Rättegångskostnaderna i skattemål

Motion 1986/87:ju716 Anna Wohlin-Andersson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Ju716

Anna Wohlin-Andersson (c)
Rättegångskostnaderna i skattemål

Bestämmelser om skatter och avgifter är krångliga och svåröverskådliga. På
grund av regelsystemets komplexa natur är det oftast nödvändigt att i tvister
anlita hjälp från advokat eller annat sakkunnigt biträde.

Kostnaden för processföringen kan bli betydande, i synnerhet om tvisten
kommer att slitas i alla instanser. I dessa typer av tvister gäller inte den
principen att vinnande part får sina kostnader ersatta av motparten. Om
kraven från myndigheternas sida visar sig vara orättmätiga finns det alltså
ingen möjlighet för den enskilde att få ersättning för sina kostnader för att få
rättelse. Den enda möjligheten att få någon form av ersättning är den
begränsade rätten till ersättning för kostnader för resa och uppehälle vid
muntlig förhandling som ges i 15 § förvaltningsprocesslagen.

Det är i regel inte möjligt att få allmän rättshjälp i tvister om skatter och
avgifter. Endast i några enstaka undantagsfall har det förekommit att allmän
rättshjälp har beviljats i sådana mål. Bakgrunden är bl. a. förvaltningsprocesslagens
bestämmelse (8 §) att rätten skall tillse att målet blir så utrett som
dess beskaffenhet kräver, förvaltningsdomstolarnas s. k. utredningsansvar.
Detta utredningsansvar är dock ett otillräckligt skydd. Det är inte rimligt att
förvänta sig att domstolarna aktivt lämnar råd och upplysningar för att hindra
att den enskilde går miste om sin rätt på grund av bristande kännedom om de
processuella och materiella reglerna. Rättens utredningsansvar kan inte
ersätta den hjälp som ett sakkunnigt biträde kan lämna. Ofta är det också en
småföretagare som är part. Rättshjälp är då i regel uteslutet även av det
skälet att tvistefrågan är en angelägenhet i företagarens näringsverksamhet.
Rättsskydsförsäkringar som täcker kostnaderna för processföringen är inte
allmänt förekommande bland huvuddelen av småföretagarna.

I brottmål gäller den regeln (rättegångsbalken 31 kap. 2 §) att en åtalad
som blir frikänd kan få ersättning för kostnader som har varit skäligen
påkallade för att tillvarata hans rätt. En motsvarande bestämmelse finns inte
för förvaltningsmål där tvisten gäller krav på den enskilde från det allmännas
sida.

I princip är kostnader i samband med skatteärenden och skattemål inte
avdragsgilla vid taxeringen. Sådana kostnader anses regelmässigt inte som
kostnader för intäkternas förvärvande. De behandlas därför som icke
avdragsgilla privata levnadskostnader.

En teoretisk möjlighet finns att få ersättning i form av skadestånd enligt
skadeståndslagen. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall det allmänna
ersätta skador som vållats genom ”fel eller försummelse vid myndighetsutöv

ning”. Sådana av den enskilde oförvållade kostnader som det här är fråga om
uppkommer dock utan att det allmänna handlar felaktigt eller försumligt.
Dessutom visar rättspraxis att det endast är i undantagsfall som det allmänna
blir skadeståndsskyldigt.

För en rörelseidkare kan det vara hans fortsatta ekonomiska existens och
yrkesverksamhet som står på spel på grund av myndigheters krav. I ett sådant
läge vågar han knappast chansa med att få skatte- eller avgiftsfrågor prövade
av domstol utan sakkunnig hjälp.

Det är ett fundamentalt rättssäkerhetskrav att den enskilde skall hållas
skadeslös när en myndighet har förfarit felaktigt. Ingen skall behöva avstå
från rättvisa därför att han inte har råd. Skatteförenklingskommittén har i ett
betänkande (Ds Fi 1986:20) lagt fram ett förslag om rätt till ersättning för
kostnader i skatteärenden och skattemål. Enligt detta förslag skall dock
möjligheter till ersättning alltjämt vara ett undantag. Fluvudregeln skall vara
att den enskilde själv måste stå för sina kostnader. Ersättning skall utgå
”endast om det med hänsyn till sakens beskaffenhet och handläggning,
kostnadens storlek, ärendet eller målets utgång eller annat förhållande
framstår som uppenbart oskäligt att kostnaden bärs av den skattskyldige eller
om det annars föreligger synnerliga skäl” (2 § i lagtextförslaget).

En sådan restriktivt utformad rätt till ersättning blir enligt min mening ett
slag i luften. Det innebär inte någon tillfredsställande lösning på det
rättssäkerhetsproblem som här har redogjorts för.

Det är naturligt att den som ”vinner” en tvist i en domstol eller i ett ärende
inför en myndighet skall hållas skadeslös. I detta fall har han drivit sin sak
framgångsrikt i syfte endast att freda sin rätt. Detsamma bör gälla då det
allmänna har drivit ett mål av prejudikatskäl. I den beskrivna situationen bör
det finnas en ovillkorlig rätt till ersättning för de kostnader som den enskilde
har åsamkats. Rätten till ersättning för nödiga kostnader bör omfatta alla
kostnader så att den enskilde hålls skadeslös.

Rättsfrågorna i ett skattemål är ofta komplicerade och kan göras till
föremål för vitt skilda bedömningar. Det kan finnas ett omfattande och
kanske motstridigt utredningsmaterial. Att förutse utgången i målet blir då
en ren spekulation. Den enskilde kan ha ett befogat intresse av att få saken
prövad. I sådana fall är det olämpligt att den enskilde måste betala kostnader
han har haft även om det allmännas talan bifalls. Rättstrygghetsargumenten
för att den enskilde hålls skadeslös har emellertid inte samma tyngd i de fall
där en rättslig prövning visar att kraven på den enskilde har stöd i gällande
rätt. Det är därför rimligt att rätt till ersättning föreligger när den enskildes
kostnadsansvar framstår som oskäligt.

Sammanfattningsvis bör den som ”vinner” ett skattemål vara tillförsäkrad
ersättning för skäliga kostnader. Detsamma skall gälla i sådana fall där det
allmänna har drivit ett mål mot en enskild i prejudikatsyfte. I andra fall kan
ersättning utges efter en skälighetsprövning. Dessa regler bör gälla både vid
mål i domstol och vid ärenden hos skattemyndigheter.

Mot. 1986/87
Ju716

14

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att det snarast läggs
fram ett förslag om ersättning för kostnader i skatteärenden och
skattemål enligt motionen.

Stockholm den 27 januari 1987
Anna Wohlin-Andersson (c)

Mot. 1986/87
Ju716

15

gotmb Stockholm 1987 12296

'