Östeuropeiska språk

Motion 1992/93:Ub681 av Håkan Holmberg m.fl. (fp)

Under de senaste tre åren har länderna bakom den
tidigare järnridån förändrats i grunden. Järnridån är riven
och en rad självständiga nationer intar sina platser i det
europeiska huset. I augusti 1991 nådde förändringen
Moskva, och med deklarationen i Brest den 7 december
sattes slutpunkten i Sovjets historia.

De socialistiska länder som tidigare på många håll
uppfattats som tillhöriga en socialistisk enhetskultur
framträder nu med egna identiteter. Detta gäller såväl de
centraleuropeiska staterna som Baltikum och de många
republikerna i det gamla Sovjetunionen. De omvälvande
förändringarna och den mångfald av nationer, språk och
kulturer som framträder kan inte undgå att påverka Sverige
och dess utbildningspolitik. Sverige behöver kunskap om
dessa länder och inte minst i deras språk och kulturer.
Endast genom kunskaper i ett annat lands språk når vi en
djupare kännedom om landet och direkt kontakt med dess
folk. Inget lingua franca kan ändra detta förhållande. Vårt
land måste ha fler experter på Öst-, Central- och
Sydosteuropa, områden som hittills varit lågt prioriterade i
det svenska undervisningssystemet.

Den gamla uppdelningen i ett Västeuropa och ett
Östeuropa, grundad på de olikartade politiska systemen
väster resp. öster om järnridån, ersätts nu av andra
konstellationer. Centraleuropa t.ex. är åter en stark
realitet. Länderna i det gamla ''Östeuropa'' kommer att
utvecklas på olika sätt. Den gamla kulturgränsen mellan
grekisk-ortodoxa länder som Rumänien och Bulgarien å
ena sidan och å andra sidan romersk-katolska och
protestantiska länder som Ungern, Polen och de baltiska
staterna har fått förnyad aktualitet. God språkundervisning
vid universiteten är nödvändig för att utbilda kompetenta
politiska bedömare som kan följa utvecklingen i alla dessa
länder på ett sakkunnigt sätt.

Under de senaste åren har kontakterna och
kontaktinitiativen mellan å ena sidan Sverige och å andra
sidan Sovjetunionen och olika länder i Öst-, Central- och
Sydosteuropa ökat lavinartat på alla områden och på alla
nivåer. Mycket sker idag spontant och gäller tidsmässigt
mer begränsade kontakter samtidigt som många propåer
också kommer om mer långsiktigt samarbete. I dessa
sammanhang framhålls mycket ofta att det är hjälp till
självhjälp man vill ha och att därvid kunskapsöverföring i
vid bemärkelse intar en central plats. Det är viktigt att
framhålla att kunskapsöverföringen i varje fall på sikt leder
till ömsesidig nytta. I detta sammanhang har de svenska
universiteten en viktig roll att spela.

De språk och kulturer som företräds av ämnena slaviska,
baltiska och finsk-ugriska språk samt östeuropastudier
omfattar nästan halva Europa, men de resurser som dessa
ämnen av tradition tilldelas står på intet sätt i proportion till
detta faktum. Skälen för en radikal förstärkning av
kompetensen i dessa ämnen torde nu vara mycket klara
men förtjänar att upprepas:Slaviska, finsk-ugriska och
baltiska språk talas av nästan halva Europas befolkning.
Området består av många länder med vitt skilda
kulturtraditioner, ett faktum som fördunklades av den
kommunistiska, Moskva-dominerade enhetskulturen, en
enhet som nu upplöses i sina beståndsdelar.Eftersom
varje land i Europa väljer sin egen väg till det nya Europa,
måste Sverige ha kompetens att följa varje särskilt lands
utveckling. Det är anakronistiskt att i fortsättningen skära
alla dessa nationer över en kam.Sverige har en historisk
tradition av kontakter med många av dessa länder och
många av länderna är våra grannar eller nästan grannar.
Många av språken är stora i varje fall i ett europeiskt
sammanhang, så t.ex. ryska, ukrainska och polska.I
många av de länder som nu frigjort sig från den
kommunistiska enhetsideologin har kampen för det egna
språket och den egna kulturen varit en avgörande faktor i
den nationella frigörelsekampen. Omsorgen om det egna
språket och den egna kulturen kommer att förbli ett
grundläggande drag i den nationella återuppbyggnaden.
Kunskaper om dessa språk och kulturer kommer därför att
vara oerhört viktiga för alla djupare kontakter med dessa
länder.Länderna i det förutvarande socialistiska Europa
kommer på sikt att vara en intressant marknad för Sverige.
Nu kommer dock att krävas direkta kontakter med varje
land -- eller t.o.m. region -- för sig, och då också med de
republiker som tillhört den gamla Sovjetunionen. Sådana
kontakter kräver mer nyanserade och fördjupade
kunskaper om varje enskilt land.I Sverige finns relativt
stora flykting- och invandrargrupper från det andra Europa,
grupper som utgör och kommer att utgöra en viktig länk i
kontakterna med de förutvarande socialistiska staterna.
Andra- och tredjegenerationen i dessa grupper kommer att
kräva att kunskaper om deras ursprungsländer
tillhandahålls i Sverige och även dessa generationer kan bli
en viktig potential för Sveriges kontakter med föräldrarnas
ursprungsländer.Kontakterna mellan Sverige och de
förutvarande socialistiska länderna har redan ökat mycket
på alla nivåer. Den senaste utvecklingen kommer att leda
till ännu mer intensifierade kontakter. Ökade kontakter
leder till ökat intresse för och ökat behov av språk- och
kulturkunskaper.

