Översyn av reglerna för dödförklaring

Motion 1992/93:L408 av Lennart Fridén (m)

Om en person varit försvunnen under längre tid utan att
höra av sig finns möjlighet för anhörig, eller annan person
vars rätt kan bero av dödförklaring, att hos domstol ansöka
om att den bortovarande förklaras död. Härom finns regler
i ärvdabalken.

Beroende på ålder eller omständigheter, t.ex. kännedom
om att den försvunne befann sig i livsfara vid försvinnandet,
gäller att tio, fem, tre eller i fall där livsfara utretts och
fastställts vid försvinnandetillfället, ett år skall ha gått sedan
bortovarandet konstaterats.

Om villkoren för dödförklaring är uppfyllda skall
domstolen utfärda kungörelse där den bortovarande kallas
att inom viss tid, dock ej kortare än ett år, anmäla sig hos
rätten.

Tidsutdräkten för förfarandet innebär i en del fall stora
problem för den efterlevande familjen. I fall där den
försvunne varit ende eller huvudsaklig försörjare kan man
hamna i situationen att tvingas sälja bostaden, och på
toppen av den tragedi man redan drabbats av, lämna en
invand och trygg social miljö.

Det kan finnas tillgångar av ej obetydlig omfattning,
men de är ej åtkomliga utan stora svårigheter om de är den
bortovarandes enskilda egendom. Det åligger då en god
man för den försvunne att enligt föräldrabalkens regler på
bästa sätt bevaka hans rätt och förvalta egendomen. Oftast
finns inte sådana tillgångar utan skulder, som kreditorer
helt riktigt pockar på att snarast få betalade.

Genom en ändring av de nuvarande reglerna skulle
möjligheter skapas att befria de drabbade familjerna från
den ovan beskrivna situationen. Eftersom försäkringsbolag
är skyldigt att utbetala ersättning först sedan
försäkringsfallet inträffat, d.v.s. då dödförklaring
meddelats eller ett dödsfall de facto konstaterats, måste
reglerna för dödförklaring justeras.

Detta har senast prövats av riksdagen i november 1987.
Trots att man konstaterade att detta kan vara ett problem,
föreslogs ingen ändring. Jag finner beslutet i högsta grad
otillfredsställande. Lagarnas främsta uppgift är att skydda
den enskilde. De som oförskyllt hamnar i en sådan situation
att man förlorar familjens ekonomiska trygghet, har rätt till
skydd.

I Norge har man sedan länge en lagstiftning som ger
sådana möjligheter. Jag anser att dessa regler kan omsättas
till svensk lag. I synnerhet som vi skall eftersträva en
harmonisering av lagarna i Norden, och det till och med
förekommer fall som berör båda länderna, finns det skäl att
ingående pröva möjligheten av motsvarande lagreglers
införande i Sverige.

Den norska lagen, Lov om forsvunne personer av
23.3.61, använder sig av begreppet ''dödsförmodande'', och
det är de regler som finns i anslutning till detta som borde
få sin motsvarighet i svensk lag. De överväganden som
gjordes i riksdagen har sin motsvarighet i de
''lovforarbeider'' som återfinns i propositionen ''Ot. prp. nr.
23 for 1960-61'' och i utskottets betänkande ''Innst.O. nr.
60.''

Genom händelserna under andra världskriget och
beaktande sjöfartens och fiskets relativt omfattande
betydelse för vårt grannland, har man också beklagligtvis en
större erfarenhet av den typ av försvinnanden som det rör
sig om. Erfarenheter som vi för det principiella
ställningstagandet kan ta del av.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lagändring avseende
dödförklaring.

Stockholm den 25 januari 1993

Lennart Fridén (m)