Rättssäkerheten i taxeringsprocessen

Motion 1986/87:sk726 Bo Lundgren m. fl. (m, fp, c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1986/87 :Sk726

Bo Lundgren m. fl. (m, fp, c)
Rättssäkerheten i taxeringsprocessen

Mot.

1986/87

Sk726

1 Motionens huvudsakliga innehåll

Motionen har som syfte att påvisa några rättssäkerhetsbrister i den nuvarande
ordningen, samt att ge förslag till lösningar.

Först behandlas betalningssäkringslagen vars brister blivit alltmer uppenbara
under senare tid. Betalningssäkring är en mycket ingripande åtgärd för
dem som drabbas. Även om det i efterhand visat sig att det inte förelåg skäl
för betalningssäkring, har den enskilde mycket små möjligheter att erhålla
ersättning för de skador som vållats honom. Både skattetjänstemän och
domare har uttalat sin tveksamhet inför detta tvångsmedel. Lagens rättssäkerhetsbrister
måste åtgärdas omgående, och framför allt måste de oskyldigt
drabbade få en ovillkorlig rätt till ersättning.

Bevissäkringslagen är en lag som ger skattemyndigheterna polisiära befogenheter
och detta utan att misstanke om brott föreligger. Lagen tar ensidigt
hänsyn till fiskala krav på effektivitet, och den enskilde har ett dåligt skydd
mot godtyckliga ingripanden mot hans privata sfär. I en rättsstat har den
enskilde ett berättigat krav på rättssäkerhet och integritet och skall inte
behöva underkasta sig godtyckliga ingripanden i detta avseende. Vi anser
därför att lagen skall upphävas. I motionen ges förslag på hur skattemyndigheternas
befogenheter gentemot enskilda vid skatteutredningar i stället skall
vara utformade.

En annan viktig förändring för att erhålla en mer rättssäker taxeringsprocess
är att den enskilde får rätt till ersättning för sina processkostnader när
han vinner emot det allmänna. Även i de fall då den enskilde vinner delvis och
när hans fall drivits av skattemyndigheterna i prejudikatsyfte bör en rätt till
ersättning finnas. Denna principiellt viktiga fråga har dessutom aktualiserats
i samband med skatteförenklingskommitténs förslag till ersättningsregler.
Kommitténs förslag innebär inte mer än en något utvidgad rätt till skadestånd.

Vidare diskuteras i motionen några ytterligare rättssäkerhetsfrågor: motivering
vid avvikelsebeslut, taxeringsperiodens längd, skönstaxering, eftertaxering
och rätten till anstånd med inbetalning av skatt under taxeringsprocessen.

1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Sk726

2 Betalningssäkringslagen

2.1 Inledning

För att betalningssäkring skall kunna ske fordras följande.

1. Det skall föreligga en fordring på skatt. Fordringen behöver ej vara
fastställd. Då det föreligger en icke fastställd fordran får beslutet avse det
belopp till vilket fordringen med hänsyn till omständigheterna kan anias bli
fastställd.

2. Fordringen eller fordringarna (tillsammans) skall uppgå till betydande
belopp.

3. Det skall föreligga påtaglig risk för att gäldenären inte betalar sin skatt.
Flärmed avses både oförmåga och ovilja (sabotagerisk).

Beslut om betalningssäkring fattas av länsrätten på talan av allmänt ombud.
Beslutet kan tas utan att gäldenären underrättas i förväg. Länsrätten
beslutar vanligen att betalningssäkring skall gälla tills vidare (s. k. interimistiskt
beslut), varefter beslutet omprövas när gäldenären haft möjlighet att
yttra sig. Den som blivit utsatt för åtgärden kan besvära sig till kammarrätten.
Upphäver kammarrätten länsrättens dom för att förutsättningarna för åtgärden
inte anses uppfyllda, kan den enskilde endast erhålla skadestånd om det
kan påvisas att förutsättningarna i den allmänna skadeståndslagen är uppfyllda.

Under den korta tid betalningssäkringslagen har varit i kraft (sedan 1979)
har den visat sig vara bristfällig i flera avseenden. Förslag till reformering av
lagen har framställts vid ett flertal tillfällen under senare år (se t. ex. motion
1985/86:Sk718). Varje gång ett sådant krav har framställts har skatteutskottets
majoritet endast hänvisat till att lagen inom kort skulle ses över. Någon
översyn av lagen har emellertid ännu inte skett, men under hösten 1986
tillsattes en utredning. Nedan skall vi framföra några synpunkter på vad som
enligt vår mening bör finnas med i ett förslag till ändring i lagen. Vi hemställer
därför att riksdagen som sin mening ger regeringen detta till känna.

2.2 Lagens tillämpning

Under våren 1986 gjorde Företagareförbundet en undersökning av betalningssäkringslagens
tillämpning i 164 mål vid kammarrätten i Stockholm.
Undersökningen gör förvisso inte anspråk på att fullständigt belysa lagens
tillämpning, men resultatet påvisar ändå att betalningssäkringslagen ger
utrymme för godtycke och att den enskilde kan drabbas mycket hårt vid ett
felaktigt ingrepp.

Av undersökningen framgår bl. a. att den enskilde endast i rena undantagsfall
fick möjlighet att försvara sig innan åtgärden verkställdes. Länsrätterna
har vanligtvis beslutat om betalningssäkring med skattemyndigheternas utredning
som enda underlag. Vidare framkom att kammarrätten upphävt vart
femte beslut om betalningssäkring på grund av att förutsättningarna för
åtgärden inte ansetts uppfyllda. I de 164 fallen hade drygt 15 milj. kr. felaktigt
betalningssäkrats. Det blir ett genomsnitt på drygt 343000 kr. i de fall där
kammarrätten upphävde åtgärden eller sänkte beloppet. Handläggningsti

Mot. 1986/87

Sk726

2

derna har varit relativt långa. Det har tagit i genomsnitt 6,5 månader innan
länsrätten omprövat sitt interimistiska beslut. Kammarrätten har inte alltid
hunnit överpröva det interimistiska beslutet (det förfaller när slutligt beslut
har fattats). Vidare har det tagit 8,1 månader i genomsnitt innan kammarrätten
prövat länsrättens slutliga avgörande (domen). Fordran har i 86% av
fallen inte varit faställd vid prövningen. Slutligen skall påpekas att man i
undersökningen fann att länsrätterna mycket sällan angav skälen för sitt
beslut.

Under hösten 1986 ägnade massmedierna lagen stor uppmärksamhet. Ett
flertal tragiska fall påvisades, där enskilda människor oskyldigt drabbats (se
DN 5-7 oktober 1986 och SvD 15 oktober 1986). Den 15 oktober 1986
anordade SHIO en debatt för bl. a. riksdagsledamöter, varvid det bl. a. gavs
tillfälle att höra hur enskilda medborgare drabbats av felaktiga ingripanden.

