Översyn av reglerna om sakrättsligt skydd mot 1986/87

Motion 1986/87:l801 Anders Björck (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :L801

Anders Björck (m)

Översyn av reglerna om sakrättsligt skydd mot 1986/87

sälj arens borgenärer L801-803

Sakrättsliga regler bestämmer bl. a. lösningen av rättsliga konflikter mellan
en avtalspart på ena sidan och utanför avtalet stående intressenter på den
andra. Nyligen har riksdagen stiftat lag i en sådan sakrättslig fråga, nämligen
lösningen av konflikten mellan den som i god tro förvärvat en sak och sakens
ursprunglige ägare (prop. 1985/86:123, LU 1986/87:4).

Ett annat sakrättsligt spörsmål, som hittills i stort har utvecklats genom
domstolspraxis, rör förhållandet mellan en köpare och säljarens borgenärer.
Här råder i svensk rätt det s. k. traditionskravet. Detta innebär, att köparen
gör bäst i att ta med sig varan från säljaren, så att den kommer ur dennes
faktiska besittning. Lämnas saken kvar, kan köparen riskera att det
förvärvade tas i anspråk av säljarens fordringsägare, om konkurs eller
utmätning inträffar.

Som exempel kan nämnas följande situation. En villaägare går till en
elfirma för att köpa ett nytt kylskåp. Han väljer ut en passande modell och
betalar priset. Köparen tänker samtidigt göra vissa upprustningsarbeten i sitt
kök och ber därför säljaren att kylskåpet skall levereras först om tio dagar.
Säljaren har inget att invända mot det och lovar att skicka över kylskåpet på
överenskommen dag. I mellantiden går säljaren i konkurs. Konkursförvaltaren
gör då alldeles rätt, när han vägrar köparen att få ut kylskåpet. Köparens
enda tröst är att han i konkursen kan bevaka en fordran, som motsvarar hans
förskottsbetalning. Eftersom en sådan fordran inte är förenad med förmånsrätt,
får köparen högst en mycket låg procentuell utdelning; i normalfallet får
han troligen inte ut något alls. På likartat sätt går det, om säljaren blir föremål
för utmätning innan köparen hämtar egendomen.

Exemplet kan mångfaldigas. Det finns åtskilliga situationer, då det
framstår som helt naturligt att en köpare betalar varan utan att omedelbart ta
den med sig: En familj beställer nya möbler inför en förestående flyttning.
Någon vill skaffa sig en päls på sommaren, då realisationer ofta förekommer,
och låter säljaren kylförvara den till vintern. Den som ropar in ett större
föremål på en auktion har inte alltid möjlighet att ordna transport omedelbart.
Vintertid kan en båtköpare inte sjösätta sin nyförvärvade båt. varför
den blir kvar på säljarens varv till våren.

I industriella och andra kommersiella sammanhang är förskottsbetalningar
mycket vanliga. Särskilt gäller det, om säljaren skall specialtillverka det
beställda. Det är då ofta nödvändigt att finansieringen av produktionen
åtminstone delvis ordnas genom periodvisa betalningar. Alternativet är att

1 Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr L801-803

säljaren lånevägen skaffar medel, vilket av lätt insedda skäl fördyrar Mot. 1986/87
framställningen. L801

En köpare som lämnar kvar det förvärvade är alltså inte skyddad mot
säljarens fordringsägare ens om han helt betalt det köpta. Denna reglering
tycks oss strida mot det allmänna rättsmedvetandet. För en lekman framstår
det som om den förvärvade äganderätten går förlorad till förmån för andra,
som inte träffat något avtal med säljaren om just denna sak. I praktiken
tillfaller värdet förmånsberättigade borgenärer, i första hand den som har
företagshypotek i säljarens näringsverksamhet och därefter staten med dess
allmänna förmånsrätt för skatter och avgifter. Det är inte lätt att förklara en
sådan rättsregel för den enskilde, som gått miste om ett stundom avsevärt
sparkapital, eller för den näringsidkare, som kanske själv kommer på
obestånd genom att hans betalning blir värdelös.

Som nämnts inledningsvis har frågan om en köpares sakrättsliga skydd mot
säljarens borgenärer fått sin lösning genom att domstolspraxis utvecklats i nu
skisserad riktning. Det finns emellertid viss lagstiftning i frågan. Den
viktigaste författningsbestämmelsen på området är den s. k. lösöreköpslagen
(1845:50 s. 1), som i sammanhanget skall tolkas motsatsvis. Den innebär
nämligen, att den som vill freda inköpt men kvarlämnat gods från säljarens
fordringsägare måste låta registrera förvärvet vid domstol.

Detta omständliga förfarande saknar i dag praktisk betydelse. Inte ens hos
jurister verkar lagen ihågkommen, eftersom det endast förekommer något
tiotal sådana lösöreköpsregistreringar årligen. Lagens tillkomsthistoria och
tidiga tillämpning visar, att den inte var avsedd för de rena omsättningsköp,
som avses med denna motion. I stället utgjorde den ett förbud mot dolda
pantsättningar, s. k. säkerhetsöverlåtelser, som hade blivit vanliga under det
tidiga 1800-talets ekonomiska orostider. Det är först genom ett antal
avgöranden av högsta domstolen i mitten på 1920-talet, som man med
säkerhet kan konstatera, att även köp i verkligt omsättningssyfte krävde en
faktisk besittningsförändring. Beträffande löpande skuldebrev lagfästes ett
sådant traditionskrav genom 22 § lagen (1936:81) om skuldebrev. På
lösöresidan framlade lagberedning (SOU 1974:55) ett förslag om författningsreglering
av gällande praxis. Detta remissbehandlades men har inte lett
till lagstiftning (avskrivet genom regeringsbeslut den 15 januari 1981).

Högsta domstolen har på senare tid stadfäst traditionskravet i ett fall om en
kvarlämnad husvagn (Nytt Juridiskt Arkiv 1975 s. 635, ej enhälligt).

Samtidigt kan konstateras, att domstolen inte varit helt främmande för en
modifiering av den stränga regleringen. Genom ett avgörande 1985 (Nytt
Juridiskt Arkiv 1985 s. 159) har fastslagits, att köp vid exekutiv försäljning
inte kräver besittningsövergång för att bli sakrättsligt skyddat.

En blick på utländska rättsordningar ger vid handen, att ingen västerländsk
stat tillämpar ett så oryggligt krav på fysisk förflyttning av köpgods
som Sverige. Redan detta förhållande är ägnat att inge betänkligheter om det
rimliga i den svenska rättens lösning. Det har i den juridiska litteraturen och i
några domsmotiveringar sagts, att den svenska regleringen är en förutsättning
för att illojala gäldenärer inte drar undan egendom från sina fordringsägare
genom lögnaktiga påståenden om skedda försäljningar. Det skulle
vidare vara en stor fördel med ett uniformt traditionskrav, genom att man

inte behöver göra någon skillnad mellan förutsättningarna för sakrättsligt Mot. 1986/87

skydd vid köp, säkerhetsöverlåtelse och handpantsättning. Dessa argument L801

förekommer knappast alls utomlands.

I en 1985 framlagd doktorsavhandling, ”Traditionsprincipen”, har docenten
Ulf Göranson vid juridiska fakulteten i Uppsala ingående behandlat
traditionskravet vid omsättningsköp. Han har även belyst dess historiska
framväxt i Sverige och gjort jämförelser med en rad utländska rättssystem.

Han ställer sig, som det synes oss, på goda grunder kritisk till den svenska
lösningen.

Kravet på att en köpare alltid måste ta saken till sig för att inte behöva
konkurrera med andra fordringsägare till säljaren tycks oss i dag både
otidsenligt och orättvist. Inte minst när det gäller konsumenter, som i så
många andra sammanhang skyddats av tvingande lagstiftning, kan de
nuvarande reglerna leda till stora och oväntade rättsförluster. Frågan borde
därför underkastas en allsidig utredning.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en snar översyn av de sakrättsliga
reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer.

Stockholm den 14 januari 1987
Anders Björck (m)

3