B

Mot. 1981/82:2532

och C. A som tjänade 35 000 kr. 1976 har 1982 kommit upp i en bruttolön
på 58 500. B som tjänade 50 000 kr. 1976 har kommit upp i en bruttolön
1982 på 83 500 och C har en bruttlön på 250 500 kr.

Om vi nu följer det inflationsantagande som ligger bakom överenskommelsen
och ger våra tre inkomsttagare oförändrad realinkomst, kommer A
1985 att tjäna 68 600, B 98 000 och C 294 000 kr. i bruttolön.

Efter skatt utgjorde A:s inkomst 1982 46,2% och B:s 59,3% av C:s
inkomst. Om nu propositionens förslag genomförs kommer 1985 A:s inkomst
efter skatt att utgöra 36,9 % och B:s 48,9 % av C:s inkomst. Det blir
sålunda en markant ökning av inkomstskillnaderna efter skatt trots att
bruttolönen ökat med samma procentsats.

Även om C skulle ha ett underskottsavdrag om 40 000 kr. växer inkomstskillnaderna
trots införandet av avdragsbegränsningen. A:s inkomst efter
skatt utgör 1982 33,4 % av C:s inkomst, sedan denne gjort sitt underskottsavdrag.
Inkomstskillnaden växer sedan — om än långsamt — trots avdragsbegränsningen
så att Ars inkomst efter skatt 1985 kommer att utgöra
31,9%.

Om nuvarande skatteregler skulle ha gällt 1985 skulle A detta år ha en
statsskatt som är 582 kr. högre än vad den blir med överenskommelsen. A :s
statsskattevinst enligt propositionens förslag är alltså 582 kr. B:s motsvarande
skattevinst är 2 621 medan C:s skattevinst blir 30 747, om han inte
har något underskottsavdrag. Har C ett underskottsavdrag 1982 och 1985
på 40 000 gör han likväl en skattevinst på 13 987 kr., vilket är en skattevinst
som är mer än 24 gånger så stor som den som A gör.

Det bör betonas: vi har ännu inte räknat med reformens finansiering.

Om vi med detta i minnet sammanfattar inkomstutvecklingen för våra
tre inkomsttagare från 1976 till 1985, alltså under 10 år med borgerlig
skattepolitik, får vi följande.

Alla tre, låginkomsttagaren A, mellaninkomsttagaren B och höginkomsttagaren
C har fått sin bruttoinkomst ökad med 96 % under perioden.
A :s inkomst efter skatt har ökat med 95 %, B :s med 105 % och C :s (om han
varit utan underskottsavdrag) med 131 %. Om C redan 1976 gjort ett
underskottsavdrag på 40 000 kr. och sedan hållit på med detta under varje
år fram till 1985 okar hans inkomst efter skatt med 71 % — fast hans
inkomst efter skatt 1985 är fortfarande 20 000 kr. högre än om han inte
kunnat göra något avdrag. Om han däremot gör sitt avdrag för första
gången 1985, kommer hans inkomst efter skatt att ha vuxit med 166 %.

Eftersom frågan om begränsning av underskottsavdragen spelar en så
stor roll i den allmänna debatten finns anledning till några ytterligare
kommentarer kring dessa. Det är i och för sig ett steg i rätt riktning att

Mot. 1981/82:2532

underskottsavdragen begränsas. Men denna begränsning får ett betydligt
minskat värde för strävan efter en jämnare inkomstfördelning, när den
genomförs samtidigt med en stor marginalskattesänkning. Det går att
begränsa avdragsförmåner utan att samtidigt göda överklassen ytterligare.

Det är givet att begränsningen av underskottsavdragen i viss mån motverkar
de ökade skillnaderna som en så kraftig marginalskattesänkning
som den föreslagna ger. Men som vi delvis redan visat, kommer inte
avdragsbegränsningen att minska inkomstskillnaderna utan bara att mildra
ökningen av inkomstskillnaderna.