Det är således positivt att uppmärksamheten lett till att en utvärdering av
lagen kommit till stånd, men en sådan måste göras omgående och följande
reformbehov bör därvid beaktas.

2.3 Reformbehov

Betalningssäkring är en mycket omfattande tvångsåtgärd. Om det skall finnas
en lag om betalningssäkring skall den utformas så att den uppfyller högt
ställda krav på rättssäkerhet. Den tjänsteman och den domare som handlägger
ett betalningssäkringsärende kan vid ett felaktigt beslut ruinera en enskild
persons hela ekonomiska och sociala ställning. Betalningssäkring är
således ett maktmedel där det måste ställas samma höga krav på precision
som då människor döms till fängelse. För att uppnå de höga rättssäkerhetskrav
som med nödvändighet måste ställas vid betalningssäkring behövs enligt
vår mening, med utgångspunkt i de erfarenheter som gjorts sedan lagen
infördes, följande ändringar i lagen:

1. Belopp som avses att betalningssäkras skall göras sannolikt, vilket
otvetydigt bör framgå av lagstiftningen.

2. Åtgärden skall bara gälla s. k. sabotagerisk, inte vanlig betalningsoförmåga.

3. Handläggningstiderna måste förkortas.

4. Domsluten måste utförligt motiveras.

5. Då någon felaktigt har utsatts för betalningssäkring skall det allmänna
alltid ersätta denne hela den skada han lidit (strikt skadeståndsansvar).

2.4 Beloppet skall göras sannolikt

Om fordran inte är fastställd måste det först bevisas att sådan föreligger. Här
krävs i praktiken vanligtvis att fiskala sidan gör omständigheten sannolik.
Beslut om betalningssäkring får sedan avse det belopp till vilket fordringen
med hänsyn till omständigheterna kan antas bli fastställd. Enligt Ekelöfs
schema över beteckningar angående beviskrav är ”antagligt” ett lägre beviskrav
än ”sannolikt” (se Ekelöf, P.-O., Rättegång IV, 23 §). Båda de nämnda
graderna anger emellertid ett lägre krav än ”styrkt/visat”. I skatteprocessen

Mot. 1986/87

Sk726

3

1* Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Sk726

används vanligen beviskravet ”sannolikt”, varför vi anser att detta krav även
skall användas i fråga om det belopp som får betalningssäkras om fordran inte
är fastställd. Det har hävdats att utvecklingen i rättspraxis lett till att det krävs
sannolikhet för att beloppet skall få betalningssäkras (se Wennerholm, Skattenytt
1986, s. 543 ff.) men detta framgår i sådana fall på ett mycket otydligt
sätt av lagen och dess förarbeten. Vi anser därför att detta bör klargöras på ett
otvetydligt sätt.

Den process om t. ex. eftertaxering som vanligen följer bör dessutom
handläggas tillsammans med betalningssäkringsmålet, eller åtminstone
handläggas snabbare, då det av denna framgår vilket belopp som slutligen
kommer att fastställas. Vi återkommer till handläggningstiderna nedan.

2.5 Begränsa åtgärden till att gälla sabotagerisk

Enligt nuvarande lydelse och förarbeten gäller lagen både för det fall att det
föreligger påtaglig risk att gäldenären inte vill betala och då han förvisso gör
allt han kan för att betala men domstolen ändå finner det föreligga påtaglig
risk att han inte kommer att förmå att betala. I sistnämnda fall kan staten
använda betalningssäkringsinstitutet för att gå in före en befarad konkurs och
göra en betalningssäkring och därigenom få särskild förmånsrätt för sin
skattefordran (8 § förmånsrättslagen). Denna förmånsrätt ger således ett
ännu bättre skydd än den allmänna förmånsrätt som finns för skattefordringar
enligt 11 § förmånsrättslagen.

I konkurslagen stadgas de omständigheter som krävs för att någon skall
kunna försättas i konkurs av sina borgenärer. Vid konkurs gäller den stadgade
förmånsrättsordningen. Föreligger konkursomständigheter kan även
staten begära gäldenären i konkurs, varför det inte torde finnas något skäl att
betalningssäkra hos en konkursmässig gäldenär. Betalningssäkring kommer
således i praktiken att användas före det att konkursgrund föreligger, t. ex. i
det fall att en skattskyldig har dålig ekonomi men inte är insolvent därför att
skattefordringarna ännu inte är förfallna till betalning. Beslutas om betalningssäkring
hos en gäldenär som kämpar för att undvika konkurs lär denna
åtgärd säkerligen medföra att han hamnar på obestånd. Betalningssäkring
synes i dessa fall bara vara ett sätt att kringgå det ordinära konkursförfarandet
och att förse det allmänna med ett ytterligare instrument utöver det som alla
andra har att tillgå. Staten kan således genom beslut om betalningssäkring
säkerställa sin fordran innan den är förfallen till betalning.

Vi anser det följaktligen inte motiverat att staten skall kunna säkerställa sin
fordran på detta sätt inför en befarad konkurs, utan är väl tillgodosedd med
den allmänna förmånsrätt som finns för skattefordringar. Betalningssäkring
skall således enligt vår mening endast omfatta de fall då det s. k. sabotagekravet
är uppfyllt.

2.6 Förkorta handläggningstiderna

Av resultaten av den ovan nämnda undersökningen kan det utläsas att det tar
alldeles för lång tid att handlägga betalningssäkringsmålen. Då ingreppet kan

Mot. 1986/87

Sk726

4

innebära att den enskildes hela ekonomiska situation förändras katastrofalt
och att han blir misstänkliggjord bland leverantörer, banker och i sin umgängeskrets
är det av största betydelse att han omedelbart får möjlighet att bemöta
anklagelserna och att domstolen inom några dagar därefter avgör målet. Det
synes också finnas ett utomordentligt starkt skäl att bevilja muntlig förhandling
i denna typ av mål, i synnerhet därför att eventuella missförstånd etc.
lättast klaras upp om den skattskyldige och hans biträde får träffa allmänna
ombudet inför domstolen. Likaså är det av största vikt att kammarrätten med
mycket hög prioritet förtursbehandlar besvären. I dessa mål är stundom varje
dag som löper av stor betydelse. En människas och hennes familjs hela
livssituation kan allvarligt skadas vid ett felaktigt beslut.

I förarbetena till lagen (prop. 1978/79:28, s. 116) angavs att målet angående
fordran skulle behandlas med förtur och att regler om detta skulle utfärdas i
administrativ ordning. Tillämpningen synes emellertid ha varit en annan, och
därför anser vi det angeläget att det regleras i lag att både betalningssäkringsmålet
och målet om fordran, i förekommande fall, behandlas skyndsamt.
Detta kan lämpligen ske genom att betalningssäkringsbeslutet endast gäller
för en vecka i taget och att målet om fordran skall behandlas samtidigt med
betalningssäkringsmålet. Det skall vid omprövningen ankomma på rätten att
tillse att den materiella frågan (t. ex. ett eftertaxeringsmål) snabbehandlas,
vid påföljd att betalningssäkringen eljest upphävs. På så sätt erhålls fullständig
utredning om betalningssäkringsbeloppet på snabbast möjliga sätt, vilket
torde främja rättssäkerheten för den enskilde.

