Rätt att driva lokal och regional kollektivtrafik på väg (prop.

Motion 1984/85:3114 Sven Henricsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

7

Motion
1984/85:3114
Sven Henricsson

Rätt att driva lokal och regional kollektivtrafik på väg (prop.
1984/85:168)

I denna motion berörs frågan om avgränsningen mellan lokal och regional
trafik och interregional trafik samt det centrala ansvaret för sistnämnda
trafik. Utgångspunkten är propositionens resonemang i frågan.

Vpk delar uppfattningen i propositionen att ansvaret för den långväga
interregionala trafiken skall planeras på riksnivå. Ett problem i sammanhanget
är att busstrafikföretag kan koncentrera sig på trafikinsatser under
kortare perioder av topptrafik, då exempelvis tågtrafiken skulle ha möjlighet
att förbättra sin ekonomi och därmed balansera de ofta låga intäkterna under
dagar och tider då den reguljära trafiken har ett dåligt utnyttjande och
därmed sämre intäkter.

Ur samhällsekonomisk synpunkt är en sådan ordning otillfredsställande
och kan leda till krav på ökade statliga tillskott för att klara ett rimligt
basutbud även under perioder av lågtrafik. Erfarenheterna visar att sådana
tillskott av statsbidrag sedan används som argument för att ifrågasätta
exempelvis SJ:s ekonomiska effektivitet. Men det är inte möjligt för något
trafikföretag att klara utgifterna enbart med inkomster från lågtrafikperioder.

Det finns i dag exempel på att länstrafiken i flera län bedriver länsgränsöverskridande
långväga busstrafik genom samverkan. Således kan direktbuss
Luleå-Sundsvall arrangeras av länstrafiken. Ett annat exempel är
arrangemanget med busstrafik Östersund-Umeå och omvänt. Denna trafik
må vara hur intressant som helst, men faktum är att den går nära 20 mil utmed
inlandsbanan med försök att vinna över resenärer från ett begränsat
underlag, varvid järnvägstrafiken drabbas. Det borde under sådana omständigheter
ha varit fullt möjligt att resan gått med tåg Östersund-Hoting där
måltidsuppehåll kunnat ske varefter vidarefärden skett med buss över
Dorotea och Åsele till Umeå. Samma möjlighet borde ha prövats i omvänd
riktning. Detta är ett par av säkerligen många liknande exempel.

Man kan påstå att idén om järnvägen som stomme i den interregionala
landtrafiken är nära nog allmänt godtagen. Eftersom staten har ett ansvar för
dessa resor och eftersom staten har SJ är det naturligt om ansvaret för
interregional trafik kopplas till SJ. SJ disponerar en omfattande busstrafikkapacitet
- för närvarande 1 650 bussar med 3 200 anställda. Det vore rätt
naturligt om staten kanaliserade sitt ansvar för långväga trafik via SJ. Härvid
kunde en rimlig avvägning ske då det gäller behovet av extra busskapacitet i
de fall tågtrafiken inte skulle klara den aktuella trafikvolymen i någon
relation.

Mot. 1984/85:3114

En sund prissättning med samma taxa oavsett färdsätt, dvs. tåg eller buss,
alternativt en kombination av båda kunde då gälla. I fråga om interregional
persontrafik bör staten överlåta på SJ att ha totalansvaret. SJ har själv i
remissvar till utredningen uttalat sig i denna riktning. Självfallet kan
länstrafiken därvid få köpa tjänster i vissa relationer med lokal och regional
trafik. Inhyrning av entreprenörer kommer givetvis att tillämpas.

Med hänvisning till det anförda och med anledning av proposition
1984/85:168 föreslås

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att SJ bör ha totalansvaret för det
interregionala resandet.

Stockholm den 15 april 1985

SVEN HENRICSSON (vpk)