Patientskadelagen

Motion 2001/02:L320 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till ersättning vid brytandet av förment latenta sjukdomar och om möjligheterna för omprövning.

Motivering

Patientskadelagen trädde i kraft den 1 januari 1997. Den infördes för att patienter inte skulle behöva gå skadeståndsvägen för att bli kompenserade för behandlingsskador. Enligt en förstudie utförd av Riksdagens revisorer var avsikten då lagen infördes att patienternas möjlighet att få ersättning vid skador i sjukvården inte skulle förändras efter patientskadelagens införande. Det finns dock vissa skillnader.

Det gäller för det första skadebegreppet som har utvidgats till att gälla även rent psykiska skador.

För det andra har ett s.k. facitresonemang införts beträffande metodval, dvs. en bedömning i efterhand av om en skada hade kunnat undvikas om i stället för den valda behandlingsmetoden en annan metod hade använts. Enligt den frivilliga försäkringen gällde en sådan facitbedömning endast själva utförandet av den metod som valts.

För det tredje har i patientskadelagen införts en skälighetsbedömning när det gäller infektionsskador, som innebär att rätten till ersättning är utesluten om omständigheterna är sådana att infektionen skäligen måste tålas. En sådan skälighetsbedömning fanns inte i den tidigare frivilliga försäkringen.

Enligt uppgift från Personskadereglering AB finns ytterligare en försämring med patientskadelagen i jämförelse med den tidigare försäkringen. Tidigare kunde en patient få ersättning om ett litet ingrepp ledde till en stor skada även om risken för denna skada var välkänd och inte en helt ovanlig komplikation. Nu är detta inte möjligt. Det är dock fråga om ett litet antal fall varje år.

Facitbedömningen innebär att nämnden inte beviljar ersättning när det kan antas att en behandling utlöser en latent sjukdom. Jag kan inte finna att detta undantag har stöd i lagen. Att döma av riksdagsdebatterna i ärendet är det snarare så att lagstiftaren anser att lagen skall ha en ur patienternas synpunkt generös tolkning.

Ordföranden och sekreteraren i Patientskadenämnden har i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrift (nr 3/2000) gått igenom bedömningarna som härrör från de tre förändringar som patientskadelagen medförde. När det gäller frågan om möjligheten för dem som vill ha ersättning för psykiska skador befarades då lagen infördes att de psykiska skadorna var så svårutredda att skaderegleringen därför kunde bli mycket omfattande och kostnadskrävande.

Artikelförfattarna konstaterar dock att under den tid som lagen varit i kraft har endast ett fåtal fall rört rent psykiska skador. Detta kan dock ändras, och det är enligt författarna därför för tidigt att bestämt yttra sig om konsekvenserna av förändringen. Man anser också att det är för tidigt att uttala sig vad gäller facitbedömningen beträffande metodval.

Man menar dock att det torde vara klart att det kan uppkomma svåra gränsdragningsfrågor vid valet mellan olika metoder. Detta gäller enligt artikelförfattarna i synnerhet när metoder inom olika specialistområden ska vägas mot varandra. Att när vederbörande specialist inom sitt respektive område förespråkar ”sin” metod kunna avgöra vilken metod som är den mindre riskfyllda kan då vara svårt. När det gäller frågan om möjligheten att få ersättning vid infektionsskador har den nya skälighetsbedömningen inneburit att ersättning utgår i mindre omfattning än tidigare, cirka tio procent, något som inte var avsikten då lagen infördes. Författarna menar dock att man bör avvakta innan man kan dra några säkra slutsatser. Den praxis som håller på att utarbetas i nämnden kan komma att innebära att bedömningarna kommer att börja likna förhållandena innan lagen trädde i kraft.

I övrigt menar representanterna för Patientskadenämnden att tillämpningen av patientskadelagen inte inneburit några särskilda svårigheter eller några större förändringar när det gäller patienternas möjlighet att få ersättning. En större öppenhet och ett ökat förtroende mellan patienter och vårdpersonal gör att man inte tror att mörkertalet är speciellt stort, framför allt inte när det gäller allvarligare skador. En ökad benägenhet från sjukvårdens sida att medverka till att skador anmäls bidrar också till att mörkertalet blir lägre.

Det finns dock anledning att befara att anmälningar inte tas väl upp inom sjukvården.

Socialdepartementet har för avsikt att se över patientskadelagen, bl.a. frågan om försäkringen ska innehålla regler om självrisk. Förarbetet beräknas vara klart i början av hösten 2001. Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag har också för avsikt att se över försäkringsvillkoren. Man ska då speciellt titta på vad skälighetsvillkoret för infektionsskador har fått för effekt för patienternas möjlighet att få ersättning. Även frågan om självrisk kommer att behandlas.

Enligt min mening är det viktigt att Socialdepartementets översyn leder fram till en ordning där utlösandet av förment latenta sjukdomar inte blockerar ersättning till patienten, eftersom underlaget för sådana bedömningar måste anses som minst sagt osäkra.

Om utvärderingen leder fram till förändringar av lagstiftningen eller praxis bör tidigare avgöranden kunna omprövas.

Stockholm den 3 oktober 2001
Bengt-Ola Ryttar (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)	Per Erik Granström (s)