Översyn av vapenfrilagen

Motion 1985/86:Fö416 Evert Svensson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Fö416

Evert Svensson m. fl. (s)
Översyn av vapenfrilagen

Nu gällande vapenfrilag beslöts av riksdagen 1978. Den hade föregåtts av
ett betänkande av 1973 års vapenfriutredning. Betänkandet var ett ambitiöst
försök att finna en rimlig avvägning mellan å ena sidan samhällets
deklarerade behov av allmän värnplikt och å andra sidan enskilda människors
moraliska övertygelse om det felaktiga i militära sätt att avvärja och
lösa konflikter och därmed förknippad (beredskap till) användning av vapen
mot andra människor.

Utredningens förslag i detta syfte innehöll bl. a. följande element:

O Generösare och tydligare formulerade förutsättningar för tillstånd till
vapenfri tjänst.

O Betydande förenkling av prövningsförfarandet.

O Tjänstgöringsalternativ för vapenfria även utanför totalförsvaret.

O Samhällstjänst ådömd av domstol som alternativ till fängelsestraff vid
totalvägran.

Då propositionen lades fram visade det sig att den borgerliga regeringen
slopat samhällstjänsten och knutit tjänstgöringsalternativen till krigssamhällets
behov. Utdragna förhandlingar mellan koalitionspartierna om förutsättningarna
för tillstånd samt om prövningsförfarandet ledde till en ordning
som enligt försvarsutskottet skulle innebära att ”prövningsförfarandet
förenklas så långt det är möjligt utan att man avstår från ett underlag för
vapenfrinämndens prövning”. Det underströks samtidigt att ”sökandens
bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör vara
tung”. Och försvarsminister Kronmark sade sig, trots de vidtagna förändringarna
i utredningsförslaget, räkna med att den nya lagen skulle medföra
”ett jämförelsevis litet antal avslag av ansökningar hos vapenfrinämnden”.

När vapenfrilagen trädde i kraft den 1 juli 1978, så resulterade den också i
en påtaglig sänkning av avslagsfrekvensen: från 35,8% 1977 till 15,4%
1979. Under de båda följande åren låg avslagsfrekvensen kvar på denna
nivå, som trots allt innebar mellan 500 och 700 avslag per år. 1982—1985
har avslagsfrekvensen på nytt stadigt ökat, från 19,1 % till 25,6 %, med närmare
1 000 avslag såväl 1984 som 1985.

Skiftande förklaringar har givits för denna ökning av antalet avslag. Från
vapenfrinämndens sida har man hänvisat till att en viss förändring av sökandegruppens
sammansättning skulle ha ägt rum. Enskilda ledamöter i
nämnden har samtidigt påtalat vad man anser vara en viss skärpning i
nämndens praxis.

Ett prövningsförfarande innebär alltid att det kan finnas en kategori som
efter avslag på sin ansökan fullföljer sin värnpliktsvägran. Med nuvarande
lag riskerar de därmed botes- eller fängelsestraff. Oavsett vilken förklaringen
till den ökade avslagsfrekvensen må vara, så har den inneburit att antalet
sådana totalvägrare på nytt har ökat. Under åren 1980— 1983 var det ca 140
per år. För åren 1984—1985 föreligger inga säkra uppgifter. Riksdagens
försvarsutskott har visserligen i sitt betänkande 1984/85:9 angett en preliminär
siffra för 1984. Enligt uppgift från försvarsdepartementet är denna
emellertid behäftad med en betydande osäkerhet på grund av en omläggning
av statistiken. Värnpliktsverket, som numera övertagit statistikansvaret,
tar endast fram en klumpsumma på antalet vapenfrisökande plus totalvägrare.

För att få en korrekt bild av problemets omfattning bör man också ta
hänsyn till dem som värnpliktsvägrar utan ansökan om vapenfri tjänst.
Motiven härför kan vara att den värnpliktige inte vill godta att de vapenfria
tjänstgöringsalternativen är knutna till krigssamhällets behov. Om denna
förutsättning vore annorlunda, skulle sannolikt i vart fall en del av denna
kategori totalvägrare fullgöra vapenfri tjänst.

En jämförelse av värnpliktsverkets och vapenfrinämndens statistik synes
ge vid handen att 384 värnpliktiga totalvägrade under perioden juni —december
1985. Totalvägrare döms första gången regelmässigt till böter, andra
gången till fyra månaders fängelse och inkallas därefter icke vidare. Vi
vet av erfarenhet att en betydande del av dem som döms till böter framhärdar
och därmed döms även till frihetsstraff.

Att samhället på detta sätt och i denna omfattning tillgriper straffsanktioner
mot ett handlande som ofta är uttryck för en djupt känd etisk övertygelse
måste ses som något mycket allvarligt, i synnerhet mot bakgrund av de
intentioner med lagstiftningen som citerats här ovan.

Utvecklingen på detta område i de övriga nordiska länderna har inneburit
en klar liberalisering. Danmark har avskaffat den allmänna värnplikten
och infört den ordningen på vapenfriområdet att det räcker med att anföra
giltiga motiv i en skriftlig ansökan för att denna skall beviljas. Av det förhållandevis
ringa antal som efter inkallelse ansökte om vapenfri tjänst bifölls
1984 över 90 % av ansökningarna.

Det norska systemet liknar det svenska, men man har inte lika stränga
krav på de sökande. Även här beviljades mer än 90 % av ansökningarna
1984.

Den finländska vapenfrilagen har hittills haft en inriktning liknande den
svenska och norska. Under det gångna året har emellertid Finlands riksdag
beslutat att det fr. o. m. 1987 skall räcka med en skriftlig ansökan.

Av dessa skäl finns det enligt vår uppfattning anledning att nu vidta en
översyn av vapenfrilagen utifrån de erfarenheter som vunnits efter 1978. En
sådan översyn bör utgå från de i förarbetena uttalade intentionerna med
lagstiftningen.

Inom ramen för den föreslagna översynen är det några aspekter som
enligt vår uppfattning särskilt bör behandlas.

Mot. 1985/86

FÖ416

13

Förutsättningar för vapenfri tjänst

För tillstånd till vapenfri tjänst krävs enligt utskottsbetänkandet att sökanden
har en respekt för människolivet som är ännu starkare än vad som är
fallet med det stora flertalet medborgare, vilka måste antas känna obehag
vid tanken på att bruka vapen mot annan och — om detta ändå blev nödvändigt
— göra så efter viss självövervinnelse. Den som får tillstånd till
vapenfri tjänst måste enligt utskottet ha en respekt för människolivet som är
så villkorslös att den inte kan förenas med den medborgerliga skyldigheten
att försvara vårt samhälle med vapen.

1 propositionen hade försvarsministern därutöver, i likhet med utredningen,
föreslagit att de som vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse
om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet som
social företeelse, men hos vilka tanken på det enskilda människolivet och
dess okränkbarhet framträder mindre starkt, bör ha möjlighet att få vapenfri
tjänst. Försvarsutskottet invände att vare sig den sökande anförde religiösa
eller andra skäl för ansökan, så måste inställningen vara klart knuten
till en stark respekt för det enskilda människolivet och dess okränkbarhet:
”Enbart en övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och
inhumanitet som social företeelse kan inte antas vara tillräckligt hållfast
inför det sociala tryck att delta i försvaret, som ett väpnat angrepp på vårt
samhälle kan väntas medföra.” I betänkande 1984/85:9 har utskottet vidhållit
denna ståndpunkt.

Det finns, enligt vår uppfattning, skäl att anta att en del av dem som nu
får avslag på sin ansökan hänför sig till nyssnämnda kategori. Allteftersom
kapprustningen fortsatt och världsläget försämrats har denna inställning
utan tvekan vunnit ökad spridning. Det finns därför skäl att vid en översyn
av vapenfrilagen pröva frågan, om det går att finna en lösning som kan
rädda exempelvis denna kategori undan frihetsstraff för att ha handlat i
enlighet med sin övertygelse.

Krav på en generösare lagstiftning har gång efter annan uttalats av olika
folkrörelser, exempelvis av det kristna riksmötet i Jönköping 1983. Den
föreslagna översynen bör ha detta önskemål till utgångspunkt.

Prövningsförfarandet

Ett antal remissinstanser, inte minst från kyrkligt håll, förordade 1977 ett
avskaffande av prövningsförfarandet. Värnpliktsvägran av bekvämlighetsskäl
skulle enligt detta synsätt kunna motverkas genom en viss förlängning
av tjänstgöringstiden för de vapenfria. Detta synes också vara den väg som
Finlands riksdag förordat, när man i samband med ovannämnda beslut om
prövningsförfarandet inkluderat en förlängning av tjänstgöringstiden från
12 till 16 månader.

Förslaget om prövningsförfarandets avskaffande har i allmänhet motiverats
med att erfarenheterna av prövningen kan anses understryka svårigheterna
att utforma ett någorlunda objektivt och från rättssäkerhetssynpunkt
godtagbart förfarande.

Enligt vår uppfattning inträffade en påtaglig förbättring härvidlag när
nuvarande lag började gälla. Mot denna bakgrund framstår de senaste

Mot. 1985/86

FÖ416

14

årens ökade avslagsfrekvens som oroande. Alltjämt reses också krav på
prövningsförfarandets avskaffande, bl. a. i det brev som svenska kyrkans
biskopar 1984 avlät i fredsfrågan.

Det kristna riksmötet i Jönköping 1983 krävde en utredning om ett nytt
prövningsförfarande. Att frågan tas upp vid en översyn framstår som tämligen
självklart. Möjligheterna att ytterligare förenkla prövningen bör särskilt
övervägas.

Tjänstgöringsalternativ

Såsom ovan nämnts innebar 1978 års proposition att de vapenfria tjänstgöringsalternativen
knöts till krigssamhällets behov. Likafullt har den nya
lagen i sin tillämpning inneburit en betydande breddning av den vapenfria
tjänstens innehåll. Det hindrar inte att den starka anknytningen till de civila
totalförsvarsmyndigheterna kan tänkas provocera värnpliktiga som skulle
vara berättigade till vapenfri tjänst att i stället totalvägra.

Försvarsutskottet hänvisar i sitt betänkande 1984/85:9 till att 1983 års
värnpliktsutbildningskommitté utreder tjänstgöringsalternativen för vapenfria
(dir. 1984:15). Resultaten av kommitténs arbete väntas enligt utskottet
belysa vapenfrilagens effekter. Kommittén har emellertid inte i uppdrag
att granska den av oss påtalade anknytningen till krigssamhällets behov.
Det finns därför anledning att inkludera även denna fråga i den översyn vi
föreslår.

Alternativ till fängelsestraff vid totalvägran

1973 års vapenfriutredning hävdade att ingen skall behöva dömas till fängelse
enbart av skälet att han vägrar bära vapen och föreslog att samhällstjänst
utdömd av domstol kunde vara ett sätt att lösa problemet. En rad
praktiska och principiella invändningar framfördes emellertid mot förslaget,
som inte följdes upp i propositionen. Som ovan redovisats kvarstår
problemet, låt vara att det är av mindre omfattning än det var före nuvarande
vapenfrilag.

Utredningens nyss refererade ståndpunkt bör enligt vår uppfattning
aktualiseras. En huvuduppgift för den föreslagna översynen bör vara att
utarbeta förslag i syfte att så långt möjligt undanröja det problem som
fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran utgör, och måste utgöra, i ett
samhälle med respekt för människors samvetsbestämda övertygelser.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vapenfrilagen.

Stockholm den 24 januari 1986
Evert Svensson (s)

Georg Andersson (s) Oskar Lindkvist (s)

Mot. 1985/86

FÖ416

Inga-Britt Johansson (s) Berndt Ekholm (s)

Viola Furubjelke (s)

15