Hur mycket begränsningen i underskottsavdrag minskar effekten av
marginalskattelättnaden beror på inkomstens och underskottets storlek.
Enligt tabellerna i den utredning som ligger till grund för propositionen får
den som i 1981 års penningvärde tjänade 80 000 kr. en skattelättnad på
2 528 kr. i samma penningvärde efter reformens fulla genomförande, om
han inte hade något underskottsavdrag. För att den som — enligt samma
beräkningsgrund — tjänade 150 000 skall få en i absoluta tal mätt lika liten
skattevinst, måste han ha ett underskottsavdrag på 42 000 kr. Om vi sedan
ser på de underskottsavdrag som samtliga 150 000-kronorsinkomsttagare
gjorde 1981, finner vi att dessa i genomsnitt drog av 22 300. Om vi bortser
från den femtedel av 150 000-kronorsinkomsttagarna som inga avdrag
gjorde alls, är medelavdraget 27 700, dvs. fortfarande väsentligen under
42 000 kr. Det är med andra ord en mycket liten del av 150 000-kronorsinkomsttagarna
som har underskottsavdrag av den storleksordning att de
inte i kronor och ören tjänar mera på propositionens förslag än
80 000-kronorsinkomsttagaren.

Enligt föreliggande uppgifter för år 1979 var det bara omkring en halv
procent av alla inkomsttagare som hade underskottsavdrag på mer än
40 000 kr. Däremot hade då 62 % av inkomsttagarna inga underskottsavdrag
alls. Över 90 % av inkomsttagarna hade underskottsavdrag under
10 000 kr.

Hittills har vi inte beaktat hur finansieringen av den föreslagna skatteomläggningen
kommer att inverka på olika grupper. SCB anför ur sina
beräkningar att om alla skulle få betala lika mycket skulle reformen kosta
var och en 1 400 kr. De angivna skattelättnaderna måste då minskas med
detta belopp för att totaleffekten på inkomsten skall kunna utläsas. För
arbetarna skulle det då bli praktiskt taget ingenting kvar av den uppreklamerade
skattelättnaden.

De skattesamverkande partierna satt i långa diskussioner om hur skatteomläggningen
skulle finansieras. Två förslag fanns med i bilden: höjd
arbetsgivaravgift eller införande av s. k. proms. Medan arbetsgivaravgiften

Mot. 1981/82:2532

i nuvarande form räknas enbart i förhållande till lönerna, skall promsen
beräknas i förhållande till både löner och kapitalanvändning. Efter oenighet
har man kommit till en tillfällig lösning under första året, en höjning
av arbetsgivaravgiften med 2 %. Regeringen kallar denna avgift ”allmän
löneavgift”.

Det har varit och är en utgångspunkt att den ”allmänna löneavgiften”
skall avräknas från det s. k. löneutrymmet. Hur detta påverkar olika inkomstskikt
kommer att bero på avtalsrörelsernas innehåll. Skulle det bli en
likformig fördelning bör således reformens resultat minskas med vad en
två-procentig lönehöjning i stället skulle ha givit.

Nu har man främst från socialdemokratiskt håll sagt att det främst är de
högavlönade som skall hålla igen sina lönekrav. Det skulle kunna tolkas
så att dessa skall ta på sig en större avräkning från det s. k. ”löneutrymmet”
än de genomsnittliga 2 procenten. Om detta kommer att ske, måste dock
betraktas som skrivet i vatten. Vissa fackliga organisationer för högavlönade
har uttalat sig emot en sådan lösning. Man får också minnas att de
allra högsta inkomsterna inte alls fastställs i kollektiva avtalsförhandlingar
utan på individuell väg.

Den samlade effekten för olika grupper av skatteomläggningen är alltså
en smula osäker. Den avgörs definitivt först efter de kommande årens
avtalsrörelser. Men det finns i uppgörelsen en inbyggd press på de fackliga
organisationerna för återhållsamhet. Det finns däremot inget som säger att
arbetsgivarna inte kommer att försöka genomföra en två-procentig nedräkning
av det s. k. löneutrymmet för de stora löntagargrupperna.

Nu är en sådan nedräkning alltid oviss och svår att visa, eftersom det i
realiteten inte existerar en fix storhet som kan kallas ”löneutrymme”.
Vilket ”löneutrymme” man väljer beror på hur man menar att fördelningen
mellan arbete och kapital skall vara.

Men om den äger rum innebär det att de stora grupper som får en liten
skatteminskning genom förslaget i realiteten får en inkomstminskning mot
vad de annars skulle ha fått till följd av att lönerna pressas ner. Denna risk
är störst för låglönegrupper och deltidsarbetande. För stora arbetargrupper
torde effekten bli plus minus noll. Skattesänkningen blir en verklig
inkomstförstärkning först när man går uppför inkomststegen. Och i kronor
räknat blir vinsten större ju högre upp man kommer.