Det är därför oundgängligen nödvändigt att Sverige
bygger ut sin utbildning och forskning kring länderna i det
förutvarande socialistiska Europa genom en massiv satsning
på de ämnen som sedan länge har uppgiften att undervisa
och forska i dessa länders språk, kultur och samhällssystem,
dvs. i första hand landets institutioner för slaviska, finsk-
ugriska och baltiska språk, institutionen för
östeuropastudier i Uppsala och centrum för baltiska studier
i Stockholm.

Språk- och kulturkunskaper är alltid nyckeln till en
djupare insikt om andra länder och kulturer. Behovet av
förstärkta undervisnings- och forskningsresurser för
Central- och Östeuropa är därför mycket klart.

Sverige har redan gjort speciella åtaganden gentemot de
baltiska staterna. Där är intresset för kontakter med Sverige
enormt, något som bl.a. manifesteras i ett mycket stort
intresse för studier i svenska och utbyggd
svenskundervisning. De hittillsvarande insatserna kan
betraktas som imponerande med tanke på den ekonomiska
situationen i Estland. Intresset för estniska, lettiska och
litauiska har också ökat markant i vårt land. En viktig
förstärkning av dessa ämnen skulle vara ett utbyte av
lektorer. Ett lektorsutbyte mellan Sverige och de baltiska
staterna startades under mellankrigstiden och det är hög tid
att detta återupptas. Sedan ungefär ett år sänder Sverige
svenska lektorer till de baltiska länderna, medan några
motsvarande tjänster inte finns i Sverige. Insatser på detta
område måste emellertid ses som kulturutbyte, inte som u-
hjälp. Ämnet baltiska språk i Stockholm har internationellt
haft ett mycket gott rykte men resurserna har hittills varit
mycket knappa och förstärkningar är oundgängligen
nödvändiga.

De slaviska språk som undervisats i Sverige har förutom
ryska varit polska, tjeckiska, serbokroatiska och bulgariska.
Dessa språk har med undantag för ryska haft mycket
knappa resurser, i bästa fall halvtidstjänster vid de olika
institutionerna, i sämsta fall inga fasta
undervisningsresurser överhuvudtaget. En förstärkning av
dessa språk generellt är därför av nöden. Målet måste vara
en svensk och en utländsk lärare i varje språk. På sikt måste
också professurer inrättas, i första hand i polska, i andra
hand i tjeckiska.

Även ukrainskan håller på att bli ett viktigt slaviskt
språk. Tidigare har Ukraina med över 50 miljoner invånare
befunnit sig i en närmast kolonial situation, men de senaste
årens utveckling som kulminerade med utträdet ur
Sovjetunionen efter folkomröstningen den 1 december 1991
har fått landet att framträda som ett land med stor potential
och med en fast vilja att bli en integrerad del av Europa. Ett
viktigt steg i utbyggandet av kontakterna med Ukraina vore
att ukrainska blev ett universitetsämne vid något eller några
universitet i Sverige. I Ukraina är intresset för Sverige och
Norden stort och vid universitetet i Kiev håller en nordisk
institution på att bildas. Flera andra slaviska språk står på
kö.

Sveriges kontakter med Ryssland kommer säkerligen att
intensifieras inom många olika områden. Ryssland är en
enorm stat och kommer att förbli en stor granne. Intresset
för ryskan har också ökat de senaste åren och en ökning av
resurserna för ryskämnet vid de svenska universiteten är
därför av stor vikt. Särskilt viktigt är det att bygga ut
resurserna för forskning och undervisning i rysk kultur
eftersom denna i Ryssland tenderar att fylla det ideologiska
tomrummet efter den sovjetiska kommunismen.

Befolkningen inom Ryssland, det som under sovjetisk
tid kallats RSFSR, utgörs förutom av ryssar av många
minoritetsgrupper. Bland dessa är de finsk-ugriska och de
turkiska särskilt viktiga. En av de intressantaste frågorna
som rör vårt omedelbara närområde är den, hur långt
uppdelningen av den gamla Sovjetunionen kommer att
drivas, vilken fragmentering av stormakten vi kan förutse.
Ett utbyggt samarbete med forskare i Rysslands finsk-
ugriska republiker och en uppbyggnad av ämnet turkiska
språk i Sverige är en viktig möjlighet att bevaka denna
fråga.

Behoven är alltså mycket stora och kan inte täckas av
omprioriteringar inom de humanistiska fakulteterna eller
språkvetenskapliga sektionerna även om viljan finns.
Kapaciteten inom dessa ämnen är byggd för ett avskärmat
Östeuropa, inte för dagens öppna Europa med dess täta
kontakter mellan Väst och det gamla Öst. Det är därför
nödvändigt med en riktad satsning under en längre period
för att få den baskompetens som Sverige behöver för sina
framtida kontakter med det andra Europa.

Även med den större frihet för universitet och högskolor
att själva utforma sin verksamhet som nu aviseras finns
behov av en särskild satsning på de europeiska språk som
snabbt blir allt viktigare för våra kontakter med omvärlden.

En sådan satsning skulle kunna genomföras under en
period av fem år och i ett första steg innefatta utbyggnad av
utländska lektorat med tjänster i litauiska och lettiska vid
Uppsala universitet samt tjänst i ukrainska i Uppsala och i
ryska i Göteborg, där någon utländsk lektor i ryska idag inte
finns. I ett senare skede kan t.ex. högskolelektorat i
tjeckiska i Uppsala, utländsk lektor i polska i Göteborg och
en utländsk lektor i serbokroatiska aktualiseras. Ytterligare
tjänster och resurser skulle kunna föreslås och förslag finns
utan tvivel att hämta från de berörda institutionernas sida.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig
uppbyggnad av ökade resurser vid svenska universitet i de
baltiska ländernas språk samt i slaviska språk.

Stockholm den 26 januari 1993

Håkan Holmberg (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Daniel Tarschys (fp)