Översyn av reglerna för jaktvårdsområden
Motion 1986/87:Jo774 Görel Thurdin och Elis Andersson (c)
Motion till riksdagen
1986/87: Jo774
Görel Thurdin och Elis Andersson (c)
Översyn av reglerna för jaktvårdsområden
Möjligheten att kunna samverka i jaktfrågor och att genom bildande av
jaktvårdsområden kunna reglera en sådan samverkan är i grunden positivt.
Samverkan främjas däremot inte genom tvång. Tvång skall inte kunna
tillgripas mer än undantagsvis, då mycket speciella skäl föreligger.
Den lagstiftning som finns i dag har tvingande lagregler, varmed en
markägare mot sin vilja kan tvingas in som delägare i ett jaktvårdsområde. I
förarbetet till propositionen som ledde till nuvarande lagstiftning anges att
tidigare skydd mot enskild rätt skall kvarstå. Lagrådet har också i sitt
yttrande anfört att länsstyrelsen vid sin prövning inte får kränka enskild rätt.
Trots lagstiftningens intentioner om skydd mot otillbörliga intrång och
inskränkningar i enskild rätt, drabbas årligen ett stort antal markägare och
jägare av en rättstillämpning som berövar dem deras lagliga rätt.
Nuvarande lagstiftning garanterar rättigheter för de stora markägarna,
medan den endast ålägger de små markägarna skyldigheter. Lagens utformning
och tillämpning är med andra ord olika beroende på hur mycket mark
var och en äger. En stor markägare är t. ex. skyddad mot tvångsanslutning till
ett jaktvårdsområde enligt 9 § andra stycket. Han avgör själv om han vill
tillskjuta en del av sin mark. Han kan rösta ner hundratals mindre markägare
vid stämmobeslut inom jaktvårdsområdet. En stor markägare kan dessutom
få sin mark avdelad som en särskild sektion för eget utnyttjande, samtidigt
som han behåller sitt dominerande inflytande över hela jaktvårdsområdet.
Han kan dessutom aldrig vägras att upplåta sin jakträtt till den han själv
bestämmer.
Det som gäller för den stora markägaren gäller ej för den som äger ett
mindre markområde. Han kan tvingas, han har inte rätt att bestämma själv
över sin mark, han får som regel inte upplåta jakträtt till någon närstående,
när han själv är sjuk eller för gammal för att jaga. Hans jaktdel tillfaller
därmed de andra.
I fråga om rättstillämpning är jaktvårdsområdena unika även i ett annat
avseende. De beslut som ett jaktvårdsområde fattar är lagligt bindande. I
stadgarna är regelmässigt inskrivet krav om jakträttsbevis för att utöva jakt.
Områdets styrelse utfärdar - och återkallar- dessa jakträttsbevis. Det är inte
ovanligt att jaktvårdsområden återkallar jakträttsbevis i rent bestraffningssyfte.
Aven andra former av hinder eller inskränkningar kan drabba den som
råkar i onåd hos en områdesstyrelse eller dess jaktledare. Ett beslut av ett
jaktvårdsområde kan överklagas. Myndigheten kan därvid upphäva beslutet,
men inte ändra detta eller sätta annat i dess ställe. Jaktvårdsområdet är
helt oförhindrat att omgående fatta ett nytt likalydande, eller ännu mer
långtgående beslut. Därvid är jaktvårdsområdets beslut ånyo gällande.
Det har hänt att jaktvårdsområden i årtionden hindrat personer att
utnyttja sin lagliga jakträtt, trots att besvärsprövande myndighet upprepade
gånger konstaterat att dessa personer haft laglig rätt att utöva jakt på
området. I praktiken stiftar jaktvårdsområdena sina egna interna lagar. De
utövar själva tillsynen över sin verksamhet. De utdömer och verkställer
straff. Därmed utövar jaktvårdsområdena en egen statsfunktion, varvid
jaktvårdsområdenas beslut i olika avseenden står över både lag och
myndighetsbeslut.
Lagen tycks ha tillämpats olika i olika delar av landet. Vid studier av
redogörelser från personer som blivit intvingade i jaktvårdsområden,
förefaller det som om nuvarande utformning av jaktvårdsområdeslagen inte
ger tillräckligt skydd för den enskilde.
Ex: 1 Person A och hans far hade i alla tider jagat på sin egen mark
tillsammans. Jaktområdet var 300 ha. Länsstyrelsen tvingade in dem i ett
jakt vårdsområde sedan lantmätaren gjort en förrättning. De kunde inte
deltaga i jakten på de tider som områdesstyrelsen bestämde, därför att de har
ett större antal mjölkdjur och sammanlagt ett 80-tal djur att sköta. Dessutom
sker första älgjakten under tröskningstid. De försökte att förhandla med
styrelsen. Deras område tillförde området 2-3 älgar. De önskade endast
skjuta en älg och avstod i övrigt från tilldelning, som då i stället kunde tillfalla
jaktlaget.
Första jakttillfället sköt de en älg, varvid de i princip blev helt rättslösa,
eftersom jaktvårdsområdesstyrelsen ansåg att de tjuvsköt. I hans brev kan
följande beskrivning ses: ”På vårt hemman får vi nu bevittna intrång av
många slag, man avverkar för att hämta älgar, man kör och trampar ner våra
skogsplantör, man kör och hämtar älgar i kornfält m. m.”
Ex: 2 En markägare med liten mark, 29 ha, har jagat generell jakt sedan
1977. När ett jaktvårdsområde bildades nekade han till att vara med. Hans
mark låg i utkanten av området. Han ansåg dessutom att han inte orkade jaga
som de andra, därför att han besvärades av kärlkramp. Länsstyrelsen ringer
och säger att om han inte går med frivilligt blir det tvångsanslutning.
Länsstyrelsen fattade beslut. Han blev aldrig kallad till något möte utan helt
”överkörd”. När han rör sig ute på sina marker blir han hotad. Han har inte
längre rätt att röra sig fritt på sin egen mark.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
reglerna för jaktvårdsområden att den enskildes rättssäkerhet stärks.
Stockholm den 27 januari 1987
Görel Thurdin (c) Elis Andersson (c)
Mot. 1986/87
Jo774
4
