Östtimor

Motion 1992/93:U634 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c)

Inledning

Östtimor ockuperades i december 1979 av grannlandet
Indonesien. Sedan invasionen har mellan en tredjedel och
hälften av Östtimors befolkning dödats genom krig, terror
och den svält som varit följden av de omfattande
folkomflyttningar som den indonesiska ockupationsmakten
genomfört. Östtimors folk lever idag under terror och hårt
kulturförtryck. Förenta Nationerna har fördömt
ockupationen och i ett tiotal resolutioner entydigt
garanterat det timoresiska folkets rätt till
självbestämmande samt uppmanat Indonesien att lämna
territoriet.

Bistånd och krediter till Indonesien

Den indonesiska militärdiktaturen är starkt beroende av
ekonomiskt stöd från omvärlden. 1992 mottog Indonesien
4,94 miljarder US$ i lån och krediter, varav 55 miljoner US$
från Nordiska investeringsbanken (NIB). Regimen satsar
trots biståndsberoendet stora resurser på militära
rustningar. Under fjolåret beställde man t ex 24 nya
stridsplan från Storbritannien och köpte 42 krigsfartyg från
tidigare östtyska flottan.

Svenskt bistånd (bilateralt bistånd och u-krediter) med
den indonesiska staten som mottagare bör p gr a
ockupationen av Östtimor och de omfattande
kränkningarna av mänskliga rättigheter inte komma ifråga.
Sverige bör på samma grunder verka för ett stopp för den
Nordiska utvecklingsfondens krediter till Indonesien.

Ett direkt eller indirekt svenskt engagemang i den
omfattande internationella kreditgivningen till Indonesien
är inte önskvärt då det bidrar till den indonesiska
militärregimens möjligheter att frigöra resurser för militära
rustningar och vidmakthålla förtrycket av ockuperade
områden som Östtimor och Västpapua. Sverige bör därför
ej heller lämna några kommersiella krediter till Indonesien.
Sverige bör på samma grunder verka för ett stopp för
Nordiska investeringsbankens projektinvesteringslån till
Indonesien.

Motståndsrörelsen

Motståndsrörelsen under Fretilin försökte i början, efter
det att Indonesien invaderat Östtimor 1975, att upprätthålla
ett väpnat motstånd. Under de första åren av ockupation
kunde man bjuda omfattande motstånd. Men sedan
Indonesien fått betydande förstärkningar från USA och
andra västländer, däribland Sverige, genomfördes 1977
omfattande bombningar av Fretilins områden.
Befolkningen tvingades ned från bergen och gerillan led
svåra förluster. Idag bedöms gerillan uppgå till något
tusental, medan de indonesiska styrkorna är ca 30 000.

Motståndsrörelsen inser att den inte kan besegra den
indonesiska ockupationsmakten militärt. Tyngdpunkten i
motståndet har idag förskjutits från väpnad gerillakamp till
civilt motstånd i byarna och städerna. Motståndet har fått
en bred folklig karaktär.

Ett fritt Östtimor kan nu endast uppnås med
världssamfundets stöd. Genom att de regeringar som förser
Indonesien med krediter och vapen förmås att dra tillbaka
sitt stöd kan Indonesien till sist bli tvunget att acceptera en
lösning i linje med FN:s resolutioner. Därför är det
internationella opinionsarbetet, arbetet på det diplomatiska
fältet och i FN av största betydelse.

Bistånd till Östtimor

Östtimor är i stort behov av humanitärt bistånd, stöd till
de krafter utanför den indonesiska militärens kontroll som
försvarar mänskliga rättigheter och stöd för bevarandet av
den timoresiska kulturen inne i Östtimor och i exil. Behovet
av långsiktigt utvecklingsbistånd för främst utbildning och
jordbruksutveckling är stort. Här är dock ett stöd till
officiella indonesiska ''utvecklingsprojekt'' olämpligt, då
dessa syftar till integration med Indonesien och motverkar
ansträngningar på MR- och kulturområdet.
Utvecklingsbistånd förutsätter samarbete med oberoende
organisationer, i detta fall lokala katolska församlingar.

Humanitärt bistånd

Situationen på det humanitära området är fortfarande
svår. Källor inom den katolska kyrkan uppger att
barnadödligheten fortfarande är hög, till följd av
tuberkulos, magsjukdomar och olika tropiska sjukdomar.
Den indonesiska administrationen driver ett
barnhälsoprogram, men barnen drabbas ändå hårt p g a
bristen på läkare. Endast 40 av de 61 underdistrikten i
Östtimor har någon läkare, de flesta icke-specialister.
Problemet är emellertid inte bara att läkarna är för få.
Många av de indonesiska läkare är inte intresserade av att
hjälpa det timoresiska folket, utan vill bara tjäna pengar. I
hela Östtimor finns bara två timoresiska läkare.
Läkarutbildning saknas, och det finns bara en
sjuksköterskeskola i landet. Även här råder stor brist. I
Viqueque-distrikten i östra delen av landet saknar t ex 60
byar sjuksköterska.

