Rättegångskostnader vid skatte- och avgiftsprocess

Motion 1983/84:1504 Lars Ahlmark

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84

1504-1512

Motion
1983/84:1504
Lars Ahlmark

Rättegångskostnader vid skatte- och avgiftsprocess

När två parter låter sina tvister göras upp genom att låta en domstol döma,
får den förlorande parten i regel betala både sina egna kostnader och
motpartens kostnader. Det anses, helt visst med rätta, att detta befordrar
allmän rättvisa och får många att göra rätt för sig hellre än att låta saken gå i
domstol, varigenom denna kostnadsfördelning alldeles av sig själv leder till
billig och bra rättvisa.

När en enskild tvistar med staten eller det allmänna om hur mycket han
skall betala i skatt gäller denna princip ej. I stället bär vardera parten sin egen
kostnad, oavsett utgången.

I många fall kan detta få stötande konsekvenser. Särskilt när en skattechef
eller taxeringsintendent är ute i ogjort väder men den skattskyldige måste
lägga ned stor kostnad på att bevisa detta, framstår det som obilligt att han ej
skall få någon ersättning om han vinner. Skattechefen kanske driver sitt mål
därför att rättsläget är oklart, så att det behövs ett prejudikat för att få reda på
lagens rätta mening. I ett sådant fall representerar ju den skattskyldige den
ena sidan i ett allmänt intresse, varför det faller på honom att alldeles själv stå
för något som egentligen är en lagstiftningskostnad.

Det nu sagda talar för att man skulle genomföra ett system för kostnaderna
i skatteprocessen som helt överensstämde med det som gäller i civilmål.
Emellertid skulle detta leda till att förlorande part skulle få betala
statsverkets kostnad även för ärendets utredning. Förutom svårigheten att
fastställa statens faktiska kostnad i varje process, måste detta trots allt
upfattas som stötande av andra skäl.

Mera fruktbart är då att betrakata vad som gäller i brottmål. Tills för drygt
tio år sedan var förhållandet beträffande kostnaden för den frikände ungefär
som nu i den admininstrativa processen. Därefter har synen ändrats, och
numera får den som frikänns en ersättning av allmänna medel som täcker
hans kostnader för ombud, biträde, vittne, sakkunnig eller eljest för
bevisning, så långt kostnaden av rätten ansetts skäligen påkallad för
tillvaratagande av hans rätt. I motsats till vad som gäller i civilmål får parten
dock ingen ersättning för eget arbete eller tidsspillan, med undantag av ett
snålt tillmätt belopp för inställelsen inför domstolen.

En klar fördel med ett dylikt system för ersättning till vinnande enskild part
i skatte- och avgiftsprocessen skulle därmed uppnås: Den enskilda parten
skulle ha allt intresse av att driva sin talan på ett måttligt sätt och justera sina
yrkanden så att bara det som var väsentligt och tvistigt skulle bli föremål för

1 Riksdagen 1983184.3 sami. Nr1504-1512

Mot. 1983/84:1504

2

bevisning och argumentering. Detta skulle vara en vinst för domstolarna.
Förhoppningsvis skulle det också utgöra en hämsko på det allmännas
företrädare i processen, medförande avstående från mera orimliga
påståenden och yrkanden, ägnade att dra kostnad över hans huvudman.

Skatter och avgifter fastställs ju i första hand av myndighet och oftast av en
taxeringsnämnd. Utredningen där fordrar visserligen kostnad och besvär,
både för det allmänna och för den enskilde. Dessa kostnader är emellertid
normala och bör bäras av dem som har dem. När emellertid ett ärende förs
vidare, så ställer sig saken annorlunda. Om den enskilde avkrävs för mycket,
oavsett om den fastställande myndigheten gör det eller om det sker genom
besvär av det allmännas företrädare och detta ogillas av förvaltningsdomstol,
så har ett faktiskt fel alldeles tydligt blivit begånget. Felet kan visserligen
ofta, eller kanske rent av oftast, vara av ursäktlig natur, men det faktum
kvarstår i alla fall att en enskild blivit drabbad av kostnader genom
myndighets felaktiga åtgärd. Det måste anses skäligt att den enskilde
åtminstone i viss mån blir kompenserad av allmänna medel för sin förlust.

Som definitionsområde för de ärenden där ersättning för rättegångskostnad
bör kunna komma i fråga kan lämpligen tjäna det omfång för vilket
bevissäkringslagen (SFS 1975:1027) är tillämplig, med tillägg av
fastighetstaxering.

Åberopande det anförda hemställs

att riksdagen beslutar anta ett vid motionen fogat förslag till lag om
ersättning för rättegångskostnad vid skatte- och avgiftsprocessen.
(bilaga).

Stockholm den 23 januari 1984

LARS AHLMARK (m)

Mot. 1983/84:1504

3

Bilaga

Förslag till

Lag om ersättning för rättegångskostnad vid skatte- och avgiftsprocessen

1§. Denna lag är tillämplig vid besvär över fastställande av skatt,
taxeringsvärde för fastighet, tull eller avgift enligt lagen (1908:128 s. 1) om
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, uppbördslagen
(1953:272), taxeringslagen (1956:623), lagen (1958:295) om sjömansskatt,
lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, lagen
(1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m., stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1967:340) om prisreglering på
jordbrukets område, lagen (1968:430) om mervärdesskatt, kupongskattelagen
(1970:624), vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1973:602) om
särskild vägtrafikskatt, tullagen (1973:670), lagen (1974:226) om prisreglering
på fiskets område.

2 §. Vinner enskild part skatte- eller avgiftsprocess gentemot den som har
att föra det allmännas talan, äge rätten av allmänna medel tillerkänna honom
ersättning för hans kostnad för ombud, biträde, för vittne eller sakkunnig
eller eljest för bevisning i processen, så ock för andra utlägg, såvitt kostnaden
skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för parts eller
ställföreträdares inställelse vid muntlig förhandling.

Ersättning för dylik inställelse av part eller ställföreträdare utgår i enlighet
med vad som gäller för brott tilltalad, som åtnjuter rättshjälp.

3§. Vinner enskild part och det allmänna ömsom, eller bifalles enskild
parts yrkande allenast till viss del, må jämkad ersättning utgå. Är vad den
enskilde tappat av allenast ringa betydelse, eller är den kostnad som kan
anses falla på det som tappats ringa, må dock ojämkad ersättning utgå.

4§. Finnes det allmännas talan ha väckts utan skäl, eller det allmännas
anspråk till den del det av den enskilda parten bestrides uppenbart ogrundat,
må utöver den i 2§ nämnda ersättningen jämväl av allmänna medel utgå
ersättning för vad part eller ställföreträdare nedlagt i arbete och tidsspillan.

5§. Vill part erhålla ersättning för kostnad enligt denna lag, skall han,
innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari
kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad som
uppkommit vid samma rätt.

6§. Fullföljes mål från lägre rätt, skall rätten till ersättning bestämmas
med hänsyn till rättegången i högre rätt.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge
vad som i denna lag stadgas om mål som väckts vid lägre rätt motsvarande
tillämpning.

Mot. 1983/84:1504

4

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Övergångsbestämmelse

Ej må ersättning enligt denna lag utgå för rättegångskostnad med mindre
den kan visas ha uppstått efter den 1 januari 1985.