2.7 Bättre motiverade domar/beslut

Då det synes förhålla sig på det viset att domar och beslut i betalningssäkringsmål
är dåligt motiverade finner vi det viktigt att påpeka att detta är
allvarligt ur rättssäkerhetssynpunkt. När den som drabbats skall överklaga
ett beslut eller bemöta påståenden inför den slutliga prövningen är en väl
motiverad dom/beslut av mycket stor betydelse. Framgår det av domen vilka
omständigheter som medfört att rätten fann det föreligga ”påtaglig risk” kan
den enskilde förebringa bevisning och i övrigt bemöta påståendena och därmed
ge en annan belysning av den bild som rätten bibringats av det allmänna
ombudet. Att rätten inte enbart får lyssna på allmänna ombudets muntliga
uppgifter, utan att nedteckna dessa, framgår av RÅ 1983 Ba 16-19. Vidare är
det inte tillfredsställande att det av domen/beslutet bara framgår att rätten
funnit att allmänna ombudet ”visat fog för sin talan”, då det inte av detta
beslut framgår vilka av de av allmänna ombudet uppräknade omständigheterna
som lagts till grund för beslutet. Det räcker därför inte att bara bifoga
allmänna ombudets framställan.

I förvaltningsprocessen skall skälen för beslutet anges, men då så sällan
synes ske vad gäller mål om betalningssäkring finner vi det angeläget att det
även vidtas åtgärder på denna punkt.

Mot. 1986/87

Sk726

5

2.8 Strikt skadeståndsansvar

Vid kvarstad enligt rättegångsbalken står käranden strikt skadeståndsansvar
för skada som åtgärden medfört om han sedan inte vinner målet angående
fordringsanspråket eller om talan återkallas. Vid införandet av betalningssäkringslagen
anförde departementschefen att han vid dåvarande tidpunkt inte
fann några skäl att införa ett längre gående skadeståndsansvar i betalningssäkringssammanhang
än vad som eljest gäller vid myndighetsutövning (prop.
1978/79:28, s. 117). Statens skadeståndsansvar förutsätter enligt skadeståndslagen,
att skadan vållats genom fel eller försummelse, samt att de krav har
blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen
kan ställas på dess utövning - den s. k. standardregeln (3:3 SkdstL). Staten
har således erhållit ett bättre läge vid betalningssäkringsingripanden än vad
enskilda borgenärer har vid kvarstadsbeslut. Med hänsyn till de erfarenheter
som vunnits under de år lagen nu tillämpats är det ur rättssäkerhetssynpunkt
mycket otillfredsställande att staten skall kunna företa ett ingripande av
i frågavarande art, utan att behöva riskera ersättningsskyldighet, utom vid de
fall då myndigheten i hög grad avvikit från skälig standard.

Man kan också se på saken på följande sätt. Vid en felaktig betalningssäkring
uppkommer skada för den enskilde, större eller mindre. Skada föreligger
således. Fråga är då om det är den enskilde eller om det är staten som skall
bekosta skadan. Några skäl för att det är den enskilde som skall bära skadan
kan vi inte finna. Ett av de skäl som brukar anföras för statens begränsade
skadeståndsansvar, att myndighetsutövningen gagnar den enskilde, torde
inte vara relevant i detta fall. Det är en annan sak då det är en åtgärd som
brukar företas till den enskildes fördel. Varför skall skadan då bäras av
staten? Staten representerar det kollektiva intresset av att alla betalar skatt i
den mån de är skyldiga därtill. Kollektivets intresse sätts här i förgrunden mot
viss enskild, för att säkra kommande skattefordringar. Gör statens representanter
en felbedömning i ett sådant fall, dvs. att det inte finns någon fordring
eller inte förelåg någon påtaglig risk, fanns det således ingen grund för att
underkasta den enskilde nämnda tvångsåtgärd. Det felaktiga ingrepp som
staten gjort måste således betraktas som en kostnad, som skall vägas emot de
fördelar (intäkter) som erhålls genom institutet. Det är således mycket otillfredsställande
att tillgodoföra kollektivet fördelarna med institutet och hänföra
kostnaderna med detsamma till vissa godtyckligt utvalda enskilda medborgare.

Vidare bör framhållas att det inte torde vara förenligt med rättssäkerheten
att staten överskrider sina befogenheter och att oskyldiga enskilda personer
sedan på egen bekostnad får klara sig ur konkurser m. m. som måhända har
följt av ett felaktigt ingrepp. Enligt nuvarande regler i skadeståndslagen är
det, som ovan påpekats, svårt för den enskilde att erhålla ersättning för vållad
skada, trots att grund för betalningssäkring inte förelåg.

En ersättningsregel har dessutom den fördelen att den verkar återhållande
i de fall då förutsättningarna för åtgärden inte klart föreligger. Betalningssäkring
är ett effektivt vapen mot den som är skyldig staten betydande skattebelopp
och som avser att undandra sig skyldigheten att betala. Åtgärden är å

Mot. 1986/87

Sk726

6

andra sidan ett förödande instrument mot skattskyldiga som inte gjort sig
skyldiga till det lagen avser att stävja. Vi anser således att strikt skadeståndsansvar
inte minskar möjligheterna att företa betalningssäkring när grund för
sådan föreligger, men att viss återhållsamhet erhålls i de fall då omständigheterna
inte är fullständigt klara. Beslutas ändå om betalningssäkring i ett
oklart fall och visar det sig senare att grund för åtgärden ej förelåg, medför en
ordning som den nu föreslagna, att kostnaden bärs av det allmänna. Vi finner
en sådan ordning mer tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

2.9 Sammanfattning

Med de ovanstående föreslagna ändringarna anser vi att betalningssäkringslagen
bättre uppfyller rättssäkerhetens krav, och därför finner vi det angeläget
att den nyligen tillsatta utredningen som skall se över betalningssäkringslagen
beaktar vad som anförts i motionen.

3 Taxeringsrevision och bevissäkring

3.1 Inledning

Även när det gäller skattemyndigheternas utredningsbefogenheter har det
tidigare framställts krav på åtgärder för att rättssäkerheten bättre skall tillgodoses.
Bestämmelserna i taxeringslagen om taxeringsrevision, sedda i ljuset
av bevissäkringslagen, är redan i dag alltför vida ur integritets- och rättssäkerhetssynpunkt.
Till detta kommer att Utredningen om säkerhetsåtgärder i
skatteprocessen m. m. (USS) under sommaren framlade ett betänkande i
frågan (SOU 1986:39) där myndigheternas befogenheter föreslås bli än mer
omfattande.