Indonesien har i verkligheten två parallella
sjukvårdsapparater i Östtimor. Dels den civila som är
tillgänglig för timoreserna, dels den militära, vars väl
utbyggda resurser i praktiken tjänar både militärer och
inflyttade indonesiska administratörer. Den indonesiska
administrationens allmänna hälso- och sjukvård har i
upprepade och väldokumenterade fall vägrat ge medicinsk
hjälp till offer för den indonesiska militärens och polisens
terror. Indonesisk säkerhetstjänst har även kunnat ''lämna
in'' sina offer för omplåstring för att sedan hämta dem för
fortsatt tortyr.

Kyrkan bedriver viss hälsovård med stöd från en
indonesisk hälsoorganisation, som i sin tur stöds av Catholic
Relief Service. Källor inom den katolska kyrkan har dock
gett många exempel hur det pågående kriget försvårar
hälsovårdsarbetet. Militären lyckades vid en attack mot
gerillan i ett distrikt i bergen komma över ett
medicinförråd. Man drog slutsatsen att civilbefolkningen i
närbelägna byar försett motståndsrörelsen med läkemedel,
och arresterade alla som hade medicin hemma. Sedan dess
vågar inte sjuksköterskorna vid den lokala hälsocentralen
dela ut medicin till någon, av rädsla för att bli anklagade för
samarbete med gerillan. Kyrkan har därför tvingats fungera
även som apotek där den lokale prästen förvarar och
distribuerar medicinen. Medel bör avsättas för humanitärt
bistånd, att kanaliseras via oberoende kanaler till projekt i
kyrkans regi.

Bistånd till försvar av mänskliga rättigheter

Behovet av stöd till de krafter som försvarar mänskliga
rättigheter är stort. Den allvarliga situationen på detta
område är rikligt dokumenterad av organisationer som
Amnesty International, Asia Watch och den kristna
organisationen (Peace is Possible in East Timor).
Internationella mänskliga rättigheters organisationer tillåts
dock inte medverka i Östtimor. Flera organisationer som
under svåra omständigheter på olika sätt försvarar
demokratiska värden och mänskliga rättigheter inne i
Östtimor förtjänar vårt stöd.

Internationella Röda Korset (ICRC) utför ett
förtjänstfullt arbete i Östtimor. ICRC, som har en
permanent närvaro i landet genom sitt kontor i Dili,
kommenterar aldrig sitt arbete i landet eftersom denna
tystnad är en förutsättning för arbetet. Men rapporter från
journalister bekräftar att man agerat snabbt vid de tillfällen
då militären attackerat demonstrationer, genomfört
massarresteringar etc. ICRC arbetar också med att få ut
timoreser som vill lämna landet. Uppgifter i indonesisk
press rapporterar att 1113 timoreser lämnade landet med
ICRC:s hjälp under perioden 1980--februari 1990. Sverige
stöder detta arbete indirekt genom anslag till svenska Röda
Korset, som i sin tur ger ett årligt bidrag till ICRC:s
verksamhet i Asien. Svenska Röda Korset har inga
öronmärkta anslag för ICRC:s arbete i Östtimor. Ett
fortsatt stöd möjliggörs genom att ge Röda Korset
möjligheter att öka sina bidrag till ICRC.

Självständighetsrörelsen i Östtimor spelar idag en viktig
roll, inte bara som organisatör och samordnare av olika
former av motstånd som t ex viss väpnad kamp,
demonstrationer, underrättelseverksamhet, utan också när
det gäller mänskligt rättighetsarbete i vid mening. Det kan
också gälla rättshjälp och försörjningsbidrag till fängslade
motståndsaktivister och deras familjer, flyktinghjälp,
dokumentation av mänskliga rättighetskränkningar,
förberedande och samordning av vittnesmål vid FN:s olika
kommissioner. Viktigt arbete på dessa områden görs såväl
av självständighetsrörelsens paraplyorganisation CNRM,
Conselho Nacional de Resistencia Maubere, som de olika
grupper som ingår i denna.

Den katolska kyrkan är den enda oberoende
organisation som kan agera öppet i Östtimor. Kyrkan utför
ett viktigt arbete för mänskliga rättigheter inom ramen för
det lokala församlingsarbetet.