Att kalla de skattesamverkande partiernas överenskommelse för en
allmän skattesänkning är alltså minst sagt överdrivet. Det är en skattereform
för höginkomsttagarna. Och eftersom den skall finansieras fullt ut
måste det vara andra än de som tjänar på den som betalar den. Annars vore
den ju fullständigt likgiltig. De som får betala blir de stora grupperna med
lägre inkomster. Genom att helt koncentrera uppmärksamheten på den
synbara skattesänkningen och inte på vilka som i realiteten får betala
kalaset genomför de skattesamverkande partiledningarna och deras påhejare
samma narrspel som skräddarna i Kejsarens nya kläder.

Mot. 1981/82:2532

Det står sålunda klart att de skattesamverkande partiernas förslag, som
nu återfinns i proposition 1981/82:197, kommer att leda till en kraftigt
snedare inomstfördelning än den vi redan har. Endast avtalsrörelser med
mycket stora påslag för låglönegrupperna skulle kunna rätta till detta. Men
hela skattereformen är ju tänkt i ett sammanhang där de fackliga organisationerna
skall bindas upp till genomgående återhållsamhet.

Skattereformen har ju inte heller några finanspolitiskt expansiva drag.
Det som blir ökade inkomster — totalt sett — genom skattelättnader skall
ju tas in genom en allmän löneavgift som skall minska takten i löneutvecklingen
och därmed i reallöner och köpkraft.

Reformens enda verkan är inkomstomfördelning från de lägre inkomsterna
till de högre. Ingen som verkar för en jämnare och rättvis ekonomisk
fördelning kan godta en sådan reform. Den måste avvisas.

En skattereform måste grundas på principen att skattesystemet skall
befordra social och ekonomisk rättvisa. Detta gör en skatterefrom som
minskar skattebördorna för de lönarbetandes stora flertal och barnfamiljer
och pensionärer ur deras led.

Nya majoritetsförhållanden i riksdagen kan möjliggöra genomförandet
av en sådan reform, om den i sin huvudsak på borgerlig fördelningsfilosofi
grundade skattereformen nu stoppas.

VII

En progressiv skattereform måste ta sin utgångspunkt i det faktum att
det för den överväldigande majoriteten av skattebetalarna är de indirekta
skatterna och de kommunala skatterna som utgör den största utgiftsposten.
För en mycket stor del av inkomsttagarna torde den regressivt verkande
momsen utgöra en större eller ungefär lika stor utgiftspost som den statliga
inkomstskatten. Av en inkomstökning i inkomstlägen under 83 000 kr. går
en större del till kommunalskatt än till statsskatt. Först i inkomstlägena
därutöver är marginalskatten på den statliga inkomstskatten högre än
30 %, dvs. den genomsnittliga kommunala skatten med nuvarande regler.
Om regeringsförslaget genomförs kommer marginaleffekter av statsskatten
vara större än kommunalskattesatsen först i inkomstlägen över 192 000
kr. i nuvarande penningvärde.

Vi kan alltså säga att marginalskatten nu är lägre än den kommunala
skattesatsen för över 75 % av inkomsttagarna och 1985 — om propositionen
genomförs — för mer än 98 %. Om man vill sänka inkomstskatten är
den viktigaste inkomstskattesänkningsreform som på kortare sikt kan genomföras
därför att skapa förutsättningar för minskning av kommunalskatterna,
men bevara och i de högsta inkomstlägena skärpa progressiviteten i
den statliga inkomstskatten.

Mot. 1981/82:2532

Detta är möjligt om staten börjar att överta kostnaderna för bestämda
delar av kommunernas och landstingens verksamhet. Staten har övervältrat
kostnader på kommunerna och många av den kommunala sektorns
verksamheter är statligt reglerade. En ökning av statliga bidrag till kommunerna
kan såväl skapa förutsättningar för en utbyggnad av den kommunala
verksamheten som en minskning av de kommunala skatterna. I
vilken sammansättning man än genomför dessa led, gynnar de i första
hand medel- och låginkomsttagare.

Genom ökade statliga bidrag till den kommunala sektorns kostnader för
verksamheter som skolväsendet, barnomsorgen, sjukvården och den kollektiva
trafiken kan under en treårsperiod utrymme skapas för att, om man
så önskar, de kommunala skatterna skall kunna sänkas med i genomsnitt
5 skattekronor, dvs. 1/6, utan att detta behöver stå i motsättning till en
utbyggd kommunal service.

En sådan inkomstskattesänkning skulle innebära en skattevinst för heltidsarbetande
låg- och mellaninkomsttagare på mellan 1 000 och 2 000 kr.
om den statliga inkomstskatten tas ut på samma sätt som nu och om deras
inkomster ökar på samma sätt som förutsätts i underlaget för den föreliggande
propositionen.

Om man genomför en sådan sänkning av de kommunala skatterna ges
en möjlighet till motsvarande skärpning i progressiviteten. Denna skärpning
bör sättas in med successivt ökande verkan från inkomster i nuvarande
penningvärde på 100 000 kr. och få en verkan om minst 5 procentenheters
marginalskatteskärpning för inkomster, i samma penningvärde, på
mer än 125 000 kr.

En sådan omfördelning av kostnaderna mellan staten och den kommunala
sektorn måste ses som inledningen till en övergång till införandet av
en progressiv enhetlig statskommunal beskattning. Härigenom försvinner
de orättvisor som uppstår genom de stora skillnaderna i kommunal uttaxering
i olika orter.

Denna omfördelning av kostnaderna mellan stat och kommunsektor,
som kan möjliggöra en sänkning av kommunalskatterna, bör kompletteras
med att momsen helt slopas på de viktiga livsmedlen: baslivsmedel, fisk,
frukt, grönsaker och icke lyxbetonade konserver. Slopandet av matmomsen
bör vara genomfört i två etapper till den 1 januari 1984.

Däremot bör en omsättningskatt införas på aktie- och värdepappershandeln
på börsen.

VIII

Ett statligt övertagande av kommunala kostnader bör till stor del finansieras
genom en övergång till produktionsbeskattning. Ett beskattningssystem
som baseras på produktionen kan i fullt utbyggt skick utgöra ett

Mot. 1981/82:2532

viktigt styrinstrument för samhällsekonomins utveckling. En produktionsbeskattning
bör bygga på företagens omsättning, råvaru- och energiförbrukning
och ta hänsyn till produktionens samhälleliga nytta.

Samtidigt bör progressionen i skattesystemet få ett verkligt genomslag
dels genom en omfattande revision av alla avdragsregler, dels framför allt
genom att kapitalvinst-, förmögenhets-, realisationsvinstbeskattning och
beskattning av spekulativ verksamhet ges — i förhållande till skatten på
arbetsinkomster — rimliga proportioner.

Den begränsning som föreslås i propositionen är ett otillräckligt steg i
rätt riktning, och i det sammanhang förslaget ställs blir dess verkan än
mindre. Det borde kompletteras med införande av ett räntetak för avdrag,
vilket innebär att endast räntor för ett begränsat skuldbelopp medges och
att räntor därutöver inte medges som avdrag. (I sammanhanget bör erinras
om att motionärerna verkar för en statlig bostadsbank som till låg och fast
ränta skall finansiera bostadsbyggandet och att vi dessutom förordar övergång
till lågräntepolitik.) Det finns en rad andra avdrag som bör slopas,
avdrag för konsumtionskrediter och köpkortsräntor, representationsavdrag,
sparavdrag, aktiefond- och skattefondsparande m. m.

I enlighet med de handlingslinjer och förslag vi ställt till riksdagen i en
särskild, utförligt motiverad motion, måste kampen mot skattefusk, skatteflykt
och annan ekonomisk brottslighet starkt skärpas.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1981/82:197 utom
vad som gäller om begränsning av underskottsavdragen,

2. att riksdagen beslutar att godkänna de riktlinjer för en skattereform
som anges i motionen innebärande

a) ändrad kostnadsfördelning mellan staten och den kommunala
sektorn vilket kan skapa möjligheter för en kommunal skattesänkning
utan att äventyra utbyggnaden av kommunal service
och utgöra en början till ett system med progressiv statskommunal
enhetsskatt,

b) skärpt progressivitet i den statliga inkomstskatten för inkomstlägena
över 125 000 kr. i nuvarande penningvärde,

c) slopande av momsen på viktiga livsmedel till den 1 januari
1984,

d) inledning av en övergång till ett skattesystem främst baserat på
produktionsbeskattning,

e) skärpning av kapitalvinst-, bolagsvinst-, förmögenhets- och
realisationsvinstbeskattningen,

f) införande av omsättningskatt på börshandeln med aktier och
värdepapper,

Mot. 1981/82:2532

g) sanering av avdragssystemet med minskning av ränteavdragen
för stora lån och borttagande av vissa avdrag som t. ex. vid
skatte- och aktiefondsparande, representationsavdrag m. m.,

h) skärpt kamp mot skattefusk, skatteflykt och övrig ekonomisk
brottslighet.

Stockholm den 3 maj 1982
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBR1NK (vpk)

EVA HJELMSTÖM (vpk)

Reformerad inkomstbeskattning (prop. 1981/82:197)

Motioner

Intressenter

Motioner