Enligt den nuvarande lagstiftningen kan skattemyndigheterna bereda sig
tillträde till privata utrymmen för att kontrollera att skattskyldigheten har
fullgjorts på ett korrekt sätt, även utan att misstanke om skattebrott föreligger.
Vi anser det emellertid inte vara förenligt med rättssäkerheten och med
skyddet för den enskildes integritet att myndigheter har en sådan omfattande
befogenhet när den enskilde inte är misstänkt för något brott.

3.2 Nuvarande lagstiftning

56 § 1 mom. taxeringslagen ger skattemyndigheterna rätt att företa taxeringsrevision
hos envar deklarations- eller uppgiftsskyldig. Detta torde omfatta
större delen av Sveriges befolkning. Enligt 56 § 2 mom. samma lag är den hos
vilken revision sker skyldig att bl. a. lämna tillträde till lokaler som används i
hans verksamhet, tillhandahålla handlingar, lämna upplysningar och lämna
nödigt biträde vid granskningen m. m. Är den granskade försumlig i något
avseende kan den som beslutat om revisionen förelägga honom lämpligt vite
(58 §).

Enligt bevissäkringslagen får eftersökning i verksamhetslokaler företas om
det föreligger risk att bevismedel kommer att undanhållas eller förvanskas.

Mot. 1986/87

Sk726

7

Beslut fattas av granskningsledaren, som är en tjänsteman på skattemyndigheten.
När det gäller bostäder krävs dessutom att det finns grundad anledning
att anta att bevismedel finns där. I dessa fall erfordras ett beslut av länsrätt.
Det kan således sägas att skattemyndigheterna kan bereda sig tillträde till
privata lokaler så fort de själva anser att det föreligger viss sabotagerisk, och
när det gäller bostäder behöver de endast påvisa grundad anledning att något
av intresse finns där. I sistnämnda fall lär det presumeras att småföretagaren
förvarar bevismedel hemma om de inte påträffas i hans verksamhetslokaler.
Skyddet för privata utrymmen är mycket mindre än när det gäller utredning
vid grova brott såsom mord, grov misshandel m. m. Enligt rättegångsbalken
erfordras synnerliga skäl för att polisen skall få bereda sig tillträde till annat
utrymme än hos den för brottet skäligen misstänkte, platsen där brottet
begicks eller där den misstänkte greps.

Vidare har regeringsrätten i det s. k. Hägglöfsmålet slagit fast att kontrollinstitutet
taxeringsrevision inte ger skattemyndigheterna rätt att generellt
inhämta uppgifter. Däremot är det för närvarande möjligt att viss skattskyldig
blir utsatt för intrång i sina lokaler för att det skall kontrolleras att annan
skattskyldig än han själv har fullgjort sina skyldigheter.

3.3 USS förslag

Utredningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen m. m. (USS) framlade
under sommaren 1986 ett förslag till lag om utredning för beskattning och lag
om skatteintendenter och deras verksamhet (SOU 1986:39). I förslaget går
utredningen så långt som att föreslå att skattemyndigheterna alltid skall ha en
ovillkorlig rätt till privata verksamhetslokaler. Det finns dock i förslaget en
villkorad samrådsskyldighet (5:3), men denna kan åsidosättas om påtaglig
risk föreligger att ändamålet med förrättningen därigenom skulle äventyras
eller att saken befinns brådskande. Något skydd för privata verksamhetslokaler
existerar inte efter förslagets genomförande. För att kunna bereda sig
tillträde till bostäder erfordras endast att det föreligger påtaglig risk för att
ändamålet med utredningen skall äventyras. När det gäller näringsidkare
föreligger, enligt utredningen, sådan risk när handling inte har påträffats i
hans verksamhetsutrymmen (betänkandet s. 145-146). Vidare är det betänkligt
att man från utredningens sida föreslår att det under skatteutredningen
skall bli tillåtet att använda inkvisitoriska inslag genom en mycket omfattande
vittnesplikt för envar utom en mindre närståendekrets (7 kap.). Skyddet
för privata uppgifter är också otillfredsställande reglerat i utredningens
förslag (9 kap.).

3.4 Vårt förslag

USS har således bara gått vidare på den pro-fiskala vägen, och förslaget har
blivit starkt kritiserat från olika håll. För vår egen del finner vi det önskvärt att
lagstiftningen säkrar den enskildes rätt och inte enbart tillgodoser fiskala
synpunkter.

Beskattningsproceduren fordrar en väl avvägd reglering så att den enskil

Mot. 1986/87

Sk726

8

des intressen inte kränks utan att effektiviteten eftersätts så att det inte längre
går att kontrollera att skattskyldigheten fullgörs på ett fullgott sätt. Rättssäkerheten
för den enskilde medborgaren måste ånyo uppmärksammas. Det är
nämligen inte förenligt med rättssäkerheten att den enskilde utlämnas till
myndigheternas godtycke. Den skatteskyldige måste få ett skydd för sin
privata sfär.

Vi anser därför att skattemyndigheterna aldrig skall ha rätt att intränga i
privata utrymmen. Denna rätt anser vi skall vara förbehållen polis- och
kronofogdemyndighet enligt svensk rättstradition. I de fall någon misstänks
för att ha begått skattebrott föreligger redan i dag rätt att företa en s. k.
husrannsakan enligt rättegångsbalken (28 kap. 1 §). Denna husrannsakan
kan rikta sig mot den som är skäligen misstänkt, mot plats där brottet begåtts
eller platsen där han greps. Skattemyndigheterna har alltså att göra en
anmälan till åklagaren eller polismyndighet, vilka i sin tur har att göra en
bedömning om skälig misstanke kan riktas mot personen i fråga och om
förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för att husrannsakan skall få företas. På
annat ställe än som nu sagts krävs att synnerlig anledning förekommer att det
genom rannsakningen skall påträffas material som kan tas i beslag eller att
annan utredning om brottet kan vinnas. Det förtjänas att i detta sammanhang
påpeka, att ett beslut om husrannsakan kan tas på mycket kort varsel genom
den s. k. jourhavande åklagaren om det är efter kontorstid. Polismyndigheten
har sedan att verkställa beslutet, och detta görs vanligen av kriminalpolismän.
En invändning man ofta möter i sådana här sammanhang är att dessa
polismän inte vet vilket material de skall ha och att de ändå måste anlita
assistans från skattemyndigheterna. Sedan några år tillbaka pågår emellertid
specialutbildning av både åklagare och polismän i utredningar om s. k. ekonomisk
brottslighet, och vi finner det för rättssäkerheten mer betryggande att
denna utveckling fortgår än att skatterevisorer ges polismäns befogenheter.