Självständighetsrörelsens MR-arbete

De i CNRM ingående eller närstående organisationerna
i och utanför Östtimor har spelat en viktig roll i försvaret av
de civila demonstranter som ställts inför rätta av Indonesien
efter fjolårets massaker, då uppemot 200 demonstranter
dödades av Indonesien på en kyrkogård i Dili inför
journalisternas tv-kameror. Kontakter med internationella
MR-organisationer och juridisk expertis samt med
demokratirörelsen i Indonesien har organiserats av de
timoresiska studentorganisationerna och CNRM. CNRM
bedriver för närvarande ett viktigt internationellt
opinionsarbete för frigivande av den fängslade
motståndsledaren Xanana Gusmao.

Ett annat viktigt område är hjälparbetet för förföljda
och deras familjer. Flera vittnen till massakrerna den 12
november har kunnat räddas undan tortyr, fängelse och
försvinnanden och föras ut ur landet genom dessa
organisationers insatser.

I samarbete med internationella MR-organisationer har
man under 1992 genomfört en omfattande dokumentation
av massakern den 12 november 1991. Informationen
samlades in av östtimoreser i Östtimor under tre månader
1992, med frågeformulär utarbetade av CNRM. Uppgifter
om 3500 rapporterade offer samlades in och analyserades
inne i Östtimor under mycket svåra förhållanden.
Undersökningen har bearbetats och publicerats av den
kristna MR-organisationen Peace is Possible in East Timor.

CNRM bedriver också ett viktigt arbete för flyktingar i
exil i Australien och Portugal. Skolor, stipendieprogram för
ungdomar, kulturprojekt m m
har initierats av CNRM och ingående organisationer.

CNRM har under de senaste åren organiserat vittnesmål
av timoresiska flyktingar vid bl a FN:s kommission för
mänskliga rättigheter, FN:s underkommission för
minoritetsrättigheter, amerikanska senaten samt EG-
parlamentet.

Sverige bör under anslaget till demokrati och mänskliga
rättigheter ge stöd till det MR-arbete som CNRM och dess
ingående organisationer utför.

Kyrkans MR-arbete

Den katolska kyrkan är den enda oberoende
organisation som kan agera öppet i Östtimor. Kyrkan utför
ett viktigt arbete för mänskliga rättigheter inom ramen för
det lokala församlingsarbetet. Någon Justice and Peace
Commission kan inte arbeta öppet i Östtimor.

Många lokala församlingspräster dokumenterar och
rapporterar MR-kränkningar; rapporter som sedan
kommer internationella MR-organisationer till del. I sin
dagliga gärning beskyddar prästerna ofta civila timoreser på
flykt undan militären eller säkerhetstjänsten. Biskopen har
under de senaste åren vid upprepade tillfällen gett beskydd
åt timoresiska ungdomar och studenter.

Det viktiga faktum att många vanliga -- officiellt
indonesiska -- skolor finansieras, och i praktiken drivs av
kyrkan, innebär mindre möjligheter till militär kontroll och
ett större utrymme för informella aktiviteter. Där kyrkan
får resurser att engagera sig i utbildning, hälsovård eller
sociala projekt, skapas också en bit civilt samhälle utanför
militärens kontroll -- en ''demilitariserad zon'' som ger
utrymme för kyrkans agerande i MR-frågor.

Katolska församlingar i Östtimor har under det gångna
året vädjat om svensk hjälp för utbildning, såsom
uppförande och utrustning av skola, och sociala projekt som
stöd till änkor och faderlösa barn, familjeplanering enligt
naturmetoden. I ett samhälle där varje aspekt av det dagliga
livet övervakas och penetreras av militären utgör varje
sådant projekt också ett stöd för mänskliga rättigheter.

Sverige bör under anslaget till demokrati och mänskliga
rättigheter ge stöd till utbildning och sociala projekt i regi
av katolska församlingar i Östtimor.

Indonesiens kulturmordspolitik

Det egna språket, tetum, är förbjudet i skolorna. Den
egna historien -- traditioner, myter, liksom det omfattande
kulturarvet från nära femhundra år som portugisisk
koloni -- förnekas av de nya indonesiska herrarna.
Försvaret av språk, historia och kultur går igen i såväl
självständighetsrörelsen verksamhet som kyrkans dagliga
arbete.

Tetum, det språk som används av timoreserna som
''nationalspråk'', är ett blandspråk (liksom
indonesiskan/malajiskan). Under den portugisiska
kolonialtiden negligerades Östtimor fullständigt. I den mån
timoreser över huvud taget åtnjöt någon utbildning var
detta på portugisiska. Tetum har därför endast använts som
talat språk; någon skriven litteratur på tetum har aldrig
existerat.

