Överföring av kokain och fencyklidin till
Motion 1985/86:So224 Göran Magnusson (s)
Motion till riksdagen
1985/86:So224
Göran Magnusson (s)
Överföring av kokain och fencyklidin till
narkotikaförteckning 1
Utvecklingen inom narkotikaområdet fordrar en ständig prövning av samhällets
insatser, liksom av lagstiftningen. En viktig del av denna utgörs av
den formella narkotikaklassningen av olika medel, sådan som den kommer
till uttryck i narkotikaförteckningarna. Till grund för uppförandet av narkotika
på de olika förteckningarna ligger bl. a.:
— vetenskaplig dokumentation om olika medels verkningar, möjliga
medicinska användningsområden, risk för utveckling av beroende etc.,
— kliniska sociala erfarenheter av de skador som medlet framkallar,
samt
— politiska överväganden om behovet och graden av kontroll ställda
mot önskemål om att nyttja medlet för visst ändamål.
Vid flera tillfällen har den samlade bedömningen av ett visst medel föranlett
uppförande på annan narkotikaförteckning eller någon liknande åtgärd
för att skärpa kontrollen samt markera en strängare syn på medlet i sig.
Så har med tiden bl. a. följande medel upptagits på narkotikaförteckning I,
där de medel regleras som anses särskilt farliga och som saknar medicinskt
berättigande:
— heroin (diacetylmorfin) emedan risken för att det framkallar beroende
är alltför hög i förhållande till dess förtjänster som smärtstillande medel,
— lysergsyredietylamid (LSD), då faran för att användning av detta
medel leder till psykosgenombrott eller andra okontrollerbara reaktioner
hos patienten vida överstiger dess närmast obefintliga berättigande för diagnostiska
ändamål inom psykiatrin, samt
— cannabis-beredningar (bl. a. Cannabisol och Cannabitropin), alldenstund
de kommit ur bruk och helt kunnat ersättas av modernare läkemedel.
Medlet Preludin totalförbjöds, oaktat att det vid detta tillfälle hade viss,
ehuru omstridd användning som bantningsmedel.
De senaste årens utveckling inom narkotikaområdet ger grund för en
överprövning av den administrativa kontrollen för medlen kokain (cocainum
INN) och fencyklidin (phencyclidinum INN) samt ett överförande av
dem till narkotikaförteckning I. Båda finns i dag upptagna på narkotikaförteckning
II, vilket innebär att de fortfarande får användas i medicinsk praxis.
Denna omständighet kan påverka den allmänna synen på medlen och
även strängheten i straffmätningen vid narkotikabrott.
Fencyklidin, även känt under namnen PCP, ”ängladamm”, ”elefanttjack”
m. fl., saknar sedan länge medicinskt berättigande, och medlet har
inte heller använts sedan början av 1960-talet. PCP framkallar bl. a. svåra
förvirringstillstånd (s.k. psykoser), grava depressioner och akuta överdoser,
i många fall med dödlig utgång. Medlet är lätt att framställa från allmänt
tillgängliga handelskemikalier. I USA har PCP-missbruket blivit ett allvarligt
problem. Veterligen har inga beslag av PCP ännu gjorts i Sverige och
några narkotikamål avseende PCP har icke avdömts. Riktlinjer saknas i dag
för en juridisk farlighetsbedömning av detta medel. Man får därför anta att,
i avsaknad av juridiska motivuttalanden, frågan kommer att avgöras med
ledning av vetenskapliga sakkunnigutlåtanden. Inga hinder föreligger för
ett överförande av fencyklidin till narkotikaförteckning I.
Kokain har varit känt i ett hundra år som läkemedel och rusmedel. I
svensk rättspraxis betraktas det, enligt en dom i Högsta Domstolen 1983,
som något farligare än amfetamin men ej lika farligt som heroin. De senaste
åren har kokainet blivit föremål för ett utbrett missbruk i väst, och bara i
USA räknas kokainmissbrukarna i miljoner. Den mycket stora produktionen
av kokain sedan början av 1980-talet har lett till ökad tillgänglighet av
detta medel i Västeuropa.
Med det ökade missbruket har också bredare erfarenheter vunnits om de
risker som missbruket medför. Kokain är utomordentligt snabbt beroendeframkallande.
Så har kokain i praktiken visat sig vara det enda medel som
människor och djur vid riklig tillgång tillför sig själva till döds. Vid experiment
med råttor, som fått fri tillgång till kokain, har samtliga avlidit inom
en månad från experimentets början, medan vid fri tillgång till heroin efter
denna tid endast en tredjedel av råttorna dött. Kliniska erfarenheter talar
för att det är stor risk att människor kommer in i s. k. intensivmissbruksperioder
(eng. binges) med kontinuerligt upprepat intag av kokain i tjugofyra
timmar eller mer. Bland övriga risker med kokainmissbruk kan nämnas
psykoser. Huvudparten av dessa risker finns dokumenterade i den medicinska
litteraturen sedan länge, men det omfattande missbruket under senare
år har erbjudit ett unikt, om än tragiskt åskådningsmaterial, som visat att
riskerna i praktiken är mycket högre än vad man tidigare hållit för möjligt.
Vid en jämförelse med heroin framstår kokainet på alla punkter — beroendepotential,
risk för dödliga förgiftningar samt kroppsliga och psykiska
skador m. m. — som minst lika farligt. Kokainet bör därför bli föremål för
samma stränga rättsliga bedömning och administrativa kontroll som heroin,
något som enklast åstadkommes genom ett överförande av kokain till
narkotikaförteckning I. Att helt utmönstra kokain ur medicinsk praxis kan
ske utan olägenhet, eftersom det i dag finns helt fullvärdiga syntetiska ersättningsmedel
(Xylocaine) att tillgå.
Slutligen må anföras att det ur författningssynpunkt torde vara mer tillfredsställande
att frågan om den inbördes rangordningen av olika narkotika
vad avser farlighet samt riktlinjer för hur de skall bedömas vid straffmätningen
i narkotikamål avgörs genom en samlad bedömning hos lagstiftaren
än genom en praxisutveckling sorn dikteras av samtidsuppfattningar och
sakkunnigutlåtanden.
Mot. 1985/86
So224
12
Hemställan
Med hänvisning till det anförda föreslås
att riksdagen beslutar att kokain (cocainum 1NN) och fencyklidin
(phencyclidinum INN) överförs till narkotikaförteckning I.
Stockholm den 24 januari 1986
Göran Magnusson (s)
Mot. 1985/86
So224
13
