Prioritering av äktenskapet som samlevnadsform
Motion 1986/87:l409 Alf Svensson (c)
Motion till riksdagen
1986/87 :L409
Alf Svensson (c)
Prioritering av äktenskapet som samlevnadsform
En fungerande familj med värme och sammanhållning är det mest centrala i
livet för de flesta människor. Familjen som livsgemenskap utgör en
förutsättning för ett gott och varaktigt samhälle. Utan fungerande hemmiljöer
upphör också samhället att fungera. Den öppna familjen med omsorg om
de egna och utomstående utgör grunden för samhällsgemenskap och
kvartersgemenskap. Levande hemmiljöer är den bästa grunden för solidaritet
och medmänsklighet.
Vår tids många problem är till stor del hemmens och familjernas problem.
Äktenskapet har för många förlorat sin innebörd och mening. Både barn och
vuxna har ofta svårt att klara av djupa och varaktiga relationer. Samtidigt vet
vi att behovet av gemenskap och värme är stort.
Samhället måste genom politiska beslut och en medveten opinionsbildning
skapa en god jordmån för fungerande familjer. Familjerna måste återfå
möjligheten att själva vårda och fostra sina barn. Arbetet med hem och barn
måste åter erkännas som en fullgod samhällsinsats.
Skilsmässoantalet inger stor oro. Familjesplittringen drabbar hårt och
orsakar skador och lidanden främst för barnen. Sambandet mellan skilsmässor
och psykiska problem bland barn är klarlagt. Skilsmässoökningen har
enligt vår uppfattning ett klart samband med äktenskapslagstiftningens
försvagning och med den s. k. neutralitetsideologin i synen på äktenskap eller
fri samlevnad. Denna inställning måste överges.
Mycket tyder på att Sverige har den största separationsfrekvensen i
världen om äktenskap och samboende sammanräknas. Samhället har
uppvisat en påfallande likgiltighet inför familjestabiliteten. I det avseendet
intar Sverige en beryktad särställning.
Det livsvariga äktenskapet skall prioriteras som samlevnadsform. Det ger
familjen större stabilitet, och barnen trygghet. Det markerar en medveten
viljeinriktning, det garanterar makar rättssäkerhet och jämställdhet.
Samhället måste ge makar stöd att undvika familjesplittring. Det kan ske
genom att i opinionsbildningen betona värdet av ett moget och ansvarsfullt
handlande i konflikter, att ge möjlighet till familjerådgivning, att genom
rättsregler ge makarna tid och möjlighet att ordentligt tänka igenom sina
beslut. Skilsmässa får inte vara ett enkelt sätt att lösa konflikter. Det får inte,
som nu, vara ekonomiskt förmånligt att skiljas, eller att välja samboende
framför äktenskap.
Ett typexempel där samboende gynnas framför äktenskap är när två
pensionärer (som inte tidigare varit gifta och inte har gemensamma barn) vill
skapa gemensamt hem. Tillsammans förlorar de nästan 8500 kr. per år Mot. 1986/87
(enligt för 1987 gällande basbelopp) om de gifter sig. Väljer de samboende L409
får de behålla sina pensioner fullt ut. Denna ojämlikhet till förmån för de
samboende är som kds ser det en uppenbar orimlighet.
Som ovanstående visat på finns det en rad både praktiska och ideologiska
skäl bakom synen på behovet av en livsvarig och av samhället prioriterad
samlevnadsform: äktenskapet. Men även rent juridiska aspekter pekar i
samma riktning. Dekanus vid Uppsala universitets juridiska fakultet,
professor Anders Agell, har på ett förtjänstfullt sätt lyft fram de här frågorna
i sin bok Samboende utan äktenskap.
I dagens svenska lagstiftning betraktas äktenskapet sorn ett uppsägbart
avtal. Äktenskapets rättsverkningar har frigjorts från moraliska bedömningar.
I stället ses lagstiftningen som en serie regler för att reglera en rad
praktiska frågor mellan makar, t. ex. giftorätt och arvsrätt.
Men även på detta plan är den svenska neutralitetslinjen inkonsekvent och
leder till en rad komplikationer. Det är logiskt ohållbart att samhället —
staten - uppställer en rad regler för äktenskap, som ur allmänna skäl är
motiverade, och sedan hävdar att det är likgiltigt om de enskilda väljer att
ingå avtal som främjar dessa allmänna skäl.
Den svenska utvecklingen när det gäller den här typen av samlevnadsregler
innebär, dels att man erbjuder par ett avtal benämnt äktenskap, dels att
man skapar en generell lagstiftning för samboende, där det är samhället som
fäller avgörande om samboende föreligger eller inte. Denna utvecklingslinje
innebär på sikt att samboende och äktenskap jämställs alltmer i juridisk
mening. Frågan är då varför samhället skall ha flera rättsfigurer för
samlevnad mellan man och kvinna.
I dag har vi i Sverige tre kategorier av samlevnadsfall som delvis behandlas
olika: gifta, ogifta med barn och ogifta utan barn. Detta leder till rättssystematiskt
dålig lagstiftning som medför risk för socialt och ekonomiskt
otillfredsställande konsekvenser. Systemet innebär en svåröverskådlighet
för de enskilda paren. Tillämpningsproblematiken ökar dessutom för de
rättsliga myndigheterna.
Det goda samhället bygger på fungerande och stabila familjegemenskaper,
enligt kristdemokratiskt synsätt. Det borde därför vara ett samhälleligt mål
att värna om familjestabiliteten. Det finns redan i dag i frågan om
äktenskapsskillnad en antydan om att familjestabiliteten är något positivt
genom att betänketid är obligatorisk om det finns barn under 16 år. Denna
inriktning borde klarare markeras i lagstiftningen. Familjestabilitet är något
positivt inte bara för barnens skull utan även för de båda parterna i ett
samlevnadsförhållande.
Principiellt sett borde det inte finnas behov av att uppställa mer än en
avtalstyp genom lagstiftning. Genom uppställande av tämligen detaljerade
regler för samboende utan äktenskap har samhället i dag skapat ett ”andra
klassens” äktenskap, samtidigt som par som genom sin samlevnad velat avstå
från lagregering påtvingats sådan av samhället.
Ett regelsystem, äktenskapet, är den bästa lösningen för att tillgodose flera
viktiga mål. Den sakliga regleringen blir enhetlig. Systemet blir lättillämpat.
Dessutom blir det lättare för den enskilde att bedöma sin egen juridiska
situation. Äktenskapet bör alltså vara den normala rättsfiguren för fall av Mot. 1986/87
långvarig samlevnad mellan man och kvinna. I konsekvens med detta bör L409
lagstiftningen vara restriktiv till lagstiftning om fri samlevnad. För rättsliga
konflikter i det senare fallet kan en allmän skälighetsregel tillämpas.
Det är heller ingen tvekan om att lagstiftarens vacklande hållning i synen
på samlevnad mellan man och kvinna har fått den effekten att giftermålsfrekvensen
påverkats i negativ riktning. En lagstiftning som prioriterade
äktenskapet skulle också ha normativa effekter så att samlevande par i större
utsträckning valde den rättsfigur som samhället tillhandahåller för just den
typen av samlevnad. Det sistnämnda är en självklarhet som dess värre hittills
inte tyngt lagstiftaren.
Det är angeläget att det sker en kartläggning av de förhållanden som inom
samhällets samlevnadslagstiftning leder till att äktenskapet systematiskt
missgynnas eller likställs med samboende utan äktenskap.
Samhällets syn på familjen-äktenskapet är en ideologisk knäckfråga. För
den avslöjar synen på samhällets egen stabilitet. De naturliga sociala
grupperna, av vilka familjen utgör den mest fundamentala, är viktiga, för det
första därför att de gör det möjligt för människan att utveckla hela sin
personlighet och påta sig ansvar för andra. För det andra är de naturliga
sociala grupperna ett viktigt skydd mot totalitarismen. Den maktfullkomliga,
centraliserade välfärdsstaten riskerar att utvecklas i kollektivistisk och
totalitär riktning om inte de naturliga gemenskaperna är starka och de
offentliga institutionerna avbalanserade. Familjens stabilitet och styrka är en
viktig grund för ett stabilt demokratiskt samhälle. Därför bör det ligga i
lagstiftarens intresse att stärka denna naturliga sociala gemenskap.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av de förhållanden
inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen som leder till att
äktenskapet missgynnas i förhållande till eller likställs med samboende
utan äktenskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
lagstiftningen bör ges en sådan utformning inom familje-, skatte- och
sociallagstiftningen att den uppmuntrar till ingående av äktenskap.
Stockholm den 26 januari 1987
Alf Svensson (c)
1 * Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr 1,408-419