Den indonesiska ockupationsmakten påbjuder idag
användning av Bahasa Indonesia; undervisning, offentligt
liv, media etc sker endast på detta språk. Detta innebär en
diskriminering, även med indonesisk måttstock. I
Indonesien förekommer, såväl på Java som på Bali,
undervisning på de lokala språken upp till mellanstadienivå.
Skolbarn på Java lär sig behärska den urgamla javanesiska
skriften. Den indonesiska ockupationsmakten har
oinskränkt kontroll över media och det skrivna ordet.
Varken böcker, tidningar, radio eller tv existerar på
timoresernas språk, tetum.

Det indonesiska utbildningssystemet är i Östtimor ett
system för utplåning av östtimoresernas nationella identitet.
I byarna är nästan alla lärare i grundskolan timoreser och
talar tetum. Trots detta måste all undervisning ske på
indonesiska. Tetum får varken användas i undervisningen
eller i samtal eleverna emellan. Armé- och polisofficerare
besöker regelbundet skolorna för att kontrollera att
indonesiska talas. Förutom språket är
historieundervisningen den del av utbildningen, som är
tydligast inriktad på att få barnen att tänka indonesiskt och
bli indonesier. Timoresernas egen historia har ingen plats i
undervisningen. Detta är en ständig moralisk konflikt för de
timoresiska lärarna, varav de flesta har någon släkting eller
familjemedlem aktiv i motståndsrörelsen. Hela den
timoresiska kulturella traditionen; språk, danser, historia,
myter och sånger är idag allvarligt hotad av den indonesiska
kolonialismen. En levande kultur är omöjlig i ett samhälle,
där människor inte tillåts samlas utan att riskera bli
arresterade för subversiv verksamhet.

Ett ytterligare problem för timoreserna är att bristen på
utbildningsplatser och ett diskriminerande
intagningssystem utestänger timoresiska ungdomar från
högre utbildning i t ex högstadium och gymnasium.

Bistånd till bevarandet av Östtimors språk och kultur

Kyrkan spelar en oerhört viktig roll för den timoresiska
identitetens möjligheter att överleva. Inom kyrkan lever
timoresernas eget språk genom att mässan hålls på tetum.
Visserligen har militären försökt stoppa detta men man har
inte lyckats.

De skolor som finansieras av kyrkan är visserligen
tvungna att följa den indonesiska läroplanen, men de lokala
församlingarna organiserar också barnkrubbor och
kvällsundervisning, där barnen får lära sig läsa och skriva på
tetum.

Kyrkan har också erbjudit en fristad för kulturen.
Kyrkans processioner och religiösa fester har betydande
uppslutning och utgör uppvisningar av levande timoresisk
kultur.

Självständighetsrörelsens olika delar har alltsedan
invasionen av Östtimor målmedvetet sökt dokumentera och
bevara det egna språket och kulturen. Rörelsens
möjligheter att sprida material på tetum var länge mycket
begränsade. 1990 började emellertid
självständighetsrörelsen för första gången ge ut en
regelbunden publikation, de timoresiska studenternas
underjordiska tidning, som sprids av den civila
motståndsrörelsen inne i Östtimor.

Det finns också en timoresisk kulturstiftelse, som
producerar böcker, som sprids inne i Östtimor. Den
sagobok som utgavs med stöd från SIDA har t ex smugglats
in och används som läsebok i Östtimor. Historiens första
portugisiskt-tetum-lexikon är under arbete. Det sker också
ett viktigt kulturarbete bland de timoresiska flyktingarna i
Australien och i Portugal.

Sverige bör under anslaget till särskilda program ge stöd
till det kulturarbete som kulturstiftelsen och andra CNRM
närstående organisationer utför. Kyrkans viktiga roll för
kulturens överlevnad i Östtimor bör också beaktas vid
bedömning av projekt inom det humanitära och MR-
området.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ett stopp
för den Nordiska utvecklingsfondens krediter till
Indonesien,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för ett stopp
för den Nordiska investeringsbankens
projektinvesteringslån till Indonesien,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avsätta medel för humanitärt
bistånd, att kanaliseras via oberoende kanaler till projekt i
kyrkans regi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge stöd till det arbete som
CNRM och dess ingående organisationer utför,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige under anslaget till
demokrati och mänskliga rättigheter bör ge stöd till
utbildning och sociala projekt i regi av lokala katolska
församlingar i Östtimor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige under anslaget
Särskilda program bör ge stöd till det kulturarbete som
kulturstiftelsen och CNRM och andra CNRM närstående
organisationer utför.

Stockholm den 25 januari 1993

Ingbritt Irhammar (c)

Marianne Andersson (c)