Således är det vår mening att ett så allvarligt ingrepp i den enskildes privata
utrymmen inte skall få ske utan att misstanke om brott föreligger. Därutöver
torde en handräckningsåtgärd vara tillräcklig för det fall att den skatt- eller
kontrolluppgiftsskyldige vägrar att lämna ut lagstadgat material för granskning.
I sistnämnda fall saknas måhända misstanke om brott, och vägrar den
skattskyldige att på begäran lämna i från sig kontrollmaterial måste det finnas
åtgärder för att tillse att även denne fullgör sina skyldigheter. För det första
kan den skattskyldige föreläggas vite, vilket torde utgöra ett tillräckligt hot
för de flesta skattskyldiga, men i sista hand anser vi det befogat att skattemyndigheterna
via handräckning av kronofogdemyndigheten skall kunna få tillgång
till materialet. Skattemyndigheten får då först göra framställning hos
länsrätten angående vilket material de önskar få tillgång till, varefter länsrätten
beslutar att kronofogdemyndigheten får anlitas för handräckning. På
detta sätt får den enskilde ett skydd via domstolskontrollen, men kan ändå
inte undandra sig att fullgöra sina skyldigheter. Förfarandet torde då motsvara
en vanlig fullgörelsetalan. Dagens oanmälda skatterazzior, utan att
misstanke om brott föreligger, anser vi dock inte skall få förekomma i en
rättsstat.

Vi föreslår sammanfattningsvis således att husrannsakan eller motsvarande

Mot. 1986/87

Sk726

9

genomsökningar av privata utrymmen inte skall få ske annat än för att utreda
brott. Därvid ansvarar åklagare för beslutet och polismyndigheten för genomförandet
- två instanser som har lång tradition och god erfarenhet av att
genomföra sådana åtgärder. Vidare föreslår vi att skattemyndigheterna inte
skall ha rätt att intränga i den enskildes lokaler för att kontrollera att skattskyldigheten
har fullgjorts. Skattemyndigheten måste dock ha rätt att utfå
specificerat kontrollmaterial för att kunna fullgöra sin uppgift. Ingen skattskyldig
skall heller ha rätt att undandra sig att fullgöra sina skyldigheter,
varför en handräckningsmöjlighet bör finnas, dock först efter att domstol
prövat förutsättningarna för ingreppet. Principen är således att ingen skall
behöva tåla intrång i privata utrymmen såvida man inte kan rikta misstanke
om brott mot honom, mot vilken han skall kunna försvara sig. En allmän rätt
för skattemyndigheter att bereda sig tillträde till privata utrymmen, är inte i
överensstämmelse med ordinära rättssäkerhets- och integritetskrav.

Det kan slutligen påpekas att större delen av skattekontrollen av företag i
dag sker genom att tjänstemännen kommer till företagets lokaler och tillsammans
med någon redovisningssakkunnig går igenom företagets bokföring. I
många fall är det dessutom nästan praktiskt omöjligt att forsla över kontrollmaterialet
till skattemyndigheterna, och kontrollen i företagets lokaler sker
därför med företagets goda minne. Självfallet anser vi att en sådan arbetsmetod
bör kunna användas även i fortsättningen. Under förutsättning att skattemyndigheterna
kan komma överens med företaget skall de därför även i
fortsättningen kunna använda nyss beskrivna arbetsmetod. Det vi ovan invänt
emot är att skattemyndigheterna har tillförts (och föreslås bli tillförda)
allt fler polisiära befogenheter. Rättssäkerheten är hotad när enskilda tjänstemän
får befogenheten att helt godtyckligt, under förevändning att skatt
skall kontrolleras, kan bereda sig tillträde hos vem som helst, utan att myndigheten
behöver prestera någon form av misstanke om brott. Det är vidare
en mycket stor rättssäkerhetsbrist att en sådan för den enskilde ingripande
åtgärd kan ske utan att den har beslutats av erfarna jurister.

Vi föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att tillsätta en
utredning som får en annan inriktning än den pro-fiskala inriktning som USSutredningens
förslag har präglats av. En sådan utredning bör på en relativt
kort tid kunna ge förslag till ändringar i taxeringslagen som får till följd att
skattekontrollen blir mer förenlig med de krav på rättssäkerhet och integritet
man bör kunna ställa i en demokratisk rättsstat. Vidare föreslår vi att riksdagen
redan nu upphäver bevissäkringslagen då lagen är mycket kränkande för
den enskilde. Husrannsakaninstitutet räcker mer än väl för att tillgodose
effektiviteten då det kan påvisas påtaglig risk för att den skattskyldige håller
på att förstöra bokföringen etc.

4. Processkostnader

4.1 Inledning

Av föregående års motioner framgår att det även på denna punkt har givits
förslag till förändringar (se t. ex. 1985/86:Ju701, Ju704, Ju710, Ju726, Ju720

Mot. 1986/87

Sk726

10

och Ju721). Det är vår mening att den skattskyldiges nuvarande möjligheter
att erhålla ersättning för sina processkostnader i taxeringsprocessen inte är
tillnärmelsevis tillräckliga. De existerar knappast. I Ds Fi 1986:20 har skatteförenklingskommittén
givit förslag till ersättning för kostnader i skatteärenden
och skattemål. Av titeln låter förslaget pretentiöst, men i praktiken skall
ersättning endast utgå i rena undantagsfall. Det är emellertid ett steg i rätt
riktning, men förslaget synes mer vara en möjlighet att ge ersättning i de mest
komprometterande fallen än en allvarlig ansträngning att ge de skattskyldiga
en lagenlig rätt till ersättning då de kämpat i åratal för att få sin materiella rätt
tillgodosedd.

4.2 Kontradiktoriskt förfarande

Taxeringsprocessen har i dag fått en kontradiktorisk prägel, dvs. domstolen
dömer på det material som taxeringsintendenten resp. den skattskyldige har
tillfört. Av domstolsverkets rapport, DV Rapport 1984:8, tabell 15 b, framgår
att man hos de undersökta länsrätterna endast i 2%o av målen företog åtgärder
ex officio. Det kan kort sägas att det inte företas några åtgärder ex officio, mer
än i rena undantagsfall. Taxeringsprocessen har således gått från en process
som styrts av officialprincipen till en kontradiktorisk process.

Vid en kontradiktorisk process är det för rättssäkerheten mycket viktigt att
båda parter är jämnstarka och att båda parter har möjlighet och förmåga att
ge en korrekt juridisk belysning åt sin uppfattning. Om den ena parten är i
underläge kan hans rätt mycket lätt bli åsidosatt, utan att det beror på någons
ovilja. Taxeringsintendenten är part i målet och det torde vara en omänsklig
uppgift att både vara partsrepresentant och att vara opartisk. Naturligtvis har
taxeringsintendenten redan tagit ställning när han intar rollen av motpart,
och den skattskyldige lär härefter knappast kunna förlita sig på hans objektivitet.
Eftersom taxeringsintendenten är den skattskyldiges motpart och domaren
vanligen bara dömer på vad parterna har tillfört målet, är det således
den skattskyldiges uppgift att förebringa bevisning och genomföra en rättslig
argumentation för sin ståndpunkt. De flesta skattskyldiga är härvid i ett
ohjälpligt underläge. Det allmännas representant är en sakkunnig jurist, van
att föra skatteprocesser, medan den skattskyldige kanske t. o. m. saknar
kunskaper om vad det står i lagen i den omtvistade frågan och än mindre har
kännedom om rättspraxis. För att komma upp på samma nivå som taxeringsintendenten
måste han således ha tillgång till en jurist som är kunnig i
skatterätt. Först när två jämnstarka motparter möts är rättssäkerheten tillgodosedd
i en kontradiktorisk process. Sakförhållandet bekräftades också av
den debatt som fördes under 1986 angående den misstänktes rätt till offentlig
försvarare i brottmålsprocessen, där bl. a. domare framhöll att det var mycket
enklare och framför allt säkrare att döma när den misstänkte hade en jurist
vid sin sida.

4.3 Kostnaden för det kontradiktoriska förfarandet

Mot. 1986/87

Sk726

Det torde inte vara omstritt att det förhåller sig på det sätt som ovan beskri

11

vits. Den skattskyldige behöver tillgång till juridisk sakkunskap för att rättssäkerheten
skall vara tillgodosedd på denna punkt. Frågan är då vem som
skall bekosta den hjälpen för den skattskyldige.

Den skattskyldige deklarerar sina inkomster på heder och samvete. Detta
sker dessutom under straffansvar. Deklarationen bör därför äga vitsord om
inte skäl däremot kan visas. Antag att följande inträffar: Taxeringsnämnden
anser att deklarationen är bristfällig och att inkomsten därför inte tillförlitligheten
beräknas, varför nämnden skönstaxerar honom med t. ex. 100 000 kr.,
eller beviljar inte ett avdrag etc. Antag vidare att denna bedömning är
felaktig, juridiskt sett. Den skattskyldige som inte ens vet vad skönstaxering
innebär, än mindre hur man försvarar sig mot en sådan åtgärd, anlitar ett
ombud (motsvarande resonemang för det nämnda avdraget). Ombudet, en
jurist, kan efter viss utredning konstatera att bedömningen är felaktig. Han
anför besvär till länsrätten, och denna finner att taxeringsnämndens bedömning
var felaktig, varför besvären bifalls. Det har således kostat den skattskyldige
en hel del besvär samt arvode till sitt ombud för att få sin lagenliga rätt.
Hade taxeringsnämnden handlat korrekt hade han undgått den kostnaden.
Frågan är nu, vem skall bekosta processen?

Enligt nuvarande ordning skall den skattskyldige stå för kostnaderna.
Motivet för denna ordning är att skattemyndigheterna och domstolarna lyder
under den s. k. officialprincipen och därför har att även tillgodose den skattskyldiges
intressen. Som ovan emellertid har redovisats är taxeringsprocessen
numera av en helt annan karaktär, varför det motivet inte längre kan
åberopas. I Ds Fi 1986:20 åberopas som stöd för den nuvarande ordningen
även att det sedan gammalt har varit en skyldighet att medverka i
förvaltningsförfarandet (se betänkandet, s. 55 och 63). Detta argument gäller
dock bara för den enskildes medverkan att bistå med faktauppgifter m. m.,
men har knappast åberopats som stöd för att han skall bekosta ombud för att
rätta till myndigheters felaktiga handlande. Dessutom bygger även sistnämnda
argument på att det är officialprincipen som gäller, vilket den dock
inte gör i det här sammanhanget. Det nämns dessutom att den enskilde
stundom har rätt till allmän rättshjälp. Allmän rättshjälp utgår emellertid i
utomordentligt få fall och knappast aldrig till näringsidkare. På s. 65 i betänkandet
anför kommittén som stöd för principen att den skattskyldige själv har
att stå för kostnaden för självdeklarationen. Detta argument torde endast
kunna åberopas till stöd för en skönstaxering som sker då den skattskyldige
inte har lämnat in någon deklaration, eljest är det ett skenargument. Kostnad
för upprättade av deklaration är något som drabbar oss alla, men det finns
inget samband mellan skyldigheten att redovisa inkomster resp. tillgångar
och skyldigheten att bekosta en process för att myndigheterna inte följt
uppgifterna eller eljest förfarit felaktigt. Vidare åberopar kommittén på s. 68 i
betänkandet att processerna vanligen inte beror på några fel som begåtts av
myndigheterna, utan att det bara är fråga om skillnader i bedömning. Om ca
70000 skattemål per år bara skulle bero på ”skillnader i bedömningen”
förefaller det som om taxeringen sker efter godtycke i stället för efter lagregler.
Naturligtvis kan så inte vara fallet. Enligt 2 kap. 10 § regeringsformen
följer att skatt inte får uttas om inte någon lag säger så. Av denna grundlagsre

Mot. 1986/87

Sk726

12

gel bör enligt vår mening också följa att man i tveksamma fall inte skall utta
skatt (in dubio contra fiscum). Har taxeringsnämnden inte stöd för sitt antagande
skall den enskilde således inte åläggas att erlägga skatt på grund av den
osäkra omständigheten. Har taxeringsnämnden då ändå taxerat honom, och
han sedan vinner i länsrätten, torde man ändå få utgå från att taxeringen var
felaktig. Slutligen anförs i betänkandet (s. 70), som argument mot ersättning,
att processkostnaden är ”ett utflöde av medlemskapet i samhället”. Det finns
inget som säger att den enskilde skall bekosta myndigheternas felaktigheter
bara för att man bor i Sverige.

Sammanfattningsvis kan sägas att kommittén inte visade något sakskäl för
att den enskilde skall vägras ersättning för sina processkostnader när han
vinner målet. Regeln bygger i stället på en traditionell syn om att de enskildas
rätt bevakas av myndigheter och domstolar. Som ovan visats tillämpas dock
inte officialprincipen längre i taxeringsprocessen. Det kan för övrigt tilläggas
att motsvarande regler för processen även gäller i brottmål. Taxeringsintendentens
roll innehas där av åklagaren, och domstolen skall även ex officio
bevaka den enskildes rätt. Ändå anses det numera vara nästan nog självklart
att den enskilde skall ha möjlighet till biträde av försvarare i brottmålsprocessen.

De som blivit felaktigt taxerade har i dag att välja på att antingen själva föra
processen på mycket dåliga villkor eller att på egen bekostnad anlita jurist.
Vissa mål kan dock undantas, där det bara är fråga om att förebringa en
faktauppgift eller liknande omständighet. Vi finner frågan vara av principiell
betydelse. I synnerhet är det en viktig fråga för de ekonomiskt svaga i
samhället. Kostnaden att anlita en jurist ligger i dag mellan 400 och 1000 kr.
per tim. Av detta följer att det i många processer kostar mer att anlita biträde
än vad som ens kan vinnas i processen. Redan en arvodeskostnad på ett par
tusen kronor torde avskräcka många vanliga inkomsttagare att söka hjälp.
För dessa återstår endast att förlita sig på motparten. Det kan inte heller vara
förenligt med rättssäkerheten att taxeringsnämnden kan taxera någon genom
att felaktigt avvika från hans deklaration, varefter han på egen bekostnad
måste anlita jurist för att kunna anföra besvär och få rättelse.

Skatteförenklingskommittén räknar med att deras förslag i Ds Fi 1986:20
endast skall ge rätt till ersättning i ungefär 200 mål per år. Möjligheterna till
ersättning är nämligen ytterst små på grund av rekvisiten i 2 § lagförslaget.
Det skall framstå som uppenbart oskäligt att kostnaden bärs av den enskilde
eller att det annars föreligger synnerliga skäl. Kommittén räknar dessutom
med att ersättning endast skall betalas ut med ca 2 milj. kr. per år. Det synes
snarare vara fråga om att kunna ge ersättning till offentligt uppmärksammade
fall, än att verkligen ge vinnande enskild part en möjlighet till ersättning.

Av rättviseskäl och av principiella skäl anser vi att alla bör ha rätt att få sina
kostnader täckta när de helt eller delvis vinner ett skattemål. Den enskilde
bör även kunna erhålla ersättning i de fall där skattemyndigheterna använt
hans fall i prejudikatsyfte. I motion 1985/86:Sk718 finns ett förslag till lagtext.

Med stöd av det ovan anförda föreslår vi således att riksdagen ger regeringen
i uppdrag att snarast arbeta fram ett förslag som verkligen ger vinnande
enskild part rätt till ersättning för sina kostnader.

Mot. 1986/87

Sk726

13

5 Andra rättssäkerhetsfrågor

5.1 Inledning

Mot. 1986/87

Sk726

Under tidigare år har det framhållits vikten av att hela taxeringsprocessen ses
över så att den uppfyller de krav på rättssäkerhet som den enskilde har rätt att
ställa i en demokratisk rättsstat. På ett flertal punkter har taxeringsprocessen
kommit att präglas av fiskala krav på effektivitet, och då har den enskildes
krav på rättssäkerhet eftersatts. Vi skall nedan kort nämna några ytterligare
punkter där rättssäkerheten kan förbättras.

5.2 Särskild omprövningsmånad under taxeringsperioden

I motion 1985/86:Sk718 föreslogs att sista månaden under taxeringsperioden
borde reserveras för omprövningar av taxeringsbesluten. I proposition 1986/
87:47 framhåller departementschefen att en sådan ordning bör införas i
samband med att den nya taxeringsordningen genomförs (se s. 145-146). Vi
anser emellertid att den föreslagna ordningen redan bör införas under nuvarande
ordning för att möjliggöra att samtliga skattskyldiga får en reell möjlighet
till omprövning av de fattade taxeringsbesluten. Under nuvarande förhållanden
får nämligen den skattskyldig som erhåller ett avvikelsebeslut i slutet
på taxeringsperioden ingen möjlighet att bemöta taxeringsnämndens bedömning
och är därför hänvisad till att anföra besvär hos länsrätten för att få
ändring. Vi föreslår således att avvikelsebeslut redan under nuvarande ordning
skall ha fattats före september månads utgång under taxeringsåret.

5.3 Bättre motiverade avvikelsebeslut

Det har tidigare motionerats om bättre motiverade avvikelsebeslut (se t. ex.
motion 1985/86:Sk718). Avvikelsebesluten skall förvisso i princip vara motiverade,
men det brister alltför ofta på den punkten. Förhållandet torde vara
allmänt känt. Det framgår ofta vad som har gjorts, men inte vilka grunder
(faktiska och rättsliga) som har förelegat för åtgärden. Detta är felaktigt och
det är mycket frustrerande för den skattskyldige, ty hur skall han försvara sig
om det inte framgår vad som är grunden för avvikelsebeslutet. Stundom följer
det av sammanhanget, men i andra fall får den skattskyldige antingen gissa
eller försvara sig på alla tänkbara punkter. Det skall härvid särskilt beaktas
att den för närvarande enklaste vägen att erhålla ändring är omprövning, men
detta förutsätter snabbhet då den skattskyldige ofta inte har mer än en till två
veckor på sig innan taxeringsperioden har gått till ända. Även för det fall att
den i proposition 1986/87:47 föreslagna ordningen genomförs är ordentliga
beslutsmotiveringar vid avvikelse från självdeklaration av samma betydelse.

Av ovan angivna skäl föreslår vi därför att kraven på beslutsmotiveringen i
69 § 1 mom. taxeringslagen skärps och att taxeringen skall fastställas i enlighet
med deklarationen om inte avvikelsebeslutet har uppfyllt dessa krav på
motivering. Förslag till lagtext finns i motion 1985/86:Sk718, s. 30 och 31.

14

5.4 Skönstaxering

Enligt 21 § taxeringslagen kan skönstaxering ske under förutsättning att
deklaration ej avgivits eller att deklarationen anses bristfällig eller baseras på
bristfälligt underlag. Detta instrument är ett utomordentligt ingripande
maktmedel för att erhålla skatt i de fall skattemyndigheterna tror att den
skattskyldige inte betalar tillräckligt med skatt. Möjligheten har funnits under
en relativt lång tid, men rättssäkerheten i förfarandet har inte utretts med
hänsyn till de erfarenheter som gjorts. Vi finner det därför viktigt att skönstaxeringen
utvärderas och att redovisning på så sätt erhålls av antalet fall och
hur ofta det skönsmässigt framräknade beloppet har blivit ändrat i högre
instanser m. m. Det är således viktigt att institut av den här typen följs upp
mycket noga. Vi föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att
utreda skönstaxeringsinstitutet ur rättssäkerhetssynpunkt.

5.5 Anstånd med skatt

Enligt nuvarande ordning skall den skattskyldige betala in den skatt som
följer av taxeringsbeslutet. Är han således oense med taxeringsnämnden om
hur stora inkomster han har haft eller vilka avdrag han har rätt till skall han
ändå betala in den skatt till vilken han blivit taxerad. Även om han överklagar
taxeringen till länsrätten kan det ta flera år innan han får rätt. Under tiden har
det allmänna haft rätten till hans pengar.

Enligt 48-51 §§ uppbördslagen kan den skattskyldige erhålla anstånd med
att inbetala beloppet. Vanligen får den skattskyldige antingen anstånd av
lokala skattemyndigheten därför att taxeringsintendenten tillstyrker besvären
eller åtminstone att anstånd skall ges, eller av länsstyrelsen därför att
det för den enskilde skulle medföra betydande skadeverkningar eller eljest
framstå som obilligt. I sistnämnda fall skall säkerhet för beloppet ställas, med
undantag för de fall man anser att beloppet ändå behörigen kommer att
erläggas. I många fall fungerar det säkerligen bra, men vi finner det inte
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt att den skattskyldige skall vara
beroende av sin motpart för att erhålla anstånd. Vidare ger den nuvarande
ordningen inte den enskilde en ovillkorlig rätt till anstånd, utan han är
utlämnad till en tämligen godtycklig bedömning.

Under nuvarande taxeringsordning anser vi att rättssäkerheten bättre
skulle tillgodoses om anståndsfrågan avgörs av länsrätten när besvären inkommer.
Dels är länsrätten en opartisk instans, dels kan anstånd ges direkt på
det omtvistade beloppet. Frågan är naturligtvis hur kriterierna för anstånd
utformas. Enligt vår mening skall rätten inte göra någon preliminär bedömning
av den rättsliga tvisten, varför det vore oklokt att knyta förutsättningarna
till en prognos av utgången i målet. Det är inte heller tillfredsställande
att den skattskyldige skall vara beroende av sin motparts inställning. Vidare
föreligger det risk för att somliga skulle överklaga hela sin taxering år efter år
för att på så sätt erhålla en löpande kredit av skattemedel. Denna konflikt är
emellertid inte olöslig. Anstånd med inbetalning av skatt skulle t. ex. kunna
medges med belopp som föranledes av besvären till den del dessa inte är
uppenbart ogrundade.

Mot. 1986/87

Sk726

15

Genomförs den i proposition 1986/87:47 föreslagna ordningen har skattemyndigheten
granska det överklagade beslutet och antingen helt bifalla den
skattskyldiges yrkanden eller att överlämna målet till länsrätten sedan aktkompletteringen
avslutats. Skulle skattemyndigheten helt bifalla yrkandena
torde anstånd inte behövas. Om skattemyndigheten däremot beslutar att
överlämna målet som tvistigt till länsrätten bör det enligt vår mening ankomma
på rätten att besluta om anstånd med skatt, varvid problemet är
detsamma som vid nuvarande ordning.

Vi föreslår därför att riksdagen hos regeringen begär att frågan utreds och
att regeringen därefter ger riksdagen förslag på ändring som innebär att
anståndsprövningen överförs till länsrätten. Eftersom förhållandena i detta
avseende torde vara desamma både före och efter en ändring av taxeringsorganisationen
i enlighet med förslaget i proposition 1986/87:47, bör ett förslag
om nu avsedd ändring kunna framläggas separat.

5.6 Eftertaxering i den ändrade taxeringsorganisationen

I det av riksdagen antagna principbeslutet om taxeringsorganisationen, framgår
bl. a. att eftertaxeringsbefogenheterna skall överföras till skattemyndigheterna
(prop. 1986/87:47, s. 126 ff och SkU1986/87:ll, s. 86). Den i propositionen
föreslagna ordningen skulle innebära att den skattskyldige inte
erhåller någon rätt att begära att ärendet prövas i länsrätten som första
instans. Däremot skall skattemyndigheterna kunna välja om eftertaxeringsärendet
skall prövas av dem själva eller av länsrätt som första instans. Motivet
till denna ordning anges vara att man bör sträva efter en ordning som är
”snabb och effektiv” (prop., s. 127) och därför skall inte den skattskyldiges
inställning få avgöra vilken instans som skall vara beslutsbehörig. Skattemyndigheternas
valrätt motiveras av att dessa skall kunna undvika den fördröjning
som en obligatorisk skattemyndighetsprövning skulle ha inneburit för de
fall där ett beslut av skattemyndighet om eftertaxering med all sannolikhet
skulle ha överklagats.

Den enskildes rättssäkerhet synes ånyo fått träda tillbaka av effektivitetsskäl.
En aspekt som inte berörs i förslaget är att ett eftertaxeringsbeslut som
fattas av skattemyndighet torde medföra att skatt kan debiteras och infordras
oavsett om den skattskyldige överklagar beslutet eller ej. Vidare grundas ett
eftertaxeringsbeslut oftast på resultatet av en revision av en skattskyldig.
Revisionens resultat torde ofta vara omtvistat, varför det måste anses olämpligt
att samma myndighet som genomfört revisionen också får fatta beslut om
hur resultatet av denna skall tolkas.

Vi finner att nuvarande ordning med länsrätt som första instans för eftertaxeringsbeslut
är bättre ur rättssäkerhetssynpunkt. Vi anser att effektivitetshänsynen
inte får leda till att rättssäkerheten för den enskilde reduceras och
föreslår därför att principbeslutet ändras i enlighet härmed.

Mot. 1986/87

Sk726

16

6 Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts ovan i denna motion hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i fråga om betalningssäkringslagen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i fråga om rätten till ersättning för processkostnader i
taxeringsprocessen,1 ]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i fråga om särskild omprövningsmånad under taxeringsperioden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i fråga om bättre motiverade avvikelsebeslut,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i fråga om skönstaxering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i fråga om anstånd med skatt under taxeringsprocessen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts i fråga om eftertaxering i den nya taxeringsorganisationen,

7. att riksdagen beslutar att anta följande förslag till lag:

Förslag till
Lag om upphävande av bevissäkringslag (1975:1027) för skatteoch
avgiftsprocessen

Härigenom föreskrivs att bevissäkringslag (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen
skall upphöra att gälla.

Stockholm den 27 januari 1987
Bo Lundgren (m)

Britta Bjelle (fp) Karin Ahrland (fp)

Marianne Andersson (c) Martin Olsson (c)

Björn Körlof (m)

Mot. 1986/87

Sk726

11986/87 :Ju721.

17

Innehåll Mot. 1986/87

Sk726

1 Motionens huvudsakliga innehåll 1

2 Betalningssäkringslagen

2.1 Inledning 2

2.2 Lagens tillämpning 2

2.3 Reformbehov 3

2.4 Beloppet skall göras sannolikt 3

2.5 Begränsa åtgärden till att gälla sabotagerisk 4

2.6 Förkorta handläggningstiderna 4

2.7 Bättre motiverade domar/beslut 5

2.8 Strikt skadeståndsansvar 6

2.9 Sammanfattning 7

3 Taxeringsrevision och bevissäkring

3.1 Inledning 7

3.2 Nuvarande lagstiftning 7

3.3 USS förslag 8

3.4 Vårt förslag 8

4 Processkostnader

4.1 Inledning 10

4.2 Kontradiktoriskt förfarande 11

4.3 Kostnaden för det kontradiktoriska förfarandet 11

5 Andra rättssäkerhetsfrågor

5.1 Inledning 14

5.2 Särskild omprövningsmånad under taxeringsperioden.... 14

5.3 Bättre motiverade avvikelsebeslut 14

5.4 Skönstaxering 15

5.5 Anstånd med skatt 15

5.6 Eftertaxering i den ändrade taxeringsorganisationen 16

6 Hemställan